Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Besvärlig interpellation. Hr
Waldenström från Gefle interpellerade i torsdags
direkt ordföranden i bevillninngsutskottet
hr Boström angående mjöltullen ungefär
sålunda:
1:o) Enligt utskottets förslag skola 1,000 kilo
sammanmalet rågmjöl draga en tull af 48 kr. Nu
innehåller dessa 1,000 kilo 600 kilo fint mjöl, och
400 kilo kli. Om köpmannen tager in 600 kilo
fint mjök, så erlägger han därför tull med kr. 25,80.
För 400 kilo kli erlägges 1,20 i tull. Om han nu
sammanblandar dessa kvantiteter mjöl och kli, så
har han 1,000 kilo sammanmalet rågmjöl, för hvilka
han i tull erlagt 27 kr. i stället för 4#.
2:o) Till 1,000 kilo sammanmalet mjöl åtgår 1,050
kilo råg, hvilken kvantitet drager en tull på kr.
26,#5. Kvarnegaren får på detta vis ett skydd på
75 öre för 1,000 kilo, medan utskottet ämnat honom
18 kr.
Det vore godt, om bevillningsutskottets ordförande
hr Boström ville förklara, huru utskottet
tänkt sig denna sak. Eller tror utskottet att våra
affärsmän äro så dumma, att de icke skola förstå
att göra denna enkla operation, som består i att taga
in siktat mjöl och kli hvar för sig och sedan blanda
dem, då de dräigenom bespara 16 kr. pr 1,000 kilo?
N. P.
vnvhäUrinoe» inoniträvarumärk-
Stn m,gC8 inom en icke mycket aflftg-
’ rtlmtid åter skola försvinna.
9e«/ heter det i ett bref af den 4 dennes
Mnhrr Simson & Mason i London.
p* n 1887 voro, som bekant, onatur-
rJlL» och den stegring, som nu inträdt,
Jf i sjalfvft verket alltjämt ett mycket
V* Pertionne, vid
lUniaruYs.,»- i Stockholm och be-
tan* som en af det nya systemets alldeles
rVtrast* gedlHietspoti8teologer ochbtnnd-
&tor* fick" i söndags en prickning af
Klara föwamliogs i hulvudstaden röstbe-
räV? di hållet kyrkoherdeval fick nftmli-
hr Personne, ehuru hfn innehade för-
E ft&mmet. blott 132 röster.
f Siiren af andra förslagsrummet,
i i »koHipn i Vendel af ärkestiftet erhöll
•fa riSw och komministern i Katarina K.
M "l«berg 381.
* ’sialihuwredMtanteH i Vpsala C.
tturtia, den förre goodtemplarchefen val-
**U. ?’.i____»M 1,600 röster till kommi-
^Afhan/medtaflare fir-k v. pastor Malm-,
ovist 1,275 röster och pastorsadjunkten Gu-
stafsson ingen röst.
Snddrifvorna i Hedemoratrakten äro
i allmänhet 6 fot höga. I 14 dar har det
snöat.
Oluclwfnltyörftäkrinffen vinner allt
mera omfång i vårt land och sprider sin
"börande lerkan till »Ht större kretsar.
&r*kildt har den af arbetsgifvarne be-
medlade kollektiva arbetare-försflkriiigen,
som afser den af sin helsa mest beroende
kroppsarbetaren, börjat blifva tillämpad vid
större arbetsföretag.
Denna fromgäng tillsknfves den omstän-
heten, att försäkringsbolagen genom olika
kombinationer, ofpasnado efter olika etablis-
seraents behof, förstått att göra försäkrin-
gen lått tillgänglig fVir arbetsgifvarne.
Skånska sementbolaget har i dagarue
låtit försäkra samtliga sina arbetare efter
de grunder här ueden förefinnes.
De vilkor, hvarpå försäkringar afslutats,
torde erbjuda ett och annat af särskildt
Hvarje arbetare är försäkrad för olycksfall un-
der den tid han har arbete hos seraentbolaget till
Försäkringen gäller för olyckor, som kunna
träffa den försäkrade under loppet af de dygn, un-
der hfilka han förrättat arbete hos sementbolaget,
vare sig olyckau sker under arbetet eller annor-
städes och gäller äfven för mellanliggande son-
Dör arbetare af olyckshändelse och eftcrlemnar
hustru eller omyndige, erhålla dessa kr. 1,000.
Blir arbetare krympling för återstående lifstid,
erhåller han intill kr. 2.000.
Vid öfvergäende kroppsskada utbetalas intill 1
krona om dagen under högst 180 dagar.
Antalet arbetare som inga i försäkringen va-
rierar, men torde i medeltal uppgå tiil 545.
Årbctarne deltaga själfva i premieafgifterna med
ett öre om dagen.
Arbetsgifvaren har således endast att under året
notera hela antalet hos honom utförda dagsverken
samt att till sådana rednsera äfven dem, som af
månadslöntagare blifvit utförda.
Slutsumman skall motsvara det antal öre, som
af arbetarne blifvit inkasserade.
Det synes oss som denna försäkring ar särdeles
väl anordnad och att detta försäkringssätt manar
till efterföljd.
Själfmord. I lördags eftermiddag vid
4-tiden afhände sig hemmansegaren Erik
Andersson i öfverlulrde by i Valbo lifvet
genom något sprängämne. Man fann ho-
nom ligga död i en kärra i det s. k. van-
dringsruimnet, med hufvudet illa sönder-
sprängdt. En stund förut hade hans i hu-
set boende svarmor gått till handelsboden,
och då hade han vant mycket vänlig emot
henne, utan att hon dd förstod, att det var
hans sista afsked. — Erik Anderssons hu-
stru dog i höstas, efterlemnande en makar-
nes tioårige son, Han var i goda ekono-
miska omständigheter och hade varit ytterst
ordentlig i sitt lefverne.
