Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sålunda uppgifva sina genom segerrika vapen och Pommerns afträdande
förvärfvade rättigheter, var naturligen ej att vänta. Kriget stod sålunda for
dörren, men för ett sådant var Norge ingalunda rustadt. Hären var visserligen
ganska talrik, men ingalunda jemförlig med den svenska i öfhing, och
försvarsanstalterna voro högst bristfälliga. Finanserna befunno sig till följd af
stillaståendet i näringslifvet och en kort förut inträffad dansk statsbankrutt i
det bedröfligasto skick, och allmänhetens offervillighet svarade för öfrigt,
enligt hvad norrmännen sjelfva berättat, ingalunda mot de högtrafvande
patriotiska orden. Danmark kunde trots sina medkänslor ej göra någonting för
Norge, ja, konung Frederik befaldo till och med, af fruktan för stormakterna,
prinsen att återvända till Danmark. Till råga på allt afgick från stormakterna,
på Karl Johans derom gjorda begäran, en samfäld beskickning till Norge
för att tillkännagifva deras vilja, att kielfredens bestämmelser skulle
verkställas. Norges ställning var sålunda den
betänkligaste, men det oaktadt ville man ej lyssna
till de frisinnade medgifvanden, den svenska
regeringen ännu lemnade för föreningen.
Sålunda bröt kriget ut. Prins Kristian Frederik
satte emellertid ej sitt hopp på do norska
vapnen; han förde kriget hufvudsakligen för att
vinna tid, i förhoppning, att en förändring
skulle inträda i stormakternas ställning till
hvarandra och till den norska frågan. Karl
Johan var synnerligen misslynt med hela
fälttåget Han hade velat vinna norrmännen mer
genom välvilja än genom vapenmakt.
Fälttåget blef kort. Den svenska
landt-hären, hvilken nu förstärkts af de från Tysk-
7 v
land hemkomna trupperna, hade sammandragits
längs norska gränsen vid Strömstad, i vestra
Dal och i Vermland och var fördelad i tvenne
armekårer, den ena under kronprinsens befäl, den andra under befäl af H.
H. von Essen, numera fältmarskalk och grefve. Den svenska flottan, som
fördes af general-amiralen Puke, stod under Karl XHI:s eget högsta befäl.
Essen inträngde i Tistedalen och tvang norrmännen att uppgifva sin starka
ställning vid Svinesund, och general von Yegesack kringrände
Fredriks-hald. Dessförinnan hade öfverste af Yirsén tvungit den vid Hvalöarna
förlagda norska skärgårdsflottan att draga sig inåt Kristianiafj ord en, hvarpå det
utanför Fredriksstads hamn liggandeKragerö besattes. Fredriksstads fästning
dagtingade efter ett kort bombardemang den 4 augusti 1814, men deremot
ville det belägrade Fredriksstens kommendant, Ohme, tysk till börden, ej lyssna
till uppfordringarna att gifva sig. Kristian Frederik, hvilken med kriget synes
hafva hufvudsakligen afsett en blott inilitärisk demonstration, drog sina
trupper ideligen tillbaka, äfven der de med framgång kunnat fatta stånd,
30. Hans Henrik ron Essen
(1755—1824).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
