Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag nämner icke dessa namn såsom glanspunkter i
en konstexposition, ty de äro långt snarare förebud af, att
äfven den tid varder kommande, då konsten skall utbreda
sin rika färgprakt öfver det allvarsamma Norden. Jag
nämner dem dock icke eller såsom isolerade, ty livar och en
af oss är i stånd att upprepa ännu flere vördnadsvärda
namn, som sluta sig till dem; men dessa trenne halka
lättast Öfver läpp arne, de lysa som ett baner, hvilket
manger-na följer i striden.
Tiden bär strid i sitt sköte, och denna strid kommer
att ytterligare förökas genom den jäsning, som det hos
folken vaknade medvetandet om den djupa betydelsen af
deras nationalitet framkallat. Hvart och ett vapen måste
tillgripas, icke blott det kroppsliga, utan, äfven det andliga..
Och för oss gäller det icke allenast att skarpt och kraftigt
värna vår nationalitet, utan tillika att låta den utveckla sig
i hela sin adel, framstå i blomman af hela sin skönhet.
Hvilken af oss kunde då vara så lågsinnad, eller så slö, att
han skulle förmå eller glömma det mäktiga bistånd, som
konsten erbjuder honom?
Väl vet jag^ att jag icke sjclf är konstnär, och att
mitt tal äfveii närmast gäller dem, som icke äro
konstnärer; men, mina,Herrar, månne väl den, skickligaste pianist
skulle förmå att frambringa annat än ett matt, oredigt ljud
i strängarne, om resonansbottnen fattades?* Och tag den
mest fulländade virtuos, sätt honom till det ädlaste
instrument, låt honom, full af inspiration och hänryckning,
framtrolla de mest förtjusande toner; de skola dock kraftlöst do’
bort i vinden, så vida de ej väcka återklang i den iefvande,
sig sjelf medvetna, resonansbottnen i åhörarnes bröst.
Sålunda förhåller det sig äfven med konsten. Om
icke åskådaren liknar eneren, välslipad spegel som
återgif-ver färger och former, så måste konstnären känna sig
ensam midt ibland sin rikedom. Hans verk kunna då liknas
vid en insjö i en aflägsen, af menniskofot aldrig beträdd
skog; dess lugna, klara yta afspeglar naturen i all dess
vexlande härlighet; men blott för djurets slöa blick, blott
för djuret, som söker den kylande, vederkvickande vätskan
endast för att tillfredsställa sitt djuriska behof. Naturen
verkar i städse förnyad ungdomsfullhet; outtröttlig
bortslösar den tillochmed osedda sköuheter. Men så är icke
förhållandet med menniskan; hon behöfver samklang, så Vida
hon skall kunna verka med kraft och lycka; hon behöfver
att vara förvissad om, att icke förgätenhet och stoft skola
betäcka hennes verk.
Det var en tid, då kyrkan var konstens moder, och
då utbredde också främmande konst den första svaga mor- ,
gonrodnaden öfver den stora, i skymning åvilande Norden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