Sjiilfmovflförsök. Från Göteborg
Bknfves i »G.-P:n>.: Läroverksadjunkten
Anders Nordeman, boende i huset M 21
v..lf* "^"atan» begick i torsdags pil aftonen
»jnUmordsförsuk genom att nfiossa ett re-
volverskott mot hufvudet. Vfirdatnmdker-
sknn Josetina Jonsson, hos hvilken Norde-
nian vnr inackorderad, hörde vid 7-tiden
ett skott aflossas inne i Nordemans rum,
wn da mun inträngde i rummet, sågs Nor-
dman liggande pa en soffa med en revol-
ver i handen. Hufvudet var genomborradt
» en kula, som gått in vid högra örat, och
blodet rann ymnigt ur såret. Den olyck-
lige, som trots den stora blodsförlusten be-
?n W1! /llM 8ans blef genast transpor-
törn! till Sahlgrenska sjukhuset, och Inan
noppas att hatia lif skall kunna räddas.
stan’ n’8oni fmda tin *vårashttftau~
I,"!?! I?,8.0™ l^fare vid lat i ni Aro verket,
Z t! [ Jd ^ 8JUkdOm »låSt öfgä frätl
WJ.J? " . pa "18ta tI(len visat sig be-
’g och svårmodig till lynne. Eko-
’ svårigheter hade ftfven tillstött, då
i och han harpåtill-
.. t att dessa voro den egent-
«n till hans förtvinade handling.
nrtu i -W\ \ not’I8en i förra numret om
Mjgskop, hade den mUsuppfattninsr gjorts
drik»,
bolaget i Sunds-
detta rättas så-
och 1: Sm bllfvlt *mi »’ 20,000 krön
^jr hopet makladt genom hr Hultéu.
och Polissaker.
riSe2tllltBlad ^bedrägeri, försking-
I A l\nU Mt?!e* mellon nämdemannen
A * T v I188On i tiunsta och kyrkoherden
svar f" °\ irg ! ,SPan"*at™ angående an-
n«’ ur "Gdrageri, vårdslöshet mot borge-
förevapi t.förfikin?riug nf nllmanna medel
Jjrvid kflrnnden jöhnnsso^motivJ
viqpTJrr,ndt!n A svaranden biti
, häradsrätt,
ivcrade sina
j i •¦•"¦¦""-" ii »vurunuen utträddes af
holm c" höt(lin»eD Fahlcrnntz från Stock-
ran 1p bvaran<1«°’»budet sökte visa, att sva-
ueD> om han ock p.f nöden tvungits att
Nr 20
bigA i tnoraliikt hftmeende ieke fullt oklan-
aerliBB hnndlingar, i intet nfnoonrlo vore
jundlikt brottslig och ntt nnsvurayrkande
ftr bedrlgari voro obefogadt.
VArdtflöa mot eiim borgenäror hade sva-
randen ej haller varit. Han hiitle fast hellre
strax före koakurien "minskat sina skulder
med 1,200 kr. •
Särskildt obefogadt vore kttrundens an»
svnrsyrkande för förskingring af allmänna
medel. I de kassor hvilka åsyftades, nnm-
ligen kyrko- och skolkassorna i Bred, före-
funnes ingen brist.
Koranden ansåg emellertid de anförda
bevisen ingenting gälla, utan vidblef sina
ansvarsyrkunden.
SUNDSVALLS TIDNING Torsdag 16 Februari
1888
Ivu liten gosse, som alltid fött begagna sin äldre
broders aflagda kläder, frågad© nyligen:
— Mamma, måste jag gifta mig med han hustru
Meddelanden fr. allmänheten.
Hr Redaktör!
^hålles vördsammast om ylats i Eder ärade tid-
ning för nedanstående:
Hrr Skräddaremästare!
Snart är åter den tid iune dd årets i bevärings-
ålder komme ynglingar och jungfrur (nej, förlåt! inga
femininum) skola uudergå mönstring för att sedau
pa behörig »tid och rum» draga »i fält», och mången
af dem emotser det senare med vissa farhågor vid
tanken på de »kronans kläder» som då skoja anläg-
gas och på det ofta förekommande missödet att få
opassande, »m. m.», sådana.
Visserligen äro en del i tillfälle kunna medföra
;na »onämnbara», men egen uniformsrock det är
»got som väl få vilja bestå sig med.
bkullD ej någon, eller några, af hrr skräddare-
mästare anse det mödan och risken värdt tillhan-
dahålla för uthyrning åt dem så önska ett sorti-
ment af nämde beklädnadspersedel för deu tid öf-
ningsmötena vara, emot skälig ersättning och un-
der garanti för lånens riktiga återställande.
Törhända »hä skulle löne sä» —hocken vet!? —;
dugde åtminstone försöka. Högaktningsfullt,
^ «Sånga»—re —88.
Herr redaktör!
Onskligt vore veta hvari hr Ruthströms utmärkta
arrungementcr bestå i, som ni omnämner i lör-
dagsnumet? Då han arrangerat så väl borde väl i
första rummet masquer funnits att tillgå, eljest blir
det ju helt enkelt en kostymbal, och hvarför då
annonsera och tala om masqueradbal. Hr Ruth-
ström borde uppmärksammas härpå till en annan
gång. Kijros.
Det fius mycket som är bättre att »hålla» äu tal;
det är vackrare att hålla löften, det är förnuftigare
att hålla munnen, det är intressantare att hälla
jagthund, det är angenämare att hålla vackra barn,
äom hunnit öfver sin våta period, på knäet, det är
ljufvare att hålla kvinnor om lifvet.
