Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 röster mot 21, att skulden skulle erkännas och att Norge ensamt skulle gälda
<len samma. Det var hög tid. Karl Johan, som äfven för öfrigt var
missnöjd med stortinget derför, att det mot hans vilja genomdrifvit adelskapets
upphäfvando i Norge, hade, redan innan underrättelsen om detta stortingets
beslut hann framkomma till Stockholm, afsändt en cirkulärnot till de
europeiska hofven, hvari han underrättade dessa, att han hade för afsigt att
upplösa stortinget och inkalla ett nytt och att han, derest ej heller detta ville
godkänna konventionen med Danmark, skulle genomföra åtskilliga
förändringar i den norska grundlagen, afiseendo att upprätthålla jemvigton mellan
statsmakterna och att skydda de konstitutionela formerna mot fömärmelser
från den lagstiftande myndigheten.
Emellertid hade stortinget äfven beslutit att ingå till konungen med en
adress om eh förlängning af betalningsterminerna från 10 till 30 år. Detta
hado till följd en skarp skrifvelse från Karl Johan. »På statskonstens område,
hette det häri, är förnuftet domstol i första instans; misskännes den, så gifres
det en annan domstol, som dömer i sista instansen, och den böra vi alla
önska att utestänga från all inblandning i Norges angelägenheter.» Nu biföll
stortinget, om ej till formen, dock i allt väsentligt, konungens proposition i
ämnet, och den 1 augusti erhöll detta beslut kunglig stadfastelse.
Äfven i Sverige skulle Karl Johan få göra bekantskap med en
opposition, hvilken redan samlade sina krafter för att mäta sig med regeringen. Till
uppkomsten af denna opposition bidrogo konungen och hans regering sjelfva
i ej ringa grad. Under de första åren af sin vistelse i Sverige hade Karl
Johan haft att glädja sig åt en synnerligen stor folkgunst. De ärofulla
fälttågen — de första sedan ett helt århundrade, som krönt våra vapen med
framgång — och den lyckliga utrikes politiken, som åter upprättat vårt
anseende i Europa och fast den skandinaviska dubbelkronan på den svenske
konungens hufvud, hade stegrat denna folkgunst till en nationel hänförelse.
Men på hänförelsen följde enligt naturens ordning en känslornas afsvalning,
och med pröfvande eftertanke gick en och annan redan nu, sedan de yttre
farorna och de inre hvälfningarna syntes öfverståndna, att undersöka, hvilken
borgen för framtida trygghet det närvarande hade att erbjuda. Att mycket
-ej var, hvad det borde vara, framgick ur denna undersökning. Allmogen
led af ekonomiskt betryck och tunga utskylder, och städernas invånare
klagade öfver det afstannado näringslifvet, och hvad som gjordes för att
af-hjelpa dessa missförhållanden tycktes snarare förvärra än bota det onda. De,
som med någon uppmärksamhet följde de allmänna angelägenheterna — dessa
voro dock ännu ej synnerligen många — kunde redan nu anmärka, att
sparsamheten med anslag af allmänna medel borde vara större, att
forvaltningsmaskineriet arbetade för tungt, att representationssättet vore
för-åldradt, att folkbildningen, »det konstitutionela lifvets grundfäste», stode allt
för lågt. Statsskicket vore visserligen konstitutionelt, men den nyvunna
friheten hade hvarken inträngt i de styrandes eller de styrdes medvetande,
och minst tilltalade det myndigheterna och embetsmännen, för hvilka den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
