Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Faa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
blott för sig sjelf, men af allan magt,
en monoton, i släpande takt;
han sjöng sin ängsliga litani,
så att gångarn, gripen af melankoli
och hängande hufvudet som en munk,
skred fram till slut i liktågs-lunk,
han sjöng, så att vipan, hemsk och rädd,
flög upp med skrik från tufvans bädd,
att vilddufvan, tafatt och hufvudstupa,
stack af som en pil, att sig fördjupa
i skogens vrår genom envist trassel
af qvistar och lof, med gny och tassel!
\
han qvad så att räfven i sin kula,
blef, till och med han, beklämd en smula,
till trots för all sin présence d’esprit
och sin kisögda lefnadsfilosofi;
all denna förbistring vållade han,
gref John, vår sorgliga riddersman,
der, messande, han i natten red
genom dunkel skog, öfver öde hed
Men inom Mayboles röda mur,
der satt fru Jane i höganloftsbur,
hon med sin luta svärmisk satt
långt in på den ljumma sommarnatt,
hon också sjöng, men annan sång,
— hon sjungit den re’n så mången gång, —
om fogeln, det glada naturens barn,
som fångats i lumpet jägargarn:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