Strödda underrättelser.
Herden känner sina får. En medde-
lare skrifver till Skånska Aftonbladet: Till
stadsfiskalen i en af våra skånska städer
hade i och för ransakniug af en häktad för
ut straffad tjuf nyligen insiindts från kyrko-
berden M. i G—a församling, där tjufven
lenast varit skrifven, jämte frejdbeviset äf-
ven ett slags promemoria rörande nämde
kyrkoherdes personliga kännedom och där-
på grundade omdöme om den häktades ka-
rakter m. m, Slutrcsultutet af kyrkoher-
dens vunna erfarenhet af brottslingen, som
genom sitt hyckleri lyckats förskaffa sig
mycken hjälp och understöd af denne, sam-
manfattar han i slutet af promemorian i tre
punkter, af hvilka den tredje och sista, på
grund af den djärfva konklusion som däri
göres, ej bör undanhållas läsaren. Punkten
lyder:
3:o. Att hans (tjufvens) vid alla tilltallen fida-
[alagda gudeliyhet tydligt visar, att karlen antin-
n är en oförbätterlig tjuf eller en inbiten hyck-
re.
Till »fosterländska bagare och andra
köpare af mjöl" riktas i en del hufvud-
staclstidningar följande uppmaning:
Könen hallie mjöl, som blifvit förtullat, än mjöl
som blifvit förmålet inom landet, emedan i förra
fallet deu höga tullskatteu tillfaller svenska stats-
verket, och i senare enskilda jordbrukare och kvarn-
egarc, eller kanske endast de sistnämda och eme-
dan såsnart statsinkomsterna blifva större än nödigt
ir, så förstärkas skälen för tullsatsernas nedsät-
ande.
En ny BoltzillS. Eslöfs tidning berättar,
huru en kolportör A. Andersson från Små-
land uppträdt i missionshuset i Bröddarp.
Han »predikar väldeliga» och befästar sina
ihörares tro på honom och hans »gudom-
iga sändning» genom underverk. En piga,
om läuge tillhört »vännerna», har under nå-
;ra års tid lidit af en åkomma i ena benet,
iå att hon måst begagna kryckor. Hon har
iökt läkare och vistats vid Kamlösa brunn,
men utan resultat. Det sista halfåret har hon
äfven varit mållös. Till henne begaf sig
Andersson. Först läste han några versur
ur bibeln, hvarpå hon tillfrågades, om hon
trodde det upplästa. Ett hviskande »ja» blef
ävaret. Därefter befaldes hon sjunga en
?ång tillsammans med Andersson, och si,
liou sjöng med ren och »klar stämma»! Sam-
ma dag Temnade hon sängen och besökte en
granne, dock med tillhjälp af kryckor. 1
söndags morse, då Andersson skulle hålla
Föredrag, <jick han till henne, innan detta
skulle börja. Hon följde då med honom till
det j, mil från hennes hem belägna mis-
sionshuset och gick utan hjälp af kryckor,
iivilku dock buros nf Andersson under ena
urinen, medun han med deu andra som en
artig kavaljer ledde henne.
Sd höll tom föredrag öfver hur Jesus bo-
tade den blndfödde, Wså föredraget var
och för att visa att hon hade fatt sitt in.u
igen och sina fötters fullkomliga bruk gick
hon fram och tillbaka i salen under ideligt
ropande »pris vare Gud!»
Giirlbaldl lemnar i sina memoirers sbta
del, som skrefe 1872, följande skildring af
sig själf: ’ K
»Det ar ett stormigt, omvexlandc Hf, som
fört, sammansatt - liksom ett folks Hf - ati
och ondt, men jag vet dock med mig själf at
stadde> aträfyat efter det goda, så v
som för mina medmennfskor. Ja? hatar falskhet
och tyranni, ty W är fast öfvertvgad om att de
allena äro orsakerna till meunfskoslägtets för-
därf. Jag hyllar republikanismen. det system där
en upplyst och ärlig folkvilja är den bestämmande
makteu, men utan våld och tyranni. Jag är to-
lerant republikan och vill icke Vtv?ngaangdra min
ropublikaniam. Jag anser t ex. att engelsmännen
hafva anledning att vara nöjda med drottning Vic-
torias regering, hvilken i verkligbeten kan anse*
såsom republikansk. Däremot blir jag allt r.er
och mer öfvertygad om nödvändigheten af en pro-
visorisk, ärlig diktatur för de nationer, h.ilkalikt
Frankrike, Spanien och Italien hafva fallit offer
för en den mest afskyvärda bysantinism».
Valfusk. Den 6 dennes var det stor
rörelse på Tornbergs rådbue i Norge, där
den stora salen var full medifrigtdiskuterande
bönder från Slagen. 77 röstberättigade hade
begärt förhör i anledning af sista kommun-
valet därstädes. Där stodo mot hvarandra
tvänne partier, dock icke politiska. Det
ena om 36, det andra om 57 röster. En
af det mindre partiets kandidater förklara-
des vald med 65 röster. Nu vilja de 57,
gå ed på, att ingen af dem har röstat på
honom, utan på en annan, som förklarades
icke vald.
Brödpriset i Tyskland. Oaktadt pro-
tektionisterna ständigt försäkrat, att span-
målstulJarnes ökande icke skulle inverka på
brödprisen, meddelus från Westphalen, att
i industristäderna Iserlohn och Schwerte
samtliga bagare i anledning af de nyligen
ökade spanmålstullarne höjt brödpriset med
en pfennig på kilogrammet. Éör arbetare-
familjer med barn betyder detta en tillök-
ning i utgifterna på 15 ä 18 mark om året,
yttrar Berliner Tusjeblatt.
