Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att förhindra de olika rasernas sara-
hvad man med den andra söker förbättra.
Måhända invändes häremot, att det bör låta
sig göra att förhindra de olika rasernas sam-
manblandning och därigenom freda sig för
Ifrågavarande olägenhet, petta Är dock lät-
tare sagdt än giordt, ty där hingstar och
ston utsläppas i beteshagar, som på inånga
ställen så att såga sträcka sig från Kölfn
tiU BottenhafVet, är det naturligtvis en få-
fäng möda att med framgång omöjliggöra
ett nästarne sammankomma. Det enda och
verksammaste medlet att förebygga nämda
missförhållanden synes mig vara, att medels
en tillräckligt hög tullsats försvåra importen
af mindre goda hästar. Att en femtio kro-
nors införseltull skulle inverka menligt på
ioförseln af afvelsdjur, par- eller ridhästar,
kan jag ej förmå mig att tro, ty sådana äro
alltid af dyrbarare slag, och ora för dessa
betalas 950 eller 1,000 kr., kan det vara
tämligen likgiltigt och afskräcker visst icke
den, som vill införskriftra hästar af detta
slag.
Om medelpriset på fullgoda hästar — och
andra böra icke införas — upptages till
300 kronor, och 50 kronors tull åsättes, ut-
mir detta ej mer än sirka ’/B af varans vår-
Se och blifver denna tullsats följaktligen
snarare en lägre än en högre sådan med 2
kronor på tunna råg eller korn. Jag anser
rättvisan fordra, att de jordbrukare, som odla
spanmål, och de, som af klimatiska förhål-
landen äro hänvisade till andra förvärfsgre-
nar, såsom hästafvel och boskapsskötsel, böra
vara likställiga i fråga om tullskydd och att
tullsatserna beräknas och bestämmas i för-
hållande till varans värde.
Att häst- och boskapspriset är till ytter-
lighet nedtryckt är jag i tillfälle att,* som
jag hoppas, tydligt nog kunna ådagalägga
ined ett par exempel: Inom en af de kom-
muner jag representerar, nämligen Ham-
merdal, nedslagtades icke mindre än sextio-
fyra hästar under sistlidne höst, emedan en
och hvar hade för många på stall och kö-
pare saknades. Huru många som fått till-
elåppa lifvet inom hela länet, kan jag na-
turligtvis icke uppgifva, men att det är ett
öfver måttan stort antal, det är hvad som
Sr visst. Spåras månntro icke häri verk-
ningarne af den fria finska införseln? Sam-
ma förhållande eger rum hvad nötkreatur
beträffar. Att bevisa detta torde vara till-
fyllest blott omnämna, huru som en af mina
grannar sistlidne höst på frivillighetens väg
tilinandlade sig en medelstor ko i Östersund
för 25 kr. Att detta icke var något en-
staka fall, faller af sig själft. Med sådana
fakta för ögonen lär det bli en lönlös möda
att söka inbilla sig själf och andra, att allt
står väl till.
På grund af det anförda vågar jag vörd-
samt föreslå,
att riksdagen ville for sin del besluta, att
for brarje frän utrikes ort infördt hästkreatur
1.................................50 kr.
oxar och tjurar.............................20 »
kor............................................... 18 »
samt tullsatsen å andra ladugårdsprodukter
i förhållande därefter.
Det främsta vilkoret för ett folks lycka.
Härom skrifver kyrkoherde Per Nymansson
i en skånsk tidning följande förträffliga
ord:
Hvilket är detta vilkor? Ar det höga
tullar? Nej. Absolut frihandel? Nej. Af-
våpning? Xej. Rusdrycksförbud? Nej. All-
män rösträtt? Nej. Det här nämda kan,
liksom åtskilligt annat dylikt, hvart och ett
på sitt sätt befordra ett folks lycka under
vissa förhållanden, men intetdera, ej häller
allt det nämda tillsammans, i den mån det
kan förenas, är främsta vilkoret för sådan
lycka. Det första, högsta och förnämsta
vilkoret för ett folks lycka är —
det fria ordet i tal och skrift,
således fullständig yttrande- och tryckfrihet
Gif Ryssland oinskränkt yttrande- och
tryckfrihet, och det skall utan revolution
omskapa sig själft. Men tag ifrån Ame-
rika dess församlingstal och tryckfrihet och
det skall upphöra att vara Amerika annat
än till namnet. Det är det fria ordet som
har gjort amerikanska folket till det mäk-
tigaste folk på jorden.
Det fria ordet är detsamma som den fria
sanningen, och tryckfrihet är sanningsfri-
het. Och sanningen är alltid segrande och
från lögn, våld och förtryck frigörande.
Men med fullständig tryckfrihet följer ju
full frihet äfven för lugnens spridande och
utbredande af otro och gudsförnekelse? Ja,
just så, ty utan sådan frihet vore tryckfri-
heten icke fullständig. Men sådan frihet
måste vara mycket farlig för ett folk, ty
otro och gudsförnekelse undangräfver ett
folks välfärd och bereder det undergång?
Stackars människa som har så litet förtro-
ende till sanningen. Låt en ateist uppträda
i eget namn och vittna så godt han kan
om sm tro, och låt en kristen i sin Herres
namn uppträda och vittna så kraftigt som
han, inspirerad af sanningens ande, förmår,
och den senare skall kraftigt inverka på
mänga af den förres anhängare, men den
förre skall icke vinna någon af den senare,
förutsatt att den kristne icke uppträder
dömande och fördömande, ty då blir hans
verksamhet frånstötande, utan talar till för-
nuft och samvete, ty då blir sanningen dö-
mande och förnuft och samvete instämma,
och sanningen sålunda bereder sig väg till
personens frigörande från lögnens välde.
Sanningen är lik ljuset. Den segrar ge-
nom sin egen kraft och behöfver icke låna
kraft hvarken från konung, riksdag, polis-
maneller någon annan, lika litet som so-
len behöfver från någon annan låna kraft
Wl mörkrets fördrifvande. Och i männi-
skan fins mottaglighet för sanningen. Ur-
sprungen från ljusets fader är hon anlagd
för ljus. Det är naturligt för människan
att npplvsas och onaturligt för henne att
vandra i mörker. Därför är både i sannin-
gens egen kraft och i människans mottag-
lighet för sanningen den säkraste borgen
rar sanningens seger.
Lögn kan aldrig trifvas i sanningens när-
net och ddrig segra öfver sanningen. Där-
ur är oflets fulla frigifvande alls icke far-
ligt, men i alla afseenden nyttigt.
Om allt som är föremål för kunskap bör
ordet vara fritt, således om Gud, religion,
religionsurkunder, gudsdyrkan och alla do-
nssa och den borgerliga sammanlefnaden
rörande frågor. På detta sätt skall guds-
ron segra öfver gudsförnekelsen, sedfighe-
1 t osedligheten, nykterheten öfver
oryckenskapen, rättfärdigheten öfver orätt-
fardigheten, människan öfver penningen,
friheten öfver förtrycket och i allt sannin-
gen öfver lögnen. Folkets tilltagande upp-
lysning skall inlifva folket i samhällsfrågorna
och lorbereda och underlätta lagstiftnings-
arbetet till folkets successiva frigörelse,
Endast den själfviske, som vill ega, njuta
och lysa på andras bekostnad, behöfver att
frukta det fria ordet, ty trycktvångär slaf-
ven och tryckfrihet är folkfrihet. 1)en som
"U allas väl bör önska full tryckfrihet, ty
eanmngen frigrör och höjer folket och skaf-
far rätt åt den som har rätt, han må då
vara en enskild eller kollektiv personlighet.
