- Project Runeberg -  Brunt och rosenrödt. En vandrande harpspelares melodramer /
145

(1862) [MARC] Author: Oscar Patric Sturzen-Becker
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Faa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

145

Gif akt, John Faa! till häst igen,
lyft fästmön i sadeln! Tid är det än,
att spränga undan och försprång fä,
men raskt, men fort som en pil*må det gå.

Men tid är det ej. Se, rundtomkring
är slagen alltre’n en stålblank ring
af ryttare, — fler och fler och fler! —
karbinen på ryggen i gult bandtlér,
i sadelhölstren laddad pistol,
klingor, som blixtra mot morgonens sol!

»Hugg in och tag fatt! och basta och bind!
en gård åt den, som är mest gesvind!
karbinerna fram! tag sigte, gif eld!
först röfvarchefen till marken fälld,
så resten efter och ingen pardon!
mer eld! mer eld ! qvick exekution !a
Det var gref John af Cassilis’ röst; u
tungsamt flämtande gick hans bröst,
hans läpp var färglös, som aska hyn,
men under de buskiga ögonbryn
ett blodsprängdt hvitöga hemskt sig hvälfde,
och målet darrade, handen skälfde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:44:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sturzbru/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free