Kineserna i Förenta Staterna. Till
»•ongressen har inlemnats ett lagförslag om
skärpning af bestämmelserna angående ki-
nesers invandring. I förslagets motive-
ring anföres, att blott i trakten kring San
Fransisco för närvarande finnes 75 tusen
kineser; under tiden ha omkring 40 tusen
snedögde »China men» insmugglats från den
engelska hamnen Victoria på ön Vancouver.
. Grannländerna.
Norge. Barnamordet i Tönsberg. Som
i förut omtalat, antog man att skeppsre-
daren Guttormsen i fängelset själf beröf-
vat sig lifvet. Vid obduktionen fann man
äfven att han intagit råttgift.
Efter obduktionen af Guttormseus lik före-
:ogs rättslig undersökning af en jordblan-
dad mossa, som innehöll delar af ett myc-
ket litet skelett och en mjuk, hvit, taljjlik-
nande mossa, som funnits under golfvet i
mjölkkällaren på gården Reraas, där bar-
namörderskan har förklarat att det ena —
i desember 1883 födda — barnet begrofs.
Två af de andra barnen äro, säger hon,
begrafna ute på åkrnrne och kunna sanno-
likt ej finnas före våren. Det fjärde kasta-
des under golfvet i en uthusbygnad, där det
sannolikt blef uppätet af hund eller räf.
Mörderskan skall vara en begå f v ad kvinna
med ett intagande yttre och naturlig dotter
till en svensk adelsman, säga norska tidnin-
gar. Vid 18 års ålder blef hon gift med
den hvars namn hon blir, Lidman, men han
ar hemfallen åt dryckenskap och en tyrann
huset, och hon måste därför sörja för sig
och sina två barn.
Hon var olycklig nog att hamna hos Gut-
tormsen, där hon behandlats på det mest
upprörande sätt, i det hon utan bistånd födt
sina barn och dagen efter tvingats till ar-
bete under ständiga hotelser af sin grymme
husbonde att han skulle angifva henne om
hon ej i allo lydde honom.
1 tidningen Bohusläningen skrifves: Från
Uddevalla rymde för några år sedan till
Norge hustrun Augusta Emilia Lidman, gift
med en illa beryktad slagskämpe Axel Lid-
man, hvilken sedan afled på Långholmen.
Han efterlemnade här två barn, hvilka ge-
nom fattigvårdens försorg utpensiouerades.
Den olyckliga Lidmans moder lefver ännu
Uddevalla.
Fluliind. Rättegången mot prosten Pet-
erson har varit en »cause celebre» i Hel-
singfors och bevistades af så mycket folk
som kunde fa tillträde. Prosten P. afgaf
dun mest öppna bekännelse. Anledningen
till »resan utför» sade P. ha varit, att nan
låtit ö/rertalu sig af en vän att skiifoa un-
der en växrl, som han då ej em vi*s’e, Iwud
det v>ir. Han fick inlösa växeln. Han hade
därefter gjort flera andra vänner samma
tjänst. Han kom så i allt större affärer, i
rnnerhet för en kyrkbygnads uppförande.
au hade åtagit sig att anskaffa medlen.
P. hade uldriy fört bok öfver inkomster och
utgifter.
För att reda eig ur förlägenheten hade
ian först anlitat vänners och kamraters hjälp-
ämnet, men då denna begynte tryta och
han fick emottaga evåra förebråelser för
vårdslöshet ni, m., hade han såsom en yt-
tersta utväg kommit på tanken att upptaga
lån i församlingens namn. Det var då han
begynte förfuleka kyrkostftmmoprotokoll och
skrifva Patiälas och Rekolins namn på lå-
nehandlingarna, Så hade det tillgått.
Sin nöd och sin förtviflan under allt detta
ville eller kunde han icke beskrifva. Det
gjorde honom nu en obeskriflig lättnad att
få bekänna allt. Och intet hade han velat
afsigtligt fördölja, Såeoni en förmildrande
omständighet, om sådan kunde komma
fråga, utbad han sig att få framhålla, att
han alltid stfllt sig själf, såsom proprie bor-
gesman för alla de summor han medels de
förfalskade papperen uppburit.
Och nu, slutade han, står honom ingen-
ting åter. Sin ära har han förlorat, sin egen-
dom, sitt hem och sin ställning i samhället,
hvilket var allt hvad han egde.
Denna själf bekännelse, som då och då af-
bröts af snyftningar och tårar, framsades
med en öppenhet och reda, som ögonsken-
Jigen gjorde ett djupt intryck på hela den
talrika församlingen, som var tillstädes. Man
rönte en känsla af, att ingenting fördoldes
och ingenting framstäldes i skef dager.
Öfverhufvud gjorde hela rättegången ett
godt intryck, så långt sådant var möjligt
under så försvårande omständigheter, som här
förelågo. Fältprosten Pettersons uppträdan-
de var i allo oklanderligt, rättens ordförande,
borgmästaren Palmgren, iakttog en utmärkt
takt i alla hänseenden och äfven niålsegan-
dena framstälde sina påståenden i hofeain
anda, säger Dagbladet.
Telegram t. Sundsvalls Tidning.
Stockholm den 16 febr. Expeditions,
chefen Robert Dickson har förordnats
att tillsvidare förvalta landshöfdinge-
bestäilningen i Örebro län.
Eanslisekreteran grefve Hans Wacht-
meister bestrider under ledigheten hans
espeditionschefsembete.
