Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sport. Från Skåne skrifter en korrespondent
under snöstormens dagar:
Lund hade under tre dagar legat fullkomligt
afstängdt från den öfriga verlden
genom en väldig snömur, om hvars höjd
man kan göra sig en svag föreställning, då
man vet, att personer utom staden snafvat
öfver — telegraftrådarne. Intet rek., inga
tidningar kunde framkomma till universitetsstaden.
Till och med den annars så lifliga
förbindelsen mellan Lund och Malmö
var afbruten, och ett par dagar väntade man
förgäfves på Malmötidningarna, som inom
grannstaden ega stor spridning. Till allas
förvåning utdelades Skånska Aftonbladet i
tisdags. Det var redaktören själf, som, förmodligen
anseende att hans tidning under
sådana förhållanden skulle bli särdeles välkommen,
trotsande snöhinder och köld jämte
en följeslagare, medförande 300 exemplar
af tidningen, till fots banat sig väg mellan
Malmö och Lund.
Protestmöten. Med anledning af att
skräddaren August Palm blifvit dömd till
3 månader och 13 dagars fängelse hade sosialdemokratiska
förbundets styrelse i lördags
kallat Stockholms arbetare till offentliga
protestmöten såväl vid Kronobergsgatan
som vid Mästersamuelsgatan. Båda lokalerna
voro till trängsel fylda, och minst
lika många personer måste återvända utan
att blifva insläppta. Palm helsades med uthållande
lefverop. De särskilda talarne betecknade
den vid Bro häradsrätt fälda domen
såsom förestafvad af förföljelse, hämdlystnad
och oförstånd. En i öfverensstämmelse
med dessa uttalanden affattad resolution
blef också på båda mötena enhälligt antagen.
Rättelse. Under rubrik »försålda
lottbref» i förra numret förekom att Medelpads
Folkbanks lottbref skulle ha ett
nominelt värde af 50 kronor, skall vara 100
kronor.
Breflåda. Sverre Sverreson. Tack! Välkommen
åter.
— O. J. Fogelberg, Kärfsta. Det begärda har tagit
slut.
— John Billström, Nigaunee, Mich. Kan icke
beviljas utan förutbetalning. Porto ensamt 5 öre
per nummer.
— Järnvägsarbetare, Sollefteå. Vid anonyma skrifvelser
fästes intet afseende.
Lotterifrågans fall.
Ystads representant i Andra kammaren,
kapten Elis Nilsson, hade vid innevarande
riksdag väckt motion om inrättande af ett
svenskt klasslotteri i syfte att de, som nödvändigt
skola spela pä penninglotteri, måtte
lemos sina penningar till svenska statsverket
i stället för att ge dem åt danskar och
tyskar, hvarjämte samme motionär föreslagit
upprättandet af varulotterier för att bereds
afsättning åt dyrbarare industriella artiklar
och uppmuntra den konstindustriella
verksamhetan.
Denna fråga har af riksdagen blifvit afslagen
och yttrar med anledning däraf malmötidningen
Skånska Aftonbladat med rätta följande:
»Vi svenskar äro ett oberäkneligt folk
di det gäller prinsiperna, och härför lemnar
lotterifrågans utgång vid riksdagen ett
slående bevis. Den har fallit, och är utländingen
icke nöjd med detta nya bevis pä att vår
nation står på höjden af ärbarhet och moral, — de
gamla spartanarne måste rent af
anses som cynici i jämförelse med de moderna
svenskarne — så är han i sanning
svår att tillfredsställa. Det kostar oss visserligen
många millioner om året att uppehålla
prestigen och bevara det stolta nationella
själfmedvetandet, men så kunna vi
ock med förakt blicka ned på de omoraliska
danskarne, de i grund fördärfvade tyskarne,
som lagligen auktoriserat lotterispel.
De skulle måhända också — desse
moderna röfvare — blicka upp till oss med
en dyrkan, motsvarande det förakt, med
hvilket vi blicka ned på dem, om icke vårt
ockrande på superilasten, som då absolut
icke erbjuder några chancer, ifall man icke
vill kalla brott, fängelse eller nöd sådana,
gjorde dem en smula tvehågsne om vår morals
rätta halt.
Lotterispelets prinsipiella motståndare betona
att statslotterier icke äro något annat
än ett legaliseradt hasardspel, där banken
hålles af staten själf, men häremot erinra
vi att mellan lotteri och lyckospel i vanlig
mening är skilnaden mycket stor. På hasardspel
kan jag förlora allt hvad jag eger
på ett enda kort eller ett enda tärningskast,
då jag däremot på lotterispel icke
förlorar mer än en relativt obetydlig insats
och har utsigt att vinna en förmögenhet.
Det är visserligen sant, att en större vinst
slukar mångas insatser, som ingenting erhålla,
men denna förlust är delad på många,
många händar, och någon nationalförlust
blir det icke om jag spelar på ett inhemskt
lotteri och penningarne stanna inom landet.
Och hur skall man i detta jordelif, hvilket
jcke är något annat än allas krig emot alla,
kunna ställa så till, att den enes vinst icke
blir den andres förlust? Frågan står öppen
för herrar lotterifiender till besvarande.
