Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverensstämmelse härmed har hon dragit i härnad mot de höga
skyddstullarna och in- och utförselförbuden, mot skråväsendet, gesäll- och
mästerproven inom handtverkeriema, mot det maximum för räntefoten, genom
hvilket man trott sig kunna skydda lånsökande mot ocker. Men länge
pågick dock striden mellan de nya åsigtemas förkämpar, frihandlarne, och
det gamla systemets försvarare, protektionisterne, innan de först nämde
lyckades få sina grundsatser till de bestämmande vid lagstiftningen. Äfven
i Sverige vunno de nya åsigterna allt mer och mer mark, äfven om segern
länge lutade än åt den ena sidan och än åt den andra. Yi hafva sett, huru
ständerna redan vid 1823 års riksdag uttalade sig för införselförbudens
borttagande ur tulltaxan äfvensom för skråembetenas upphäfvande och en
utvidgad handtverksfrihet, men äfven huru dessa uttalanden ledde till intet,
och huru samma stäuder, då Earl Johans i allmänhet protektionistiska
regering vid 1840 års riksdag uppstälde en friare tullagstiftning på dagordningen,
frångingo sin förra uppfattning. Emellertid lossades under Karl Johans
regering flere af de band, som dittills hämmat näringslifvet. Sålunda frigafs
kustbornes inrikes sjöfart genom 1832 års författning om den så kallade
landtmannaseglationen, hvari de äfven berättigades att segla till Norge,
Finland och Danmark. Genom 1835 års kungörelse frigafs tackjernshandeln
inom riket, och genom 1838 års kungörelse erhöllo jernverksegarne rätt att
begagna den smidesmetod, de funno för godt. Men af vida större betydelse
för näringsfriheten blofvo Oskar I:s och Karl XY:s regeringar. Nu utkommo
1846 författningarna om kolhandoln och om stångjernssmidet och den gröfre
jernförädlingen, hvilka alla afsågo att för bergshandteringens idkare
underlätta det fria bruket af tillgängliga förvärfskällor. Samma år upphäfdes äfven
skråväsendet, hvilket i så hög grad hämmat handtverksnäringen.
Prohibitivsystemet inom tullagstiftningen upphäfdes vid riksdagen 1853—1854 i
grundsats, fastän man ännu i tillämpningen ej vågade taga steget fullt ut. Efter
konung Oskar I:s sista riksdag blefvo alla ännu qvarstående ut- och
införselförbud borttagna. De efter 1860 i allmänhet låga tullsatserna fingo genom
1865 års franska handels- och sjöfartstraktat en ytterligare nedsättning. De
band, som ännu ijettrade handtverken, borttogos 1864, och af samma år är
äfven förordningen om den fria räntan. Sålunda har näringslagstiftningen
gått ideligen framåt i frisinnad riktning, dock med nödigt aktgifvande på de
näringsgrenar, hvilka uppammats under prohibitivsystemets skydd och för
hvilka en allt för hastig systemförändring skulle kunnat medföra faror.
Följderna af de nya åsigternas tillämpning inom lagstiftningen hafva ej
underlåtit att visa sig. Frigjorda från det tryck, som dittills förlamat deras
krafter, banade sig handeln och industrien nya vägar. Do små kapitalen
förenade sig, hvarigenom medel åstadkommos för stora industriela företag,
manufakturer och fabriker vunno i utsträckning, och med den ökade täflan
följde en större lifaktighet inom alla industriens områden, men på samma
gång äfven ett ökadt välstånd. Nödvändigheten att vidga områdena för
inköp och afsättning och att i samband dermed förkorta afstånden ledde till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