Men om full tryckfrihet skall råda, kan
Ji presten sprida åBigter, stridande mot den
ortodoxa tron? Visserligen. Men icke skall
staten verka hämmande på folkutvecklingen
gr prestens eller ortodoxiens skull. Tryck-
friheten bör vara oinskränkt för alla, men
«gen om presten bör blifva en annan. Låt
torsamlingen utan intrång af annan myn-
dighet välja den person till prest som den
?ul ha och afskeda honom när den icke vill
ha honom till prest. Sanningens förkun-
nare i lära och i lif skola då segra, ty san-
ningen såsom fri skall segra öfver allt.
Detta är det bästa sättet att skaffa kyrkan
seger. Inom tio år efter det sådan frihet
blifvit i lag erkänd skall talet om kyrkans
afskaffande försummas. Det skall endast
bli fråga om lönereglering.
Alltaå bör tal- eller tryckfriheten icke
något afseende inskränkas. Men tryckfri
heten bör utvidgas. Allt yttrande om re-
Jigion och det som är föremål för gudi ’
kan bör vara fullkomligt straffritt, och ]
sena man tillåtas att med bevis styrka, nvau
de hafva sagt, så att endast det osanna ytt-
randet är straffbart, och insändare som ut-
sätta aitt namn ålägges att själfve ansvara
för sina uppsatser. Sålunda skall sannin-
gen segra Öfver lögnen, den osanna prässen
gå under af brist på läsare och folket till-
taga i upplysning, sanningskärlek, mänsk-
lighet, nykterhet, sedlighet, redlighet och
materiel förkofran samt i vördnad för re-
Må det för alla och icke minst för lag-
stiftarne bli klart, att tryckfrihet år det
främsta vilkoret för ett folks i alla afseeu-
den sanna lycka, till följd af sanningens
obetvingeliga makt, och att ingen skadli-
gare mänsklig åtgärd kan hända ett folk än
inskränkning i tryckfriheten.
I likbränningsfrågan.
Professor O. F. Myrbergs reservation vid
Upsala domkapitels utlåtande:
»Med anledning af domkapitlets underdå-
niga skrifvelse i likbränningsfrågan får jag
afgifva följande underdåniga yttrande:
Medgifvande hvad som är allmänt kun-
nigt, att då bestämmelserna i den gamla
kyrkolagen likasom i den gällande kyrko-
handboken formulerades, ingen tänkte på
något annat begrafningssätt än det af ålder
och redan under den hedniska tiden hos oss
brukliga, äfvensora att föreskrifter såväl i
kyrkolagen, som i särskilda k. bref och för-
ordningar möta, hvilka endast af denna om-
ständighet få sin förkluring, kan jag dock
icke för min del i gällande lagstiftning fin-
na ett ovilkorligt binder för den sedan nå-
gon tid i vårt land utan särskildt tillstånd
praktiserade likbränningen. Det enda som
med någon nödvändighet synes mig framgå
af dessa »lagar och författningar» och där-
för, så vidt likförbränning fortfarande med-
gifves, efter min tanke måste lända till all-
lån efterrättelse, är:
l:o) att den till aska genom förbränning med eld
förvandlade döda kroppen skall nedsättas i graf
på kyrkogård eller i grafhvalf, icke förvaras hem-
ma i husen eller på ett mot pieteten för de döda
stridande sätt till spillogifvas;
2:o) att grafven på kyrkogård, till dess annor-
lunda kan förordnas, måste göras så djup som den
allmänna föreskriften i detta afseende ger vid
handen:
3:o) att jordfästningen enligt kyrkohandboken
bör föregå, icke följa på förbränningen.
Då jag förklarar mig för denna åsigt, föl-
jer däraf själfklart, att jag icke kan instäm-
ma i de ord, med hvilka domkapitlet utta-
lar sitt ogillande af den svenska likförbrän-
ningsföreningens tillvägagående i motsats
till den danska i fråga om utverkande af
;t skydd för sin behandling af aflidna
iskors kroppar, så vida däruti ligger
lågot af en antydan om en viss afsigt hos
lenna förening att kringgå gällande lag.
Till ett sådant antagande, som synes mig
gå ett steg längre, än skyldigheten att af-
gifva det infordrade underdåniga utlåtandet
kräfver, anser jag mig vid det förhållande,
som efter min tanke eger rum, allra miust
berättigad.
Detta med afseende på den rättsliga si-
Jan af den föreliggande frågan, hvilken för
afgörandet om likbränningens laglighet en-
samt torde böra taga hänsyn till. Af de
betänkligheter eljest från kyrklig synpunkt,
.om domkapitlet däremot gjort gällande,
:an jag icke instämma i dem, hvilka grun-
lats på det symboliska bildspråket i de he-
skrifterna eller såsom uttrycket lyder,
bibliskt-kristliga betraktelsen af död
ich uppståndelse». Det ligger i sakens na-
ur, att detta bildspråk har måst rätta sig
jfter den bestående folkseden i fråga om
förfarandet med de aflidnes kroppshydda,
och en sund exeges fordrar, att man icke
lärifrån drager för vidsträckta slutsatser, i
ivilket fall man här skulle kunna få höra
sådana invändningar, ytterst svåra att bemöta,
som den, att »det stoft, hvilket uppkommit
genom föromltningen i jorden, som endast
"t en långsammare förbränning, hvarken är
ler eller mindre stoft, än det som uppkom-
mit genom den skyndsamma förbränningen
genom eld»; att »det förra hvarken mer el-
Ter mindre besitter förmågan att framgå ur
grafven än det senare»; att »den hvila i
grafven, som följer på den fullbordade, lång-
sammare eller skyndsammare förbränningen
enligt det anförda, väl måste anses fullkom-
ligare, ån den, som åtnjutes under den lång-
samma fortgången af denna upplösnings-
process» o. s. v. Vigtigare är det skäl, som
grundas på dan bibliska jämförelsen med
fröet och plantan, såsom densamma vanli-
gen fattas, men denna traditionelt gängse
uppfattning, enligt hvilken liket efter den
aflidne svarar mot det lefvande fröet, som
nedlägges i jorden för att dö och lefva upp
’ den uppskjutande plantan, kan så mycket
..lindre vara den rätta, som det sköna skrift-
ställe, hvilket denna bild egentligen har att
tacka för sin med rätta stora popularitet,
läses i apostelen Pauli l:a bref till försam-
lingen i det hedniska Korinth, där likför-
»ränning var hos de högre klasserna all-
mänt rådande sed, från hvilken den kristna
församlingens medlemmar själfva visst icke
redan vid den tid, då det skrefs, kunnat
hinna att frigöra sig. Det är den lefvande
människan, som svarar emot det lefvande
Fröet; den döda kroppen kan bäst liknas
rid det döda residuum, som återstår, sedan
den lefvande grodden arbetat sig fram efter
det att fröet »fallit i jorden och blifvit dödt»
— sådan är i min tanke den verkliga me-
ningen af denna bibliska jämförelse; och
slutsatsen torde göra sig själf.
