Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Reuterholms ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
svedd och sönderskuren af glasen, följa samma väg,
då hela väggen rasar och i sitt fall träffar honom så
(höjden af spänning!) att — hans ena toffel blir eldens
rof.44 vAldrig har försynen underligare frälsat
men-niskolif44! utbrister sjelfbiografen omedelbart härpå.
Det är Reuterholms älsklingsreflexion; det är förlåtligt
att misstänka, det han dervid inom sig tyst tillägger:
men detta menniskolif var också — en Gustaf Adolf
Reuterholms!
Om åren 1759—64 vet vår sjelfbiograf intet annat
att förtälja, än att de „lugnt och ljufligt under
barndomens glada lekar och i de ömmaste föräldrars sköte
på Svidja tillbragtes44. I den äldre uppsatsen af 1780,
hvilken i det hela taget är ett mera utarbetadt opus,
till vissa delar nästan ett moralfilosofiskt
vältalighets-prof, heter det om denna tidpunkt af hans lefnad : „Den
första perioden af menniskors lif är sig mest Öfverallt
så ganska nära lik, att man utan afsaknad torde kunna
gå densamma förbi; en mer eller mindre grann vagga,
skallra och öfriga den ålderns tillhörigheter göra
ge-menligen hela åtskilnaden deri; jag nämner således
endast, att jag i sällskap med min bror tillbragt dessa
oskyldiga och angenäma år uppå landet, på mina
föräldrars egendom. Huru lyckliga, huru ljufliga de
voro, kände jag icke då! Det är allenast erfarenheten,
som lärer oss att värdera det framfarna.–––––––-O,
huru lyckliga voro vi icke, om vi visste åtnöja oss
med det närvarande, utan att jemnt, genom en fruktlös
åstundan efter något bättre, förbittra detsamma!46
Reuterholm anmärker likväl från denna tidpunkt,
att han fick båda ögontänderna dubbla, och dessa så
starka och fasta, att „ingen doktor dem vågade
utrycka44, hvarför de också suto qvar tills han var öfver
20 år, då de „sakteligen utgingo af sig sjelfva44. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