Waldenström från Gefle har i Andra
kammareu motionerat om Nammanslag-
ning af post- och telegrafverket.
Frun till sin jungfru:
— Hvad var det för en karl du sprakade så för-
tro igt med i köket i går, Mina?
— Min tvillingbror.
— Tvillingbror? Men lian var ju inte alls lik dig.
— Ja... se, det är så... att vi bara äro styr-
tvillingar.
Från utlandet.
Det har nu i snart tio år mycket talats
om det fördrag, som den tyske kanslern
under .sitt besök i Wien hösten 1879 afslöt
ined Österrikes dåvarande utrikesminister
grefve Andrassy, utan att verlden hittills
fått veta något mera om dess innehåll än
de dunkla antydningar dels kanslern själf,
dels Andrassy och efter honom Kaluoky
låtit undfalla sig under debatterna i de båda
kejsarstaternas representationer. Allt har
hittills varit höljdt i en mystisk slöja. Med
ens fälles nu täckelset, och i Berlin och
Wien offentliggöres samtidigt med full offi-
siell apparat den märkvärdiga urkunden.
Man furlurar sig naturligtvis i gissningar
om hvilka de skäl kunna varit, som förmått
de båda regeringarna att just i detta ögon-
blick framlägga den. På kontinenten sy-
nes man, att döma af yttranden i pressen,
vara benägen att däri se en »varning», ett
»halt» tillropadt Ryssland, och *nn berät-
tar, att den tyske rikskanslern skall ännu
ytterligare betona och skärpa denua var-
ning i ett tal, som han skall hålla i riks-
dagen, när det nya armélånet där förekom-
mer till första behandlingen. Offentliggö-
randet i den offisiellu Reichsanzeiger, tele-
graferar en korrespondent från Berlin, har
lär verkat med ett åskslags plötsli^het där-
för att furst Bismarck en gång förklarat att
noffentliuyörundet af politiska urkunder i
Reichsanzeiger alltid år ett betänkligt var-
ningatecken om en till explosion mogen situa-
tion».
Vi meddela här nedan såväl själfva trak-
:aten i dess utförliga lydelse, som de ord,
ivarmed den offisiella tyska tidningen Reich-
mnzeiger inleder den.
»Tysklands och Österrike-Ungerns regeringar»,
tieter det i Reichsanzeigers inledning, »ha beslutit
jffcntliggöra det förbund, som de afslöto den 7
oktober 1879, för att göra slut på de tvifvel, som
från flera håll hysas om dess rent defensiva ka-
rakter och tillgodogöras för allahauda ändamål.
Båda de allierade regeringarnas politik ledes en-
dast af deras önskan att bevara freden och så vidt
möjligt afvärja ett fredsbrott. De äro förvissade
om att offentliggörandet af allianstraktatens inne-
håll skall utesluta alla tvifvel härom, och de ha
därför beslutit taga detta steg.»
Därefter följer själfva traktaten, så ly-
dande:
»Då deras majestäter den tyske kejsaren, konung
af Preussen, och kejsaren af Österrike, konung af
Ungern, anse för sin oafvisliga pligt som monar-
ker att sörja för att deras rikens trygghet och lugn
under alla eventualiteter bevaras; vidare, då båda
monarkerna, i likhet med förut bestående förbunds-
förhållanden skola bättre och verksammare kunna
uppfylla denna pligt genom en fast sammanslut-
ning mellan båda rikeua, och sjutligen då ett nära
förbund mellan Tyskland och Österrike-Ungern ej
kan vara ett hot mot någon, men däremot väl eg-
nadt att befästa den genom Berlinfördragets be-
stämmelser skapade europeiska freden, ha kejsa-
ren af Tyskland och kejsaren af Österrike, i det
de ömsesidigt lofva, att de aldrig skola tillägga sin
rent defensiva överenskommelse någon aggressiv
tendens, vare sig i hvilken rigtning som helst, be-
slutit ingå ett freds- oeh ömsesidigt försvarsför-
bund. För detta ändamål ha de till sina fullmäk-
tige utnämt, den tyske kejsaren sitt sändebud prins
Reuss, och den österrikiske kejsaren sin utrikes-
minister grefve Andrassy, .hvilka i dag samman-
triidt i Wien, och sedan de utvexlat sina goda och
tillfredsställande fullmakter blifvit ense om föl-
jande:
Art. 1. Skulle mot båda de höga kontrahenter-
nas förhoppningar och uppriktiga önskningar ett-
dera af de båda rikena anfallas från Bysslands
sida, så äro de höga kontrahenterna förpligtade att
bistå hvarandra med sina rikens hela krigsmakt och
i överensstämmelse härmed endast gemensamt och
på sammanstämmande vilkor sluta fred.
Art. 2. Skulle någon endera af de höga kontra-
henterna tillhörig landsdel anfallas af en annan
makt, så förpligtar sig härmed den andra höga kon-
trahenten icke blott att ej bistå angriparen mot sin
höge bundsförvandt, utan åfven att åtminstone iakt-
taga en välvillig neutral hållning gent emot den
höge medkontrahenten. Skulle emellertid den an-
gripande i sådant fall understödjas af Ryssland,
antingen genom aktiv kooperation eller genom mi-
litära åtgärder hota den anfallne, då träder den i
art. 1 af denna överenskommelse stadgade förplij
télse till ömsesidigt bistånd med full raiUtärmaU
äfven i detta fall genast i kraft, och båda de höga
kontrahenternas krigföring blir då äfven gemensam
till det gemensamma fredsslutet.