Mera vigt äfven i kyrkligt afseende fäster
jag vid dem af dessa betänkligheter, som
grunda sig på det begrepp om pietet mot
de döda, bvilket framgått ur det brukliga
begrafningssåttet, likasom vid det senares
betydelse af allmän folksed inom hela kri-
stenheten, anslutande sig till den israeliti-
ska seden från patriarkerna ända till Herren
och Frälsaren, hvilken i viss mening må
sägas hafva legat den (likasom de många
martyrer, som lidit eldsdöden å sin sida
kunna sägas hafva helgat likbränningsseden)
o. s. v. Men då här icke är fråga om ett
obligatoriskt införande af iikförbränningen i
vårt land, hvilket äfven jag skulle hafva
varit med om att lifligt afstyrka, utan en-
dast om att icke förvägra dem, som af ett
eller annat skäl föredraga att på detta sätt
gifva stoftets verld åter det, som stoftet till—
hörer, hvad de väl med något skäl dock
kunna betrakta såsom en sin naturliga rättig-
k d kl å ycket mindre
tt j å
kunna betraa s
het, så kunna dessa skäl så my
f i hf d bdl
het, så kunna dessa skäl s yc
för mig hafva den betydelse, att jag på
grund däraf skulle anse mig böra afstyrka
den Svenska Likförbränningsföreningens un-
derdåniga anhållan i det nu ifrågavarande
afseendet, som de lokala förhållandena otvif-
velaktigt på sina ställen kunna vara sådana,
att det hos oss vanliga begrafningssättet är
förenadt med våda i sanitärt afseeudefför de
lefvande och jag icke tilltror mig om att
kunna afgöra, huru allmänt eller icke all-
mänt rättigheten till likbränning under så-
dana insedda och erkända förhållanden skulle
komma att begagnas. Dock anser jag, att
om densamma bifalles, föreningens uppmärk-
samhet bör fastas på hvad som måste iakt-
tagas för att likbränningen skall vara fullt
laglig, såväl med afseende på jordfästnings-
ceremonielet, som tillvaratagandet af askan
efter den förbrända döda kroppen* i enlig-
het med det redan af mig anfördan.
En mors råd till sin gifta dotter: — Mitt barn,
det går med en man som med ett ägg. Håll honom
en liten stund i kokande vatten, och han blir mjuk...
men håll honom där för länge, ocb han blir hård-
kokt»
Bedrägerier och stölder. Ogifta Em-
ma Melin från Njurunda, häkta? och till-
talad för en mängd bedrägerier och stölder
inom Sundsvalls stad, undergick i torsdass
ransakning inför härvarande rådhusrätt till-
sammans med hustru Maria Josefina Ern-
holm, född Tjäder den 22 des. 1866 i Öf-
verlännee socken af detta län, hvilken blif-
vit sakförd såsom delaktig i Melins brott.
Af polisrapporten, hvilken af de tilltala-
de vitsordades, inhämtas att Melin begått
följande bedrägerier och stölder:
1) Från handelBidkerskan Elise Johansson hade
hon tiUnarrat sig 3 yllekoftor varda 18 kr. genom
att halsa från fru Silvia Dahlström, hvarjämte hon
på samma gång tillgrep en yllevust, värd 5 kr.
2) Fråu tjänsteflickan Brita Olsson erkände hon
att hon stulit en klädning, men förnekade tillgrep-
pet af en kofta, för hvilket hon är misstänkt:
3) Från fröken Anna Öländer i Percy Luck &
C:nis butik, 2 buteljer portvin ocb ett parti biscuitz,
värda (kr. 3.88,) genom att hälsa från handl. Oscar
Wernlund.
i) Från fru Anna Carolina Gustafsson, genom att
hälsa från fru Florman, smör m. va. till ett värde
af kr. l.so.
5) Från fru Charlotta Örnberg, genom att hälsa
från fru Florman, fläsk m. ni. till värde af 2 kr.
6) Från fru Ida Nordlander, genom att hälsa från
fru Hultberg, 1 flaska vin.
7) Från guldsmeden C. A. Serrander, genom att
hälsa från fru Ingrid Boberg, ett balft dussin ske-
dar, värda 10 kr.
Alla här ofvan uppräknade saker hade
hon skänkt till hustru Ernholm.
8) Från ogifta Maria Hammarberg hade Melin
tillgripit ett lintyg.
9) Från Ogifta Anna Holmgren hade hon tillgri-
pit ur ett rum diverse klädespersedlar, värderade
till kr. 10.50, hvaraf hou förnekade en del.
10) Från fröken Agnes Gelin hade hon tillnar-
rat sig en hatt, värd H kr., genom att hälsa från
handl. Frans Pettersson.
11) Från fru Julia Selahn, som har gemensam
källare med Ernholms har hustru Ernholm genom
inbrott i en lår i gemenskap med Melin tillgripit
14 flaskor öl och 3 buteljer vin.
Dessutom skänkte Melin till julen hustru
Ernholm, hos hvilken hon bodde, matvaror
för 8 kr., men dessa varor förnekade hon
att ha stulit utan köpt dem för pänningar.
som hon fått från sin fader, som är i Ame-
rika.
Åklagaren öfverlemnade saken med vr-
kande om ansvar å båda de tilltalade ’för
Inbrottsstöld och å Melin dessutom för be-
drägeri.
liådhusrätten resolverade därpå, att som
Melin erkänt att hon står tilltalad inför Sköns
häradsrätt för snatteri, så skulle åklagaren
införskaffa offisiel uppgift därom till nästa
torsdag.
Straffadt kvacksalfveri. Hofrätten har
faststält Sundsvalls rådhusrätts utslag, hyar-
igenom enkan Aurora Bernhardina Maximi-
liana Josefina Andersson, född Ekdal, döm-
des till 1 år 6 månaders straffarbete för det
hon genom använd »medisin» varit vållande
till att en späd dotter af en arbetare ljutit
döden.
Den första tillämpningen af renmär-
keslagen. Till tinget med Enontekis tings-
lag hade lapparne i ovanligt stort antal sam-
lat sig å tingsstaden Karesuando kyrkoby.
Men så skulle också å tinget för första gån-
gen tillämpas lagen angående renmärken.
Med synnerligen lifligt deltagande följdes
uppvisningen af märkena, af hvilka, efter
noggrant kritiserande från lappallmogens si.-
da, rätten faststälde icke mindre än 343. A
tingsstället för Juckasjärvi tingslag medde-
lades fastställelse å 307 renmärken eller sam-
man lagdt för båda tingslagen 650 märken,
det ena naturligtvis ej likt det andra.
