Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den kanske myndigaste mannen i Sverige dagarna efter statshvälfningen
var Georg Adlersparre. Med all framgång hade han genom sin
skriftställarverksamhet befordrat spridandet af en nyare tids ideer; han hade vidare,
såsom vi sett, tagit en verksam del i oppositionens göranden vid Norrköpings
riksdag och slutligen genom sin djerfva marsch med vestra armeen mot
Stockholm framkallat den hvälfning, som kullstörtade tronen. Ehuru af
naturen trög till handling och allt annat än uthållig, hade han sålunda ådagalagt
en beslutsamhet och en handlingskraft af första ordningen: men den lätthet,
hvarmed han, då förhållandena fordrade det, öfvervann sin maklighet, den
lättheten egde han ej, då det gälde att öfvervinna det misstroende, hvartill
han drefs af sin eldiga känsla och lifliga inbillningskraft. Så trodde han nu,
orolig som han var för följderna af sitt stordåd, att fäderneslandets och hans
egen farliga ställning bjödo honom att ej skilja sig från sina vapenbröder,
förrän statshvälfningen voro betryggad. Också intågade han, trots den
provisoriska regeringens order att låta hälften af trupperna stanna utanför
Stockholm, med hela sin härafdelning i hufvudstaden, der han nu, stödd på sin
»lifvakt», en tid bortåt kom att utöfva ett synnerligen stort inflytande på den
nya regeringen. Ehuru den ryktbare revolutionschefen väl kan sägas hafva
representerat den nya tiden och dess anspråk gent emot den gamla, på
hvilken den 13 mars gjorde en så tragisk ände, så synes han dock ej nu hafva
åsyftat någon väsentligare förändring af regeringssättet. »Med en framtid
inom sig», önskade han en regering, som vore villig och stark nog att
förverkliga hans ideal, och derför uppstälde han såsom sitt första mål dels att
rensa riksföreståndarens omgifning från de personer, som voro tillgifna den
gamla ordningen, och dels att nu genast, innan riksdagen sammanträdde och
ändrade regeringsformen, med undanskjutande af den afsatte konungens son
prins Gustaf och dennes legitima rätt upphöja hertigen på tronen. Men i
samband med hertig Karls upphöjande uppstälde Adlersparre äfven en annan
plan. Ginge Finland, såsom det var att förutse, förloradt, blefve Sveriges
geografiska och politiska ställning så betänklig, att intet annat kunde rädda
riket från undergång än en förening med Norge. En sådan förening vore
ej omöjlig att genomföra, derest man lyckades till tronföljare efter hertig
Karl välja den populäre danske militärbefälhafvaren i Norge, prins Kristian
August af Augustenborg, genom hvars medverkan föreningen skulle
kunna verkställas på frivillighetens väg.
Vigtiga förändringar inom rådgifvarpersonalen och det högre
armebefälet inträffade äfven efter Adlersparres ankomst. Förre generalguvernören
i Pommern, friherre Hans Henrik von Essen och Adlersparre sjelf
inträdde såsom ledamöter i konseljen, hvaremot konseljpresidenten Ehrenheim
lemnade utrikes ärendena, hvilka ej långt derefter öfvertogos af förre envoyeen
Lars von Engeström. Den farlige ränkmakaren Armfelt, som fått del af
Adlersparres planer, sattes till befälhafvare för den kring Göteborg och
Venersborg förlagda hufvudstvrkan af vestra armeen, och den gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
