Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att hafva till en alltför betänklig grad
moderniserat den gamla sagan, och svarar att det
visserligen varit hans mening att lemna en poetisk bild från
Nordens forntid, men att han ansett detta kunna ske
utan att derför bibehålla allt det råa och vilda, som så
ofta förenar sig med det heroiska och upphöjda
grundämnet hos sagans primitiva figurer. “Svårigheten —
skrifver han, — var att här finna ett lagom; å ena sidan
måtte man ej stöta en nyare tids mera förfinade känslor,
å den andra icke uppoffra det nationella, det lifliga,
raska och naturliga; der borde gå genom sången denna
friska nordanvind, som är vårt klimat och vårt
temperament egen, men kylan borde dock aldrig falla till
qvicksilfrets fryspunkt och låta alla hjertats mildare
känslor do ut“. Han försvarar Frithiofs stundom nog
dystert svärmiska lynne med en blick på folkvisans
svårmodiga karakter, och Ingeborgs sentimentalitet
med den bemärkning att en sådan finkänslighet i sjelfva
verket skall träffas hos “hvarje ädelt qvinligt väsen
i hvad tid oeh hvad land som kelds t”. Det är alltså klart att
författaren åtminstone i vissa fall mindre haft för afsigt
att med sträng oehlenschlägersk objektivitet återgifva
skarpt individualiserade urnordiska typer, än framställa
det mera allmänt menskliga i en nordisk gestalt och
kostym. Jag vill icke afgöra hurvidt han varit
berättigad till en dylik kostymering, men jag vet att hans
digt just derigenom erhållit många hänförande behag,
som den i en annan drägt torde hafva saknat, och man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