Båda tingen höllos af ordinarie domhaf-
vanden, häradshöfdingen Sundberg, hvars
resa till riksdagen såsom representant för
Torneå domsaga i Andra kammaren däraf
blifvit fördröjd, då han själf önskat, såsom
inne i lappmarkeförhållandena, leda den för-
sta tillämpningen af remnärkeslagen.
fiötfäld rådhusrätt På åtal af advo-
katfiskalen E. Settergren har Svea hofrätt
den 7 d:s dömt ledamöterna af Visby råd-
husrätt, borgmästaren C. J. Th. Een, råd-
mannen K. G. Tiberg och magistratssekre-
teraren G. Herlitz att för försummelse i
ämbetet hvar för sig bota 50 kr. till kronan;
Långvarig och dyr rattegång. Rätte-
gången mellan Göteborgs enskilda bank
samt grosshandlaren W. H. Kempes arf-
vingar och bruksförvaltaren Th. Lindauer,
hvilken började då Furudals bruk 1880 sål-
des på konkursauktion och rört sig kring
bankens begäran om ersättning för af sva-
randena användt kol, järn och yalsredskap,
som tillhört banken har nu afgjorts af hög-
sta domstolen. Kempes arfvingar och Lin-
dauer ha dömts att till banken i ersättning
utgifva tillhopa kr. 22,740.79 jämte ränta
och rättegångskostnader, utom protokollslö-
n, uppgå till kr. 2,017.74.
Besvärstid i kommunala mål. Som
bekant föreskrifves det i § 75 af k. förord-
ningen om kommunalstyrelse på landet, att
den, som vill söka rättelse uti å kommunal-
stämmor fattade beslut, skall ingifva besvär
därom till konungens befhde mom trettio
dagar efter det klaganden af beslutet er-
hållit del. Det torde vara allmänna upp-
fattningen, att denna föreskrift skall tolkas så,
att, därest besvären ej inom denna tid in-
gifvas, blifva de ej till pröfning upptagna.
Vi kunna nu meddela, säger Sydsv. Dagbl.,
ett fall, där konungens befhde ej haft denua
mening. Besvär öfver ett kommunalstäm-
mobeslut blefvo inlemnade nära elfva vec-
kor efter det stämmoprotokollet blifvit upp-
läst från predikstolen i vederbörlig kyrka.
Vid kommunalstämma, som hölls för att
höra icke-klagande sockenboar öfver besvä-
ren, anfördes, att besvären ej blifvit i lag-
lig tid till konungens befhde ingifna, hvarför
deras ogillande påyrkades.
Konungens befhde har emellertid uti sin
resolution öfver detta ärende yttrat, att, då
underlåtenheten att i föreskrifven tid anföra
besvär emot kommunalstämmobeslut har den
påföljd, att beslutet må kunna gå i verk-
ställighet, men ej föranleda därtill, att be-
svären icke böra upptagas till pröfning, fann
konungens befhde sig oförhindrad att huf-
vudaakligen pröfva förevarande mål, ehuru
besvfirsskriften ingifvita först efter det be-
svarstiden förflutit.
Båt är icke förbroten vid olaga fiske.
Några fiskare vid Niesoåns mynning i Hal-
land hade å otillåten tid 1886 i Kattegat
utanför Eketånga strand idkat laxfiske. Po-
lisöfverkonstapeln L. Hermansson, som Or
tillaymngsman i Nissaåna fiskeområde, tog
därvid fax, nät och båt i beslag.
domstolen har dömt hvdrdera af de__
fiskande att bota 25 kr., förklarat lax ..„
nät förbrutna, men att den beslagtagna bå-
ten såsom icke hänförlig till fiskredskap,
skall till egarne återlemnas.
Meddelanden fr. allmänheten.
Skolstriden i Indal.
Indal den 4 febr. 1888.
H. herr redaktör!
I anledning af de artiklar, som i n:o 13
af eder ärade tidning äro andragna gent
emot undertecknads påståenden, får jag för
sista gången i denna sak bedja om publ. af
Ah, goddag ärade skolrådsledamot!
Först och främst får jag upplysa, att jag
ej är samme man eller kyinna, som för nå-
got år sedan skref i tidningen om »pi-
gorna-lärarinnorna» i Indal, utan är jag en
som likt alla öfriga Indalsbor söker komma
fram i lifvet. Jag tackar förbindligast för
de upplysningar jag får, men ja» torde veta
ganska bra allt i denna sak. Ni uppräk-
nar skolrådets ledamöter med en naiv an-
farit osant, då jag påstått
att Indals skolråd till én del (märk en det)
består af supare etc., men jag är personlig
kännare af det hela; och om ni ej är en
»Thomas» kan jag för er pricka de åsyf-
tade, hvilka dock här skonas att omnäm-
nas. Jag säger för sant att en persons tittlar
ej göra något för oss i saken — men väl
hans enskilda och officiela lif, hans reli-
giösa vandel icke minst. Körande småskollä-
rarens afsättande tänkte jag ej yttra mig,
men som C. J. S. säger att han nära nog
tagit afsked med öppen fri vilja och »Skol-
rådsledamot» säger dock »afsatt», så synes
att afträdet ej skett så godvilligt. Körande
tjänstebetyget vill jag ej yttra mig; men
ingalunda var det meningen att såra ifrågava-
rande lärare, ty ej rår han för om skolrå-
det ger det eller det vitsordet,
Och nu till till sist framställes följande hvari
många instämma:
Vi äro särdeles belåtna med y. p. verk-
samhet såsom prest och själasörjare, ja, äf-
ven såsom människa eljes. Vi fordra af
presten om vi äljes skola ha någon — un-
derteckuad hatare af prestväldet — att kan
skall lefva såsom en ordets tjänare anstår
och äfven från predikstolen eller annorstä-
des påvisa, bestraffa och förmana för det
onda vare sig detta är af enskild eller of-
fentlig natur. Om v. p. person ej behagar
en del, borde de dock veta så pass att rätt
är rätt och sanning är sanning. Jag vill ej
därmed säga att fel skola öfverses; nej, de
skola rättas, men då på ett rätt och hu-
mant sätt. Som det nu skrifves i tidn. står
man med häpnad frågande — hvari består
felet? Ingalunda äro vi missnöjda med v.
p. åtgöranden, ty ännu har han ej företa-
git sig något »»jälfsvåld», han år ej spåtek
och elak, men i stället bygglig och artig,
ja jag tror äfven i sin åskådning tidsenlig.
Hr B. S. N. eller hvad de än må heta —
ja om det ock vore Anna Greta, den frans-
mannen, må säga hvad eller huru mycket
som hälst: »Rätt skall vara rätt, men osan-
ningar och annat snack, som blott åsyfta
bråk och inga förbättringar böra bann-
lysas.»
Till skolläraren Åström som skrifver i
Sundsvalls-Posten — ville jag hälsa: Låt
bli att fördärfva en god sak med en dålig;
det är ju uppenbart att edert vittnesbörd
är v. p., ty er unstår ej att taga »vännen»
(?) Skog i försvar. Det vore er bättre —
eftersom ni lär vara skollärare vid folksko-
lan — att taga er några lektioner där me-
dan tid är, ty jag antar att ni omsider äm-
nar återtaga skolan. Detta vore mycket
helsosamt för socknen och socknens barn.