Art 3. Denna överenskommelse skall, i öfver-
ensstämmelse med sin fredliga karakter och för att
förekomma allt missförstånd, af båda de höga kon-
trahenterna hemlighållas och endast med båda par-
ternas medgifvande meddelas en tredje makt i ett
omfång, hvarom särskildt aftal skall träffas. Båda
kejsar Alexander vid mötet i Alexandrovo uttalade
sympatier, åt den förhoppningen, att Rysslands rust-
ningar ej i verkligheten skola hota dem med nå-
gon fara, och de ha af denna orsak ingen anled-
ning att för ögonblicket göra något meddelande.
Skulle emellertid mot förvSntan denna deras för-
hoppning svikas, skola båda de höga kontrahen-
terna anse för en lojalitetspligt att åtminstone för-
troligt underrätta kejsar Alexander, att de måste
anse ett angrepp mot en af dem som rigtadt mot
dem båda.
Till bekräftelse etc. Som skedde i Wien
den 7 oktober 1879.
Piins lieuxs. Andrassy.
Frankrike, Det har, som bekant, ofta
varit tal om en skatt för utländingar, som
formligen öfversvärama Paris, och en mo-
tion i denna riktning har äfven väckts i
deputeradekammaren. Den skall snart —
skrifver »Nationaltidendes» pariserkorrespon-
dent — komma under behandling; den till
förslagets undersökning nedsatta kommis-
sionen har nämligen slutat sitt arbete. Ge-
nom sin ordförande, deputeraden för Ain-
departementet, Pradon, föreslår den först,
att »hvarje i Frankrike bosatt utländing har
att erlägga samma afgifter,som kunna drabba
fransmän, hvilka äro befriade från militär-
tjänst». Samtidigt skulle en hvar utländing,
som bosättter sig i en fransk kommun, an-
mäla detta i mairiet med angifvande af ti-
digare vistelseorter samt bevis för sin iden-
titet.
— För några dagar sedan hölls i Salle
Rivoli i Paris ett möte, som hade till än-
damål att uttala en protest mot de stora
etablissementen (les grands magasins), hvilka
beskyldes för att dnfva en skadlig konkur-
rens med småhandlarne. Mötet var som
vanligt mycket stormande, och talarne af-
brötos oupphörligt af bedöfvande tjut från
anarkisterna.
— General Boulanger var, då han den 6
dennes besökte Chåtelet-teatern i Paris, fö-
remål för stora ovationer, hvilka upprepa-
des vid hans bortgång från teatern. För
öfrigt föreföllo inga oordningar. Generalen
lemnade den 7 på aftonen Paris för att di-
rekt begifva sig till Clermont-Ferrand.
Storbrittanien. Att dissenterpresterna
vestra England i massor underteckna pro-
tester mot toryregementet på Irland och ut-
tala sig för »homerule», ha vi redan omta-
lat. Märkligare är, att rörelsen äfven bör-
jar sträcka sig till statskyrkans presterskup,
som där just gerna går hand i hand med
godsherrarne. En sådan protest, i form af
en adress till Gladstone, är, bland andra,
undertecknad af domprostarne i Manchester
och Winchester samt högre prester vid S:t
Paul i London, i Cambridge, Southampton
samt i själfva Canterbury.
Österrike. Stationen Langen å Arlberg-
banan har begrufvits af ett jordskred, som
sträckte sig fråii vestra portalen vid Arlberg-
tunneln til! godsmagasinet samt en kilome-
ter däromkring. Banvaktens hus begrofs,
och han själf samt hans hustru dödades. Te-
legrafen förstördes. Sträckningarna Santau-
ton(?)—Bludnitz och Landeck—Bludnitz äro
o far bara, sannolikt under åtta dagars tid.
Militär och sivile arbeta oafbrutet.
Italien. Italienskaexpeditionsarménsåter-
kallande från Massauah bekräftas af den
offisiösa militärtidningen Esercito. Så be-
rättigadt än det intresse är — säger tid-
ningen — som egnas tilldragelserna i Afrika,
måste dock medgifvas, att händelsernas nu-
varande utveckling i Europa går ut på att
skjuta alla kolonialfrågor, och bland dem
äfven vår, tillbaka i andra linien. Italien
kan ej gerna använda 700 af sina bästa offi-
serare och flera tusen af sina bästa solda-
ter till att bevaka den osynlige Ras Alula,
när deras medverkan kunde vara af större
värde på en skådeplats, där långt vigtigare
intressen stå på spel. Till bevakande af
Massauah och de andra befästa ställnin-
garna kan den nu nyligen för detta ända-
mål enkom bildade särskilda kåren vara till-
räcklig. Det berättas för öfrigt, att negus,
»road af dervischernas och Schoakonungens
samtidiga anryckande, redan öppnat freds-
underhandlingar med general San Marzano.
Bas Alula har dragit sig tillbaka från Ghinda
till Asmara, ett afstånd af ungefär 10 sven-
ska mil.
Spanien. I spanska kongressen höll det
republikanska partiets ledare Castelar den
7 d:s ett långt och vigtigt tal om ställnin-
gen i Europa. Han började med att upp-
draga en jämförelse mellan Förenta staterna
och Europa, hvarigenom han visade, att i
den unga republiken nerskar det industri-
ella xystemet och i det gamla Europa wilir
t>lr*y*temet Genom det förra förkofras län-
derna, genom det senare utarmas de och
föras till en säker ruin. Allt det betryck,
hvarunder Europa lider, kommer från den
eröfringspolitik, som Tyskland infört denna
politik som ersatt den liberala politiken af
1830, hvars förkämpar Frankrike och Eng-
land varit.