Huru ofta kan icke sparbanksinsatsen vara
resultatet af den arbetsförtjänst, jag fått på
bekostnad af en broder, som fått frysa och
svälta för det jag kommit före honom till
arbetsgifvaren? Det går så lätt att hop-konstruera
satser, som hafva god klang,
men man får också komma ihåg, att de
skola vara sådana att de uthärda den praktiska
kritikens skärseld, annars ha de ingen
valör.
Egendomligt nog ställa sig lotteriförslagets
motståndare på ren prinsipiell ståndpunkt
och resonnera så som vore allt väl
bestäldt och ingen fara å färde. Det är
alldeles som om man stälde sig upp i en
kateder och hölle ett föredrag om krigets
fördömlighet och det syndiga i att utgjuta
blod, sedan fienden redan hunnit till stadsmuren.
Men nu har han hunnit längre.
Han har redan kommit in i staden och
plundrar oss obarmhertigt med deras goda
minne, som man dock tycker skulle vara
de närmaste att försvara oss. Men hvad
göra de? Lägga armarne i kors och orda
om prinsiper presist som om den finansiella
åderlåtningen vore en bagatell, ej värd
att tala om. Är det våra lagstiftare alldeles
likgiltigt om million efter million strömmar
ur landet, ja då hafva de gjort alldeles
rätt, men äro de pligtige att taga vara på
nationens ekonomiska intressen, så borde andra
synpunkter, än de som framhållits, varit
bestämmande för frågans utgång.
En af våra ärade hufvudstadskollegor anser
att lotterirörelsen i allmänhet varit förbehällen
stater med dåliga finanser eller utgjort
arf från sämre tider. Hvilka stater
som härmed åsyftas veta vi icke, men icke
kan det vara Danmark, hvars affärer voro
blomstrande då landets penninglotteri inrättades.
Men vårt naboland intog då samma
stållning till Tyskland, som vi nu intaga
till både detta land och Danmark i
lotteriafseende. Man ville icke godvilligt
låta sig utsugas, ehuru vampyren blott var
en, och häri handlade man rätt. Vi hafva
två vampyrer som suga oss. Men hvad gör
det? Sverges finanser äro ju så utmärkta,
att vi mycket väl tåla det. Kanske lida
vi, när allt kommer omkring, af finansiell
blodfullhet, och för blodfullhet i allmänhet
är ju åderlåtning ett gods medel? Kanske
är det, mycket noga öfverlagdt, en verklig
tjänst de danske och tyske lotterikollektörerna
göra oss då de draga penningar ur
landet?
Utskottet framhåller att det icke kan
vara med statens uppgift förenligt att införa
lotterier äfven om det skulle lyckas att
därigenom kvarhålla inom landet en eller
annan million kr. Vi tro däremot att det
både är med statens uppgift förenligt och
därtill en ren pligt att bättre än nu sker i
Sverge tillvarataga landets ekonomiska intressen.
Till vår stora förvåning läsa vi i
en Stockholmstidning de mest högstämda
fraser om det stora ansvar staten skulle
ikläda sig, ifall hon inrättade lotterier, men
vi se icke ett ord om det ansvar, hon i
många, många år iklädt sig och alltjämt
ikläder sig genom att icke ens försöka on
verksam prohibitiåtgärd mot don oerhörda
penningutströmningen. Föreställningar och
synpunkter äro i sanning bra olika!
»Hvarför skulle svenska staten nedlåta
sig till lotteriers inrättande, da han står
bland de främsta, icke blott i allvarlig uppfattning
af sin betydelse, utan ock i fråga
om sunda, väl ordnade finanser?» frågar en
Stockholms-kollega. Och härtill svara vi
att fördomsfri och vaken äro tvä epitet, som
hafva lika stor betydelse, synnerligast i
komplikationernas tidehvarf, som allvarlig,
och att våra lagstiftare just därför att våra
finanser äro så goda, icke behöfva misstänkas
för att vilja ockra på spellystnaden
hos vårt folk, för det de vidtaga en skydds-åtgärd,
som är af nödvändigheten föreskrifven.»
Min vän McCartby egde en stor hund, benämd
Nero, som var hans sällskap öfver allt och hans
mest ofördärfvade älskling. Nero var klokare än
mången människa och kunde en hel mängd märkvärdiga
konster.
Men ingen fröjd är beständig. En dag var Nero
försvunnen, spårlöst och oåterkalleligen. McCartby
föll af och magrade af sorg. Han satte ut munnen
i strutform och hvisslade efter det trogna djuret;
han ropade och hojtade både natt och dag, han
grät de bittraste tårar. Men Nero kom ej tillbaka,
han var och förblef borta.
Så en morgonstund omkring 14 dagar efter Neros
försvinnande vandrade mr McCartby långsamt
gatan framåt. Af en ren tillfällighet kom han att
stanna framför en slagtarbutik, där en hel mängd
korfvar hängde på sina snören i fönstret. Bäst
McCartby stod och betraktade korfvarne, började
han af gammal vana att hvissla.
