Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u. . . . adle jitnker 1 slet ingen kys I fäer,
så groede på min hage jo de krusetsorte hår!
Grafven söker väl bevisa henne att detta är öfvertro
och käringsnack, men flickan står tappert på sig. Nästa
dag infinner sig grefven på nytt, men denna gång är
Johan i närheten, och det blir nu ett handgemäng, som
slutar med att den grefliga junkern kastas pladask ner
i en mergelgraf.
ttJeg gräd med mine öine, men jeg loe med min mund,
thi greven blev så pynted i mergelgravens bund;
den ene side grön och blank som våren var at see,
den anden var så hvid som den klare vintersnee.”
Lise sitter nu som Johans hustru och syr på små
vagg-kuddar medan hon sjuiiger denna visa,... just denna.
“Christen og Lise” är ett litet ägta flamländskt
stycke. Tvenne gubbar sitta inne på landsbykrogen
och snacka förtroligt med hvarandra; den ene, Peter
Hald, har mat och brännvin framför sig, den andra,
Rasmus Stub, pustar ur sin pipa med armarne i kors.
Peter berättar om sin* fosterdotter, den vackra Lene,
och om den besynnerliga händelse, genom hvilken han
fått henne i huset, samt ändar med att hon just skulle
vara ett passande parti för Stubs Christen. Pappa Stub
besvarar detta meden icke mindre dråplig historia, om
huruledes han just för kort sedan sett sin Christen i
en öm friarescen med ingen annan än just nättopp —
den lille Lene. De begge gamle räcka hvarannan
händerna till ett manhaftigt handslag, “som på logen om
vintern ett väldigt slag med slagan.” Till mikaelidag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