Hvilken hållning bör Spanien intaga gent
emot de europeiska förvecklingar, som kun-
na uppkomma? Dess regering kan endast
intaga den strängaste neutralitet, men all-
männa opinionen bör fordra ullman afwp-
niiiq och Elsass’ och Loth ringens återstäl-
lande till Frankrike. Tysklands och Frank-
rikes försoning, som intresserar alla sivili-
serade folk, kan icke åstadkommas på an-
nat sätt. Något annat tvistefrö finnes ej
mellan de båda stora nationerna. Helt an-
nat är förhållandet med Ryssland, som är
Tysklands arffiende och ständigt skall för-
blifva det.
Castelar beklagade, att Frankrike brutit
det traditionella, vänskapliga förhållandet
till England och Italien, hvilket varit så
nyttigt som en motvigt mot militärstaterna
och hvilket ända till 1870 medfört så goda
resultat. Napoleon III hade begått många
fel, han hade beredt Tysklands öfvervigt.
Talaren klandrade vidare Italien för att
det ingått uti tysk-österrikiska förbundet,
härigenom har Italien förkastat den upply-
sta politik, som statsmännen i Rom hittills
följt. Lyckligare har Italien varit i sin håll-
ning till påfveD, då det bevisat, att en påf-
vemakt, som behandlas med all tillbörlig
aktning, kan förenas med Italiens parlamen-
tariska statsskick.
Spanien bör afsluta ett vänskapligt för-
bund med Frankrike i afseende på Marocko,
då de båda ländernas intressen i denna fråga
äro de samma. Det mål, kabinettet i Ma-
drid bör sträfva efter, är oberoende för det
marockanska väldet, hvartill spanjorerna en
dag skola blifva arfvingar.
1 den ekonomiska frågan begärde Caste-
lar, att de åtgärder, som omständigheterna
nödvändiggjorde, skulle vidtagas, men utan
att tull-rnr höjden eller haudrlnfrihetm tub-
badet. Såsom orsak till att han understödde
Sagastas regering, anförde han, att denna
liberala regering arbetat för religionsfrihet,
församlings- och tryckfrihet, jury och all-
män rösträtt.
Efter talets slut helsades Castelar med
lifliga och ihållande bifallsyttringar Kon-
gressens medlemmar omgåfvo honom, och
konseljpresidenten Sagastä gick fram och
omfamnade honom.
Farfadern till sin lille sonson:
— Om du är riktigt snäll, Filip, så får du två
äplen.
— Åh, farfar, låt mig vara elak och få bara ett.
Handel och sjöfart.
Norrlands Skeppslista.
Dec. 20. Gevalia, Sjöström, utkl. t. Boston från
Melbourne.
— — Amazon, Nordbäck, utkl. till Port Pirie
från Melbourne.
Jan. 4. Ida, Lindström, anl. till Gualequay från
Cadiz via Montevideo.
— 5. Minnet, Lindstedt, segelkl. t. Barbadoes
fr. Para.
— 17. Orient, Ahlgren, segelkl. till Cochin från
Bombay.
Febr. 2. Laura, Lindgren, anländ t. Marseille från
Gefle.
— — Svea, Andersson, anl. t. Marseille från
Sundsvall.
— 5. Olof Glas, Andersson, anländ till Liver-
pool från bavannah.
— 7. Express, Larsen, segelkl. till Grimsby fr.
Christiania.
— 8. Emilie, Fahlander, från Hayti till Riga
anlöpt Karlshamn.
— 9. Aracan, Hedberg, segelkl. till Liverpool
fr. Singapore.
— — Eqvator, Börjesson, anländ till Wilming-
ton (Calefa) från Newcastle (N. S. W).
— 10. Atle, Åkermark, anl. till Hull från Penedo
(Rio San Fransisco).
¦———^M
Vi ha hiss i huset, men jag bryr mig aldrig om
8i ar då rädd för den?
— Nej, men jag bor på nedra bottnen.
På grund deraf att jag ut-
vidgat min fabrik, och betydligt förbättrat fabri-
katet, så blifver mina kakelugnar, hvad kvalitén
beträffar, ovi>korligen de billigaste som tillverkas
af endast Upsala lera.
O. FORSSELL, Gefle.
Refererande till ofvanstående, få vi härmed
vördsamt underrätta den ärade allmänheten, att
vi ständigt innehafva ett väl sorteradt kommiB-
sion8lager af ofvanstående fabrikat till på platsen
billigaste priser.
(a85) O. HEDVALL & Co.
- 74 -
— Kalla mig icke madatue, det låter så stelt.
Kulla mig rars Linley. Tänk nu ej pft ntt börja
liifa ined Kitfy, förr än ni känner er starkare
och bättre. Jug ser ganska väl, att* ni varit
nllt annat än lycklig, tnen glöm ert förra lif och
lat oss aldrig tal.i deiom.
— Förlåt, nirs Linley, men detta lif är min
eida ursäkt, för det ja? vågat inträda i ert hus.
— Hvad menar ni, min vän?
I detsamma åtskildes gardinerna i dörren till
biblioteket. %tt åldrigt ansigte visade sig, och
ett par niiseläukstiinnia, forskande ögon fästes
pft guvernanten.
Att en frtirumande menniska blifvit upptagen
i familjen uttin rekommendationer, var efter
mrs Prettys åaigt en ytterst betiinklip sak. Sam-
vetsgrunnheten, eora ju är af elastisk natur,
rättade sig efter ögonblickets k**af, och Linleys
svarmor lyssnade bakom dorrgardinerna — na-
turligtvis i hans eget välforstådda intresse.
Da bägge damerna fartsatte sitt samtal, utan
aning om att en tredje person hörde, hvad
de sade.
Sid gaf den begärda förklaringen.
