Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afsjöngo de tyenne sångföreningarne vexelvis sina skönaste
sånger. Ändteiigen, då det började att skymma, bröt man
efter ett trefaldigt hurrah upp och tågade, så fört som den
ta’tt omgif vande menniskomassan det tillät, upp genom
slottet och SÖndermarken till "Bakkehuset", der Grundtvig
bor, hvilken gasterne äfven ville egna en hyllningsgärd.
Äfven han afhemtades åf en deputation, helsades med en sång
och hurrarop, och höll derefter ett vackert tal om sitt stora
och sköna hopp om en äkta nordisk högskola,om o vars
fullbordan han nu icke längre kunde tvifla. — Från Bakkehuset
strömmade man tillbaka till staden, der en "sexa" väntade
gästerna i Tivoli.
Redan före de svenska och norrska studenternes
ankomst till Köpenhamn hade de blifvit inbjudne till Tivoli
af dess ägare, genom följande vackra proklamation, som står
att läsa uti den i Köpenhamn utkommande
"Tivoli-Avisen" för den 16 sistl. Juni:
"Svensken kommer!" Så lyder det gamla
stridsrop, som i fordna tider satte sinnena i rörelse. Harm, hat
och förbittring voro de känslor, med hviika det då
emot-togs, och med hviika det, som en löpeld, vandrade från
man till man.
Också nu ljuder det ibland oss: "Svensken
kommer!" Men med hvilken helt annan betoning uttalas ej nu
denna lösen; med hviika helt andra känslor emottages ej
nu detta budskap! Icke i pansar och stål, icke med
gnistrande blickar och sammanknutna händer afbide vi nu
Svenskarnes ankomst. Festligt smyckade stå Danas söner på
den leende stranden, för att bjuda de väntade ett hjertligt
välkommen. Ögat blixtrar väl äfven-nu; men det är icke af
harm öfver forntidens bittra minnen: det strålar af fröjd
öfver framtidens rika löften. Handen är, liksom förut,
utsträckt, men icke till angrepp, utan, som vår famn, till ett
gästvänligt emottagande. Och så skulle det ju äfven en
gång blifva. Hvad som är stridande emot naturens ordning,
måste förgås i tidens ström; hatet och vreden försonas i ett
dop af kärleken.
"Svensken kommer!" ljuder det alltså, och
svaret blir, nu som förut: "Ja, låt honom komma!" Huru
förunderligt, att samma ord kunna erhålla en så helt olika
betydelse. Dessa ord, som fordom inneslöto allt, hvad
na-tionaihatet kunde lägga i dem; som tolkade allt, hvad
förbittringen ruf var Öfver; som ljödo likt stridslurens klang
öfver det blodiga slagtfältet — huru blidt och vänligt klinga
de ej nu, som flöjtens och skallmejans toner i de friska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