Eller stundar tiden för eder pensionering?
Ljufva hopp!! ^ Savage.
Tacksägelse.
För de frikostiga gåfvor Brandförsäkrings-
bolagen »Skandia», »Svea» och »Sverige»
tilldelat dem, som utmärkt sig och deltagit vid
släckning af branden vid Windskär den
30| sistlidne juni, få vi, som efter uppdrag
fördelat medlen å däras vägnar, aflägga en
ödmjuk tacksägelse.
Sundsvall den 8 Februari 1888.
F. Erlandsen. G. L. Widholm.
E. A. Enhörning.
Strödda underrättelser.
Cederskog. En insändare till Ner. Alleh.
skrifver: För hrr skogsedlare och fröhand-
lare, som önska att plantera cederskog, vill
jag nämna att bästa sorters frö finnes hos
Amerikas störste skogsfröhandlare Thomas
Mechan & Son, Germantown, Filadelfia, U.
S. A., för 1 kr. 40 öre skalp.
Den amerikanska cedern (White Cedar)
är på samma gång både vacker och härdig.
Den växer i mängd i norra Förenta staterna
och Kanada, där vintrarne äro lika långa
som i mellersta Sverge och betydligt strän-
gare. Cedern går till på samma sorts jord
som granen och trifves väl tillsammans med
den. Cedern är verldens vackraste barr-
träd, växer lika fort som gran och uppnår
i de kalla delarne af Amerika en höjd af
70 till 80 fot och vid Stilla hafvet öfver
300 fot i höjd med 14 till 15 fots genom-
skärning.
Cederträ hvarken gistnar eller slår sig,
det är utmärkt prydligt för inredningar i
rum och har en angenäm lukt, som på sam-
ma gång fördrifver mått och mal. Stolpar
af ceder kunna stå i jorden nära 100 år
utan att ruttna, och trädet gif ver af ven bästa
takspån. Det lönar, enligt mitt förmenan-
de, väl mödan att offra några kronor och
öka Sverges fåtaliga träaorter.
Trikinsjutdom af mycket elakartad ka-
rakter härjar i en liten stad, Oberkuhne-
wald i Preussen. Ej mindre än 120 per-
soner voro enligt de senaste underrättel-
serna angripna af sjukdomen, och 6 hade
efter svåra plågor dött däraf. Borgmästa-
ren och flertalet af kommunalrådets medlem-
mar befinna sig bland de sjuka. Det fin-
nes knappast en familj i hela staden, som
icke har någon sjuk. Tyska tidningar for-
dra energiskt att mikroskopisk undersök-
ning af svinkött blir obligatorisk på landet
liksom i städerna, enär trikinosen utbreder
sig för hvarje år, kräfvande ett stort antal
offer i alla delar af landet.
Vintern i södra Europa har ånyo bör-
jat med ovanlig styrka. Långs Rivieran
blåste den 30 januari en iskall vind, i Can-
nes och Toulon snöade det och haglade, i
MarseilK var det bistert kallt och blåste
starkt. Äfven från Ungern omtalas samti-
digt snö- och stormväder; på de flesta un-
gerska banorna var trafiken på grund häraf
samma dag instäld.
Elektrisk belysning i Hamburg. Se-
dan senaten och fullmäktige i Hamburg
beslutit elektrisk belysnings införande är
man för närvarande sysselsatt med att an-
lägga en station, hvarifrån 10,000 glödlampor
skola erhålla ljus. Det konsortium, som träffat
aftal med staden om anläggningen, harför-
pligtat sig att åstadkomma en elektrisk
ström med tillräcklig styrka från kl. 12 f.
m. till soluppgången. Elektriska lednin-
garna föras in uti husen på invånarnes be-
kostnad. Magistraten fastställer årligen be-
talningen. Belysningen skall komma att
kosta pr timme för glödlampor om 10, 16,
32, 50 och 100 ljus’ styrka, 2,5, 4, 8, 12,5
och 25 pf, samt för båglampor om 300,
400, 600, 800 1,000 och 1,200 ljus’ styr-
ka, 12, 16, 24, 32, 40 och 48 pf. För hvar
uppsatt glödlampa ¦ har den, som nyttjar
densamma, dässutom att betala årligen 5
r:m, och för hvar båglampa 10 r:m. Re-
ritioner utföras på styrelsens bekostnad,
mängd både köpmän och enskilde hafva
redan anmält sig för att erhålla ljus från
den tillämnade stationen.
Ett egendomligt fenomen. Från Athen
telegraferades den 2 d:s, att man då sedan
tre dagar iakttagit ett egendomligt feno-
men mellan städerna Aegion och Patras i
Grekland.
En kedja af små kullar med lerhaltig
jord, på hvilkas sluttning den nya järnvå-
gen går, rör sig nämligen långsamt mot
Hafvet. Den 1 d:s flyttade sig kullarne en
sträcka af 13,5 tum. Öfver allt ser man i
dem stora sprickor. Järnvägspassagerarne
måste stiga af tåget och gå en sträcka af
närmare 300 fot, medan tåget långsamt
passerar det farliga stället. Ingeniörer ha
blifvit afsända till ort och ställe för att an-
ställa undersökningar.
Militära ärebetydelser vid en kvin-
nas graf. I Londen afled nyligen en fru
Foggs som under engelsmännens senaste
ig i Sudan med den allra största själf-
uppoffring vårdade blesserade och som vid
detta tillfälle fick ett sår, af hvars följder
hon nu aflidit. Hon nekade att mottaga
någon belöning, till och med Victoriakorset.
Drottning Victoria befalde vid hennes död
att hon skulle begrafvas med alla de he-
dersbetygelser som tillkomma en general,
och detta har äfven skett.
Telegram t. Sundsvalls Tidning.
Stockholm 11 januari. Riksdagen har
. går godkänt sbrifvelse till regeringen
med tillkännagifvande om riksdagens
beslnt angående spanmålstullar
— Inloppet till Stockholm är stängdt
af is och hamnkapten anser lönlöst att
söka sönderbråka isen.
— Generalmajor Toll har förordnats
till generalintendent.
Frän utlandet.
Offentliggörandet af tysk-österrikiska för-
bundstraktaten af år 1879 har väckt ett ofant-
ligt uppseende i hela Europa och tidnin-
garna äro nu som bäst i färd med att söka
upp bevekelsegrunderna till och förklara
betydelsen af denna mycket ovanliga åtgärd.
Ja så ovanlig lär den vara, att den inom
nyare tidens historia lär ega endast ett mot-
stycke, nämligen i det manifest som Fre-
drik af Preussen — kallad den store — för
132 år sedan utfärdade för att söka rätt-
färdiga sin afsigt att rycka in i Sachsen.
Intressant är att återkalla i minnet den
mellanfolkliga ställning, som framkallade
alliansen i fråga.