— Om mitt lif varit lyckligare, sade hon,
skulle jitg kunnat motstå mr Linleys godhet.
Jig dolde ingenting for honom. Han erfor,
"tt j»g ej hade några vänner, som kunde lägga
e.tt godt ord for mig, och att j:ig blifvit nfakc-
dad från min platå i skolan. Men allt delta,
som utan tvifvel hade framkallat misstroende
hos andra, ökade i stället bana deltagande.
Det grep rr ig djupt. Kalla blickar och hårda
ord skulle jng kunnat bära med lugn, men vän-
lighet hade jag ej mött på inånga år, och in-
- 79 -
min dåraktiga fördom kunnat ådraga det stac-
kars barnet mycket ondt. Nu deremot har jag
hört henneB historia, och jag gör henne full
rättvisa. Ni kan hädanefter betrakta mig som
er väninna, Sid. Men stig nu åter upp. Min
dotterdotter (som aldrig varit van att vänta på
något, allt sedan den dag hon blef född) får
ingen middag för er skull. Hon ropar på sin
guvernant som kung Rikard (jag är en stor be-
undrarinna af Shakespeare) ropade på sin häst.
Tjenatflickan (ni skall finna, att hon är en trög
natur, som lider af istadighet) väntar här utan-
för för att föra er in i barnkammaren. Au
revoir! Nej, vänta litet, jag vill höra, hurudan
er franska accent är. Säg au revoir till mig.
Tack! — Svag i franskan, Kate, återtog mrs
Presiy, då guvernanten stängt dörren efter sig,
men hvad kan man vänta af den Btackars flic-
kan, efter det lif hon fort? Nu, då vi blifvit
ensamma, har jag ett enskildt råd till dig. Vi
kunna af miss Westerfieid vänta ruyeket, som
är angenämt och glädjande; men jng vill ej
dölja för bvarken mig sjelf eller dig, att vi
också ha nå^ot att frukta.
— Att frukta? upprepade mra Linley. Jag
försrår dig ej.
— Lika mycket, om du förstår mig eller
icke, Kate. Jag måste ha flera upplysningar.
Låt mig veta, hvad din man berättade dig om
flickan.
Den unga frun gjorde henne till viljos, ehuru
hon förvånade sig öfver den nyfikenbetens de-
mon, som fntt makt med modern. Sedan mrs
Presty upp mar ken in t hört på, genomgick bon
allt punkt för punkt.
— Vill du presentera mig för miss Wester-
fieid, återtog gumman med orubbligt lugn.
Mrs Linley dröjde ett ögoublick. Hvad skulle
guvernanten tänka om hennes mor?
Utan att på minsta sätt bekymra sig om den
saken, kryssade rars Presiy öfver golfvet och
presenterade sig sjelf.
— Miss Westeifield, jag är mrs Linleys mor
och åtminstone i ett afeeende en ovanlig men-
niska. När jag bildat mig en fisigt och upp-
täcker, att den är oriktig, blygs jag ej att er-
känna det och ändra den. Jag har ändrat Jlsigt
om er. Räck mig er hand!
Sid gjorde det pliktskytdigast.
— Sitt ned igen!
Hon gjorde äfven det.
— Jag hyste den värsta tanke om er, innan
j»g hade det nöjet att lyssna bakom dörrfdr-
hanget. Det bar varit min lycka... Men hvad
är ert förnamn? Har jag ej hört det, eller har
jag glömt det? Jaså, Sid — j»»ha, mycket bra!
Jag ville säga, Sid, det har varit min lycka, att
jag under roitt tidigare lif stått två märkliga
karaktärer mycket nära. Det var, kort och godt,
mina bä£ge mäia, hvilkas inflytande på mig —
jag är stolt öfver att säga det — trotsat både
död och begrafning. De hade gifvit mig ett
manligt sinne. Jag dömer rjelfständigt. An-
dras meningar betraktar jag som agnar, hvilka
skola spridas för vinden, om de ej samman-
falla med mina... Jo, Kate, detta måtte väl
höra hit, om något gör det. Jag erinrar en
ang flicka, som skall bana eig fram i verlden,
hur utomordentligt vigtigt det är att gå sin
egen vag. Om jag hade tvekat att lyssna skulle
— 75 -
trycket deraf blef för starkt. Det är allt, bvad
jag kan säga, resten öfverlemnar jag åt ert för-
barmande.
— Säg snarare min sympati, och mera be-
höfs ej heller. En sak skulle jag dock gerna
vilja veta. Ni bar ej sagt mig något om er
mor. Dog äfven hon i er ungdom?
— Nej.
— Ni blef således uppfostrad af henne.
— Ja, till en början.
— Nå, då åtminstone led ni väl ej brist på
kärlek?
Ännu ett enetafvigt svar skulle varit hvarken
artigt eller tacksamt mot den goda mrs Linley.
Sid hade således intet annat val än att saga
henne rent ut, hurudan modern varit.
— Fins det verkligen sådana kvinnor? ut-
brast den unga frun. Hvar är hon nu?
— I Amerika — tror jag.
— Tror ni?
— Hon gifte om sig för sex år sedan och
for dit Öfver med mannen och min lille bror.
— Och lemnade er kvar?
— Ja.
— Har hon aldrig heller skrifvit till er?
— Aldrig!
Denna gång teg mrs Linley, fast det kostade
på. Sxttande sin egen lilla flicka i Sids ställe,
vågade hon ej tala, så länge första intrycket
varade.
— Jag vill dock hoppas, att någon god men-
niska visade medlidande »ned er, när ni öfver-
gafs. Hvarje förändring måste ju för resten
sätts er i en lyckligare otallning. Hvem tog
hand om er?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
