Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
statens jernvägstrafik och styrelsen öfver statens
jernvägsbyg-nader.
Samtliga statsbanorna hade vid 1875 års! slut en längd af 141,2 mil
(1509 km) och de enskilda banorna, som efter hand utgrenat sig från
stambanorna, en längd af 189,7 mil (2 028 km). De anslag, den svenska
staten af allmänna medel beviljat till enskilda jernvägar, väg- och
vatten-bygnadsarbeten, elfrensningar, sjösänkningar med mera, uppgå under åren
1841—1878 till sammanlagdt nära 21160 000 kronor, och de lån, staten
under samma tid lemnat för dessa företag, uppgå till det ansenliga beloppet
af 53 944 000 kronor.
I nära samband med de förbättrade samfärdsmedlen stå förbättringarna
inom postväsendet och införandet af den elektriska telegrafen,
hvilken sist nämda på otroligt kort tid äfven hos oss införlifvats med det
hvardagliga lifvets förhållanden. Tillgodogörande sig alla de förmåner, ångbåtar
och jernvägar stält till dess bruk, har det svenska postverket under de
senaste årtiondena kunnat nå en synnerligen ökad betydenhet. Äfven
landposten har ferhållit ökad utsträckning. Det sedan 1855 efter engelskt mönster
införda, likformiga postportot — första ideen till frimärkessystemet skall hafva
utgått från en svensk man — torde i icke ringa grad hafva bidragit till
postförsändelsernas mångfaldigande. Vid slutet af 1875 voro postanstaltema
1 877. Antalet bref och värdeförsändelser, som 1840 blott uppgick till 2,87
millioner och 1860 till 6,to millioner, uppgick 1875 till 26% millioner.
Telegrafen, hvilken infördes till Sverige först 1853, räknade vid 1875
års slut 481 stationer, hvaraf dock 341 voro jernvägars och enskildes. De
afsända telegrammen, hvilka 1853 uppgingo till 851 och 1860 till omkring
160 000, uppgingo 1875 till nära 1 million.
Främst af landets kreditanstalter står Sveriges riksbank, hvilken
allena eger att utgifva sedlar,’ »som för mynt i riket må erkännas».
Förvaltad af riksdagens fullmäktige i öfveronsstämmelse med de för hvarje
riksdag utfärdade reglementen, är riksbanken framför allt en statsanstalt, och
såsom sådan bör den i främsta rummet hafva det allmänna bästa till mål.
Den drifver så väl i Stockholm som vid lånekontoren i Göteborg, Malmö,
Visby och Lule vanliga bankafiarer. Sedelstocken, hvari dock vissa
förbindelser inberäknas, som skola vid anfordran betalas, får icke med mer än 30
millioner kronor öfverstiga bankens metalliska kassa jemte dess i utlandet
utestående medel.
Såsom myntenhet bestämdes genom kungl. förordningen af den 3
februari 1855 silfvermyntet 1 riksdaler riksmynt (indeladt i 100 öre),
motsvarande V4 riksdaler specie i silfver eller 32 skillingar banko efter lagen
angående myntfoten den 9 maj 1835 eller 1 riksdaler riksgäld (indelad i 48
skillingar) efter kungl. förordningen af den 8 maj 1845. Med anledning af
vid 1869 års riksdag gjorda framställningar om en förändring af Sveriges
myntsystem från silfver till guld tillsattes en komité för frågans utredande,
och frukten häraf blef den nu gällande lagen om rikets mynt af den 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