Ännu på våren 1879 betecknade Bismarck
vänskapen mellan Tyskland och Ryssland
såsom fullkomligt höjd öfver alla försök att
kullkasta den. Men ryska pressen fortfor
med upprepade angrepp mot Tyskland, hvars
oberoende press svarade i samma ton; för-
hållandet mellan de båda stormakternas ut-
rikesministrar var spändt, i det ryssarne ej
tyckte sig hafva haft väntadt understöd på
Berlinkongressen; Tysklands stränga afepärr-
ning mot gränsen i följd af pesten i Astra-
kan väckte ond blod i Ryssland, där man
började tala om att »vägen till Konstanti-
nopel gick öfver Berlin»; och Bismarck an-
’ ^ sig slutligen i ett tal i riksdagen be-
____a varna mot att tvinga det ryska riket
att välja mella?i Österrike och Rymland.
Då det vänskapliga förhållandet mellan
Tyskland och Ryssland föreföll som mest
hotadt, möttes tyske och ryske kejsarne den
3 september 1879 på ryska gränsstationen
Alexandrowa; men utan resultat.
Tidningsstriden fortsattes och slutligen
kom furst Gortscnakoffa yttrande att Byss-
land beredde en allians nTed Frankrike:
Då reste Bismarck till Wien, där han den
20 september underhandlade med kejsar
Frans Joeef och grefve Andrassy. Sjutton
dagar därefter, den 7 oktober, underskrefs
förbundstraktaten.
Sedan dess har, som kändt, Italien slutit
sig till detta förbund.
Och nu kommer offentliggörandet, som
ansetts vara så nödigt, att det skedde i extra
,.*>»t~~~. ^ Berlins och Wiens offiaiella tid-
Några anse detta offentliggörande inne-
bära en varning till Ryssland att ej anfalla
Österrike; andra mena att det därjämte kun-
de ha till uppgift att göra tyska riksdagen
medgörlig beträffande den föreslagna nya
armetillökningen och den stora nya arraé-
bevillningen; från tredje håll höres den giss-
ning att Tyskland därmed velat öka det
tryck som denna makt nu öfvar på Öster-
rike för att tvinga det till att fullständiga
och påskynda sina militära förberedelser.
Det berättas att mycket lifliga och för-
troliga underhandlingar egt rum mellan
Moltke och en högtstående österrikisk offi-
ser angående Tysklands kraf på Österrike.
Icke utan farhågor motser man den när-
maste framtiden.
I Italiens deputeradekammare har Crispi
uttalat, att man måste hålla sig beredd för
vidriga möjligheter samt hålla en stark här
och en stridsduglig flotta.
Engelska blad tveka, huruvida ej Ryss-
land kan fatta traktatens offentliggörande
som en utmaning.
>Le nord», ryska utrikesministeriets or-
- säger sig ha svårt att fatta hur offent-
ww indet af en mot Ryssland riktad öf-
verenskommelse kunde tjäna till att lugna
detta lands utskrikna krigslystnad — men
»man bör ju hoppas det bästa»!
Emellertid erinras om två yttranden af
Bismarck, hvilka anses ega tillämpning på
den nuvarande ställningen.
Vid ett tillfälle yttrade han, att »offent-
liggörandet af politiska urkunder» i »Reich-
sanzeiger» alltid är ett beränkligt varnings-
tecken om en till explosion mogen situa-
tion.
Och den 13 januari förlidet år yttrade
han i riksdagen:
»Då» (om Tyskland blefve anfallet) »skulle vi
försvara oss till sista blodsdroppen, och om vi för
ögonblicket skulle ligga under för en stor koali-
tion, så skulle dock en nation sådan som den ty-
ska aldrig duka under, men om bon dukar un-
der, är det dock alltid bättre att dö med ära än
lefva med skam.»
— Till fullständigande af dessa erinrin-
gar må lämpligast anföras det tal, som Bis-
marck i måndags höll i tyska riksdagen om
lånet för arméorganisutionen. Enligt Tele-
grambyråns meddelande yttrade han bland
annat:
»Jag tror mig icke kunna bidraga till att öka
majoriteten for denna lag. Jag tager blott ordet
för att tala om den allmänna europeiska situatio-
nen. Jag kan inskränka mig till att hänvisa till,
hvad jag sade för år och dag sedan. Sedan dess
hafva blott få förändringar inträdt.
Vi fruktade då krig med Frankrike. Efter va-
let af en fredsälskande president har en fredlig
stämning gjort sig gällande. Jag kan alltså så till
vida lugna den allmänna meningen, att utsigterna
i fråga om Frankrike äro fredligare.
Angående Ryssland är jag af samma mening som
då, när jag förklarade, att vi icke behöfde frukta
för något angrepp af Ryssland. Man får icke be-
döma situationen efter pressens uttalanden. Jag
tillägger icke den ryska pressen den minsta bety-
delse, men kejsar Alexanders ord den allra största.
Situationen är i grunden icke annorlunda än 1879.
Samlandet af ryska trupper vid gränsen kan väl
förefalla betänkligt, men jag ser ingen aniednir
till ett ryskt eller ett europeiskt krig. Rysslan^
skäl att sända trupper mot vester äro väl att gifva
sin röst mera eftertryck vid nästa europeiska kris.
Det väntas kanske en vändning i den orientaliska
frågan, i hvilken Tyskland kommer först i andra
Därefter lemnade furst Bismarck en hi-
storisk öfverblick af förhållandet mellan
Tyskland och Ryssland och yttrade:
»Vissa krigiska yttringar i Frankrike och Ryss-
land tvinga oss till försvar.
Preussen har alltid gått Ryssland till mötes. Jag
har alltid vårdat dessa känslor, men det oaktadt
hafva Rysslands vänskapskänslor blifvit kyligare.
Detta förklarar, hvarför förbundet med Österrike
slutits. Offentliggörandet af traktaten är hvarken
ett ultimatum eller ett hot. Traktaten är ett
uttryck för gemensamhet i kontrahenternas in-
tressen.
Samma betydelse bar traktaten med Italien. De
äro båda uttrycket för afvårjandet af en gemensam
fara, för gemensamma sträfvanden för fredens upp-
rätthållande.
Af hat för ingen krig; annars skulle Frankrike
föra krig med Italien och hela verlden.
Den makt, af hvilken vi äro i besittning, skall
förmodligen lugna den allmänna meningen, börsen
och pressen. Om de nu framlagda förslagen god-
kännas, kunna vi vid hvar och en af våra gränser
uppställa en million goda soldater. Medvetandet
om vår styrka skall icke af hålla oss från att fort-
sätta fredssträfvandena. Vi söka uppnå det gamla
förhållandet till Ryssland, men löpa icke efter rö-
ken. Hvad Bulgarien beträffar måste Ryssland er-
känna Tysklands lojala hållning; uppmanar Ryss-
land oss därtill, skola vi understödja dess kongress-
enliga fordringar hos sultaten.»
— Åhörareplatserna i riksdagen voro öf-
verfylda. I den kejserliga logen befunno
sig prinsarne Wilhelm och Leopold, och
diplomatläktaren var tätt besatt. Klockan
l,is e. m. anlände furst Bismarck, helsad
på vägen till riksdagen af skallande hurra-
rop från en oräknelig människomassa.
Friherre Falkenstein föreslog sedermera
att antaga armélagen en bloc samt tillika
lagen om lånet utan debatt; Helldorf, Ben-
nigsen och Behr instämde.
