Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ballets höjder och reformifrarne af yttersta venstern, utan äfven många
andra, hvilka, ehuru ogillande pohtiska ränker, dock med ögonen fasta på
statens verkliga behof funno enda medlet att genomföra samhällsnyttiga
förbättringar bestå uti att genom minskade anslag och en allvarsam räfst med
de då varande rådgifvame tvinga regeringen till eftergifter för allmänhetens
önskningar.
För dessa önskningar hade regeringen äfven hittills visat en
anmärkningsvärd likgiltighet. En förbättrad nationalrepresentation, nya civil- och
brottmålslagar, reformer inom förvaltningen, lämpliga författningar rörande
handeln och näringarna, allt detta påyrkades ideligen, men inom intet af
dessa områden var, med den kännedom, man hade om regeringens
obenägenhet för alla mer betydande nydaningar, något kraftigare initiativ från
hennes sida att vänta. Synnerligen betecknande för regeringen var den
ställning, hon intagit till de stora lagfrågorna. Redan 1810 hade ständerna
aflåtit en underdånig anhållan om tillsättande af en komité af lagkunniga
män för att utarbeta ett fullständigt förslag till ett nytt lagverk. En komité
blef äfven tillsatt och stäldes under då varande justitiestatsministem
Gyllenborgs ordförandeskap. Komiteen, hvilken inom sig räknade flere framstående
rättslärde — bland andra J. G. Richert — hade vid början af riksdagen
1823 utarbetat sitt förslag till en ny civillag, och 1832 utgafs hennes förslag
till en ny kriminallag på trycket. Men gamle Rosenblad var nu
justitie-statsminister och såsom sådan högsta domstolens ordförande — dessutom
tidtals den ende lagfame af konungens råd — och de frisinnade
grundsatser, hvarpå komiterade grundat sina förslag, voro ej i hans smak.
Följden blef den, att granskningen af lagkomiteens arbeten möttes af sådana
hinder både i högsta domstolen och statsrådet, att, då ständerna 1834
sammanträdde, blott civillagförslaget kunde till dem öfverlemnas, dock utan
kunglig proposition i ämnet, hvarigenom ständerna sålunda höllos i
fullständig okunnighet om regeringens egna åsigter rörande denna vigtiga fråga,
och ännu 1840, då ständerna åter sammanträdde, hade den slutliga
granskningen af de båda lagförslagen icke kunnat medhinnas. Och samma
afsigt-liga benägenhet att undanskjuta de vigtigaste ärenden från dagordningen
röjde regeringen äfven på andra områden. Allt starkare framträdde
fordringarna, att orepresenterade medborgarklasser skulle inrymmas i riksdagen och
att fyrståndsfördelningen skulle upphöra, men för en ombildning af riksdagen
var regeringen ej benägen. På fyrståpdsfördelningen satte Karl Johan
personligen ett synnerligt högt värde. Han såg nämligen i de fyra stånden
målsmännen för landets vigtigaste andliga och materiela sträfvanden, och i de
tunga formerna för riksdagens verksamhet fann han ett skydd mot alla mer
brådstörtado beslut, och det kunde sålunda ej förvåna, att hans trontal vid
den nya riksdagens öppnande ej innehöll något annat om
representationsreformen än frasen, att ständernas förslag i detta hänseende skulle
öfver-vägas »med all den sorgfallighet, som pröfinngen af ett så vigtigt ämne
påkallade». Ringa var äfven det intresse, regeringen visade för näringslag-*
Sverige* historia. VI. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
