Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endast sparsamt använda den finare spetsen, så att det
minutiösa sjelfmant må underordna sig det större,
liksom siraterna i en arkitektur de allmänna stora
proportionerna och formerna, men icke pretentiöst söka att
framhålla sina små behag på det helas bekostnad.
Denna hemlighet är något som få tillräckligt inse eller
akta på. Det är nemligen ett temligen allmänt fel hos
genremålarne i digt, att de för mycket hvila vid det
underordnade, att de utbreda sig i småsaker, att de
måla med miniatyrpensel, i stället för att framför allt
söka åstadkomma ett samladt intryck, en effektfull
enhet. Christian Winther skiljer sig härutinnan från
flertalet af hans medbröder i denna art af romans. Han
försmår icke den fina penseln, men dessa små
enskildheter i behandlingen äro hos honom sådana, att de,
om också i och för sig sjelfva värda en särskild
beundran, likväl icke utgöra något mer eller mindre sökt,
något liksom utom räkningen tillagdt, men tvärtom äro
naturligen gifna af ämnets hela art och lynne och alla
harmoniskt bidragande till det helas pittoreska verkan.
Det är skilnaden mellan att öfversätta och att
parafrasera. Medan de andra vidlyftigt parafrasera naturen,
en situation, en bild, nöjer Winther sig med att icke
tvunget, men samvetsgrannt öfversätta den i digt.
Ett annat som härmed noga sammanhänger, är
sjelfva den stilistiska framställningen, hvad som kunde
sägas motsvara sjelfva blandningen af färgerna. Det
gäller här, i denna genre mer än annorstädes, att finpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