Lagen om lånet remitterades till budget-
utskottet.
Armélagen antogs i andra läsningen, en-
ligt utskottets tillstyrkande.
Furst Bismarck tackade för riksdagens
tillmötesgående, hvilket väsentligt skulle
stärka fredsgarantierna.
Förutom många andra sändebud var också
det svenska tillstädes vid sessionen. Bis-
marck gick efter dennas slut i den glada-
ste stämning hem till fots, följd af tusen-
den, som helsade honom med hurrarop.
— Såsom ett tecken till krigiska af8 ig ter
bos Ryssland betecknar Köln. Zeit. den
omständigheten, att tre platser vid preus-
siska gränsen, Mariampol, Kalvaria och Su-
valki, mottagit garnisoner af fotfolk, ehuru
redan därslådes voro förlagda dragonskva-
— #Ett Peteraburgtelegram af den 4 fe-
bruari till Hamb. Börs. Halle är af föliande
lydelse: »Situationen är allvarsam; docfe fin-
nes grandadt hopp om en lösning af svå-
righeterna. Grefve Schuvalov reser om mån-
dag till Berlin medfiraonliga förslag.»
Storbrittanien. John Morieys och lord
Ripons mottagande på Irland har varit af
det mest storartade slag. Särskildt var de-
ras mtåg i Dub1m i onsdags afton någon-
ting i sitt slag alldeles ensamt stående. De
båda engelsmännen konvojerades därvid af
en jätteprosession af stadens invånare med
musik, fanor och facklor, som behöfde halfan-
nan timme för att tåga öfver 0’Connel-bron
1 stadens midt. Entusiasmen skildras som
utomordentlig. I det väldiga tåget, som
til största delen utgjordes af de särskilda
yrkena och gillena under deras fauor, sågs
allt hvad nationalistpartiet har utmärkt in-
om alla klasser. Ej minst bemärkt och med
hänförelse helsad var den samma dag på
morgonen från Tullamores fängelse frigifna
T. Sulhvap Dublins f. lordmayor, som slyn-
dat sig till Dublin för att vara närvarande
vid det stora tillfället. Londontidningarna
med gårdagens post innehålla långa spalter
tal, vexlade vid de olika fester, som af sta-
den gåfvos till de engelska statsmännens
ära. Efter ceremonien i Dublins »townhall»,
där båda mottogo sina diplom som heders-
borgare i Irlands hufvudstad, gafs i Lein-
ster Hall, en uf stadens största offentliga
lokaler, ett stort möte, där Sullivan presi-
derade. Först antogs med stormande ac-
klamation en resolution med tacksägelse till
Gladstone och det liberala partiet i Eng-
land för deras bemödanden att genom åter-
gifva det lugn ocb välstånd. Därefter ta-
lade lord Ripon och Morley, båda helsade
med obeskriflig entusiasm. Morley slutade
med att det liberala partiet i England ej
skulle gifva sig någon rast eller ro, förrän
Irland återfått sitt parlament, då han och
hans meningsfränder vore fullt öfvertygade
om, att irländarne skulle handla klokt och
hofsamt.
Når Sullivan lösgafs ur Tullamores häkte,
där han suttit inspärrad i två månader,
mottogs han af en stor folkmassa med änd-
löst jubel. En bland dem som skyndade
fram för att trycka hans hand var »sjömän-
nens vän», den varmhjärtade Plimsoll, som
enkom rest till Tullamore för att vid detta
tillfälle betyga Sullivan sin aktning. Denne
tryckte i sin tur hans hand och yttrade,
vänd till folkmassan:
»Mina vänner, detta är en vida fröjdad, älskad
och ärad engelsman, m:r Plimsoll. Han bar kom-
mit hit endast för att uttala sin sympati ej blott
för mig, utan äfven för det irländska folket och
den irländska saken. Vi ha nu, Gud ske Iof, hvad
vi ej hade förr, engelska män och kvinnor till
våra bästa vänner, och med däras hjälp skola ir-
ländska män och kvinnor befria Irland, och vi
kunna då med Guds hjälp hoppas på härliga och
fredliga förhållanden de båda länderna emellan.
— Skotska högländerna hemsöktes den
2 dennes af jordstötar, som delvis voro myc-
ket starka. I Inverness skadades husen,
och panik uppstod bland invånurne. I Harts-
hill remnade ett stort hus som stod ensamt
på en klippa,
Frankrike. Medborgaren Lisbonne upp-
trädde i förra veckan på ett revolutionärt möte
1 Paris för att förklara sin närvaro vid pre-
sidenten Carnots soiré, hvilket flere af lians
vänner tyckas ha upptagit illa. Han tiil-
kännagaf, att han gått dit för att se, huru
presidenten mottog folket, och han hade
blifvit fullt tillfredsställ! i detta hänseende.
En af åhörarne frågade honom, hvarifrån
han fått den drägt, som han begagnade vid
nämda tillfälle, hvarpå han svarade.
Ähade den från den tid, då jag uppträdde
ådespelare på »Bouffes Parisiens». Men den
hade fått inånga fläckar, som jag måste borttaga
med petroleum. Därför yttrade också en af pre-
sidentens gäster, som gick förbi mig: Det är en
idé, som blott en revolutionär kan finna på, att
parfymera sig med petroleum»!’
Slutligen lofvade Lisbonne sina vänner
att låna dem denna drägt, när de hade lust
att öfvervara presidentens soiré, hvilket
tillbud antogs.
Ryssland. Från Batum berättas, att
kassören vid transkaukasiska järnvägen Si-
doroff nyligen öfverfölls af två till konduk-
törer förklädda nihilister, som dödligt så-
rade honom med sina doikar och frånstuio
honom 12,000 rubel. Enafgerniogsmännen
vid namn Ragosin arresterades. De stulua
penningarna hade emellersid hans kamrat,
som lyckades undkomma, tagit med sig. Ra-
gosin tillhör det nihilistiska partiet och har er-
känt, att stölden begåtts i nihilistiskt ändamål.
Belgien. Från Bruxelles skrifves den
2 februari: Sedan åratal har ej en så sträng
vinter herskat i Ardennerna som för när-
varande är fallet. Snömassor sådana som
i år och en så ihållande skarp köld erin-
rar man sig knappt ha upplefvat. I bergs-
trakterna ligger snön flere meter djup; tra-
fiken mellan byarne är instäld och meje-
rierna äro afskurna från förbindelse med
kringliggande orter. Till och med i Spaa
ligger Bnön en fot djup, och termometern
faller nattetid till 20 grader under noll.
Afven annorstädes i landet uppträder vin-
tern med utomordentlig skärpa och föror-
sakar betydande förluster för industrien,
Ourthe år på flere etällen tillfrusen, eå att
skeppsfarten måst afbrytas. På jårnväga-
linieraa i distrikten Möns, Tournai och
Courtrai är hela järnvägstrafiken hämmad
af snömassor.
Spanien. Från Madrid telegraferades
den 2 dennes, att hela Spanien heiaeökes
af mycket häftiga snöstormar. I flera pro-
vinser ligger snön 7 fot djup, något eom
ej inträffat på många år. I Mureia och
Valensia fruktar man att apelsin- och grön-
saks-Hkörden blifvit förstörd af kylan.