I samma ögonblick satte sig alla korfvarne i
rörelse. Den ene svängde hit, den andre dit. De
hoppade upp och ned och hotade att spränga sina
hållhakar.
Nu förstod mr McCartby, hvad det blifvit af hans
trogne Nero. Mark Twain.
Rättegångs- och Polissaker.
Kvarstad å virke. Svartviks aktiebolag,
Sundsvall, som under innevarande vinter
förskaffat sig afverkningsrätten å en i Hemvålen,
Vemdalen, belägen skog, har begärt
kvarstad å olofligen i nämda skog af handlanden
Nils Jönsson i Bergsbyn afverkadt
timmer, samt enahanda kvarstad å virke,
som af faktor Jöns Jonsson i Bingsta fortfarande
för annan virkesegares räkning inmärkts
jämte af honom olofligen afverkadt
grantimmer.
Olika domskäl. Till rådhusrätten i Skellefteå
hade stadsfiskalen C. G. Dahllöf instämt
hustrun Sofia Lundeberg med yrkande
om ansvar å henne för det hon till
spisande gäster utlemnat bränvin. Rådhusrätten
meddelade i utslag, att som det icke
blifvit styrkt att hustru Lundeberg tagit betalning
för bränvinet, ogillades åtalet.
Målet fullföljdes i Svea hofrätt, som genom
utslag utlåtit sig, att som icke visadt
blifvit att hustru Lundeberg utlemnat bränvin
utan mannens vetskap, kunde åklagarens
yrkande ej bifallas.
Dömd bedragare. Den förut omtalade
för bedrägeri m. m. tilltalade och häktade
Karl Johan Berg dömdes den 19 dennes af
Ljusdals häradsrätt till 1 års straffarbete för
bedrägligt förfarande samt 2 månaders fängelse
för sedlighetsbrott och förlust af medborgerligt
förtroende i 2 år utöfver strafftiden.
I samma sak har han förut undergått
ransakning vid Årbrå—Jerfsö häradsrätt.
Han hade, såsom bekant, utgifvit sig
för att vara resande kolportör och hade vid
sina omvändelseförsök varit temligen närgången
mot en del kvinnor.
Fadern: — Karl, om du inte genast lyder och är
snäll, så ska det bli annat af.
Lille Karl: — Annat, säger pappa — det lär väl
inte bli annat än stryk.
Meddelanden fr. allmänheten.
Indal den 20 mars 1888.
Hr Redaktör!
I Eder ärade tidning No. 32 finnes en artikel
härifrån, undertecknad X, rörande bland
innat åtskilliga Torps-bor, som ligga här
å skogsafverkningsförtjänst. Vi instämma
i allo med insändaren; och tillägga: hvarför
ska Torpsbona hit och ta bort förtjänsten
för Indalsbona? Vi ha inte mer än
i hugger tänderna efter själf och behöfva
llt för väl för oss själfva all den förtjänst
som här kan förefinnas. Hvar och en kommun
bör vara för sig: Indal åt Indalsbona;
så är vår mening. Och dessutom ingripa
dessa Torpare i vårt tillkommande familjelif
genom frierier och sådant, hvarigenom sämjan
störes. Det var icke mer än ogjordt,
att en af dem härom natten kommit i det
vackra håret på vår korgmakare Sabage.
Sådant är oskickligt. Kunde hr redaktören
lägga ut ett godt ord i syftning, att hvar
och en hölle sig inom sina landamären, så
vore vi därför mycket tacksamma.
Ödmjukast
Flera Indalsbor.
Strödda underrättelser.
Kloka oxar. Äfven vi, säger Ö. C.,
äro satta i tillfälle att meddela ett af dessa
drag »ur djurens lif», som allt emellanåt uppdyka,
och som mod begärlighet upptagas
af djurskyddstidningor såsom bevis på att
djuren ofta af sin instinkt — eller af en
tillfällighet ledas till handlingar, hvilka se
ut som en tanke.
Sistlidne torgdag i Linköping begåfvo sig
ett par oxar, dragande ett lass, uppför storgatan
i sukta mak. Ingen skötte tömmarne,
men körsvennen var ej långt borta. Han
låg i fordonet, fullkomligt redlös af starka
drycker. Komna upp till stora torget syntes
oxarne ett ögonblick tveka om hvarthän
de skulle styra kosan, men, fattande
ett raskt beslut, och sedan den ene af dem
med en blick bakom sig öfvertygat sig om
husbondens ohjälpliga tillstånd, veko de af
snedt öfver torget och gingo med beslutsamma
steg genom den öppnade järngrinden
in på — polisvaktkontorets gård, hvarest
de stannade. Tvenne konstaplar visade sig
genast och buro den trötte Bacchidyrkaren
in under vaktkontorets skyddande tak. Se-
dan han sofvit ruset af sig, förmoda vi att
lian fick med sina omtänksamma dragare
fara hem till sitt lund igen.
Ofvorsnöadt stationshus. Till den senaste
snöstormens mera sorglustiga äfventyr
hör onekligen, att stationshuset i Barkåkra
(strax norr om Engelholm