Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leder, och lifvar och eldar dem till glödande sånger för ära, för tro,
och för fädernebygd. Nu hafva vi sjelfve sett dem. Lefnadsfriska,
glada, okonstlade hafva de gått till vårt möte och helsat oss med sin
varma, ljuft klingande sång. Jag läser i mina bröders blickar, att
de gerna vilja tömma den skål, jag går att föreslå. Och hvilket ställe
skulle jag väl hällre välja härtill, än denna lund, som i dag synes
förklarad, likt en af Cyprias lustgårdar, denna lund, der tusen blommor
i sommarsolens glans le emot oss från jordens barm och ungmörs
kinder. Lefve Qvinnan! Lefve Hemmet, det hem, der Hon
är en stilla verkande, en mild, försonande Engel! Lefve Gotlands
Döttrar! Vi dricka djupt deras skål!
Redan kl. 5 e. m. måste vi slita oss ifrån denna glada
fest i naturens sköte, der vi ännu länge skulle önskat att
dväljas bland dessa hjertliga öboar. Man tågade åter under sång
genom den väldiga Söderport för att festligt fira de återstående
ögonblicken i S:t Nicolai praktfulla ruin, dit vi intågade
under afsjungande af ”Forntida minnen”. En del af denna ruins
södra utsida beskuggas af ett väldigt Valnötsträd och
Vinrankor klänga uppför hennes murar. Under förmiddagsvandringen
hade vi icke blifvit förda till denna, som, hundrade
alnar i längden, varit den största af Wisby fordna kyrkor.
Ehuru skön, kan hon dock icke täfla med S:t Carin, utom
hvad choret vidkommer, som är lika herrligt med sina höga
gothiska fönster. I detta chor stod talarestolen, en nedfallen
pelarkapitäl. Glädjen fortsattes här; gamla och unga
voro nu ett, och mången åldrig Patriark slöt oss med djup
rörelse i sina armar. Och huru kunde de annat? En
ungdomsfest i en tempelruin, mystiskt upplyst af aftonsolens
strålar, som inströmmande bröto sig genom de gothiska
fönstrens stenrosetter; — måste ej der minnet och hoppet
förmäla sig i ett sällt närvarande — hoppet om en ny tid,
med frihet för folken, kärlek mellan Bröder, grundad på
erkännandet af det förflutna! Derföre manade oss äfven Lektor
D. Söderberg, den förste, som upprädde på talarestolen,
att vända våra tankar tillbaka, att icke förgäta Minnet af
det som varit:
Sju och ett halft sekel se ned på oss från dessa murar och hvalf.
Mäktigt förmå de vända tanken på det förflutna. Skåde vi tillbaka,
upp mot dem, så se vi väl rummet trångt men tiden lång, som skiljer
dem från det glada samlif, som nu rör sig i deras skugga. Och
skåde vi nu ut öfver denna långa tiderymd, så se vi väl månget af
stormen härjadt fält, mången glädjetom öcken, men deremellan ock
mången grönskande oas, mången skuggrik lund, der minnet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>