Amerika, I de stora koldistrikten i Penn-
sylvanien gå för tillfället femtio tusen mån
sysslolöse, ett förhållande så mycket sorg-
ligare, som 200 tusen kvinnor och barn äro
för sätt uppehälle beroende af däras arbets-
förtjänst. Tusentals kolvagnar stå tomma
på järnvägsspåren, och ininuthandlarne i
trakten hotas af finansiel undergång.
— Jag tänkte tala om det, men ville först
ae, om någon skalle svara.
Hon talade helt lugnt som förut, underka-
stande sig skolföreståndarinnans oförskämda myn-
dighet med en styrka, som var ovanlig hos en
flicka — isynnerhet en ung flicka hvars ansigte
förrådde en så kanslis natur. Linley närmade
sig henne och yttrade några vänliga ord, innan
miss Wigger hann utveckla sin vältalighet.
— Jag är rädd för, att jrg tagit mig en allt
för stor frihet genom att personligen infinna
mig. Min enda ursäkt är, att jag ej haft tid
att ekrifva och afvakta ett sammanträffande i
London. Jag har mitt hem i Skotland och må-
ste resa med tåget i afton.
Han tystnade, och hon säg upp. Förstod hon
honom?
Hon förstod honom allt för väl. För första
gången under hennes eländiga skolhf hvilade
ett par ögon på henne, med den sympati, »om
är alltför djup att kunna uttryckas i ord. Den
resignation, som hon fått lära sig redan hem-
ma hos modern, och som ännu mera uppöfvat»
i denna hjertlösa omgifning, den svek henne nn,
då en främlings vänliga blick gjöt tin balsam i
hennes bjerta. Hufrudet sjönk ned på bröstet,
hela kroppen skälfde, och några tårar rullade
långsamt öfver kinderna.
— Jag ber om förlåtelse, sir, sade bon med
ett förtvifladt försök att behereka sig, jag är
icke riktigt rask.
Miss Wigger lade ena handen pi hennes axel
och pekade med den andra åt dörren.
— Är do rask nog att hitta ut? frågade boo.
derbörligen beundrat allt detta samt fiter kom-
mit ut i dagrijuset och fria luften, gör sig en
hvar den frågan: Hur är det möjligt, att folk
kan bebo ett sådant ställe?
Om de ärade turisterna fått stiga upp i an-
dra våningen och exempelvis blifvit inbjudna
att taga godnatt af mrs Linleys lilla dotter,
skulle de emellertid fnnnit murarna i Kittye
sofrum beklädda med tjocka sammetstapeter för
att utestänga kölden, de skulle ha trampat på
dubbla mattor, som trotsa stengolfveto kyliga
inflytande, de skulle ha sett en liten nätt säng
efter nyaste modet, värdig ett barns djupaste
sömn, och de skulle ej ha upptäckt, att rum-
met var tre hundra år gammalt, förr än de dra-
git fönstergardinerna åt sidan och afsiöjat de
solida murarne. Och om de fått fullfölja sina
forskningar ännu längre, skalle de strax bred-
vid i mrs Linleys salong funnit all den mo-
derna lyx, som håller sig inom den goda sma-
kens område. I stället för att se ett litet täckt
barnhufvud pä kudden vid sidan af en docka,
•kulle de emellertid här upptäckt en ildre dsm
af betydliga demensioner, sofvande och snar-
kande i en väldig länstol med en bok i knäet.
De gifte minnen bland våra ärade turister ¦kalle
ha tagit henne för svärmor i buset och gifvit
de andra ett efterföljansvärdt exempel — det
vill säga, de skulle eå fort eom möjligt smugit
¦ig nt igen.
Damen, aom befann sig under literaturens
¦öfvande inflytande, var verkligen mr Linleys
evärmor oeh deaautom märkvärdig derför, att
hon varit gift två gånger ocb öfverlefvat aina
båda min.
Första delen.
Icke långt från källorna till den bekanta flod,
¦om rinner upp på bergen mellan Loch Cathe-
rine ocb Locb Lemond eamt skiljer Skotlands
hög- och lågland åt, kommer man fram till
Mount Morvens vördnadsbjudande grå murar,
och efter att ba kastat en blick i resehandbo-
ken, ber man om tillåtelse att bese bygnaden.
Hvad eom i ett modernt bus skulle kallas
salavÅningen har familjen bär förbehållit sig.
Den stora förstugan i andra våningen med sin
präktiga kamin samt de gammalmodiga rommen,
hvilkas dörrar leda ut till den, kunna deremot
främlingarne fritt taga i betraktande. Bildade
reaaode uttala olika fisigter om familjporträtten
och de gamla, rikt snidade panelerna. De
okunniga åter inlåta tig icke på att kritisera.
De börja med att se npp på tornen och skott-
gluggarne, bröstvärnet ocb de rostiga kanonerna,
hvilket allt ännu talar om forna tider, då olot-
tet var en fästning. De inträda derefter i den
mörka förstugan, passera genom de ateolagda
rommen, stirra pä de urblekta tafloraa ocb falla
i förvåoing öfver de oerhörda kaminerna. Hir
oeh der aätta de sig på stolar, faårda ocb kalla
aom jern. eller kiona pi bordsbenen, hvilka
¦kulle kanna pasaa åt elefanter. Når maa ve-
— 59 —
Linley vände sig mot hexan med en min af
förvfiniDg och ovilja.
— Du gode Gud, hvad har hon då gjort för
att behandlas på detta eäH? otbrast han.
Misa Wiggers mun öppnades på vid gaffel,
och nya rynkor visade .ig i hennes panna. För
att säga det rent, »kolföreitåndarinnan log.
Om det är af vigt för en man att lirn kinDa
en kvinnas verkliga natur — exempelvis vid taer
eller mindre öfvervigda giftermålsplaner, —
skall han alltid lyckas bäst genom att någon
gån? bli häftig. Gär det då damen på samma
sätt. kan ban vara säker på, att hennes goda
egenskaper fullt uppväga htnnea fel. Visar bon
deremot en beundransvärd sjelflMherskniDg ocb
dervidlag föregår med ett exempel, som kom-
mer honom att blygas ftr sig sjelf, si ar det
ett dåligt tecken, som ban gör klokt ou att
Miss Wiggers sjelfbehertkning återkallade Lia-
eJ— OmgniJej synbarligen vore vid dåligt lynne,
¦varade hon, skulle jaf uoderrättat er om. att
mitt boa ej ir något kommisdonskontor for
platssökande guvernanter. Som saken au står,
vill jag blott påminna om, att er vagn vinter
° Han’begagnade den enda utväg, eom stod
honom öppen Han fattade sin ba«
Sid vlnde sig om för att iernas rum»et Lin-
let öppnade dörren för hense.
— Förlora ej modet, hvislade han, sir koa
paterade f§rbi honom, ni •?»" l«w.ll| "»£!»
Derefter bugade han sig fSr tkolfåfesttelar.
innan. Emellertid hejdade km looo» aså en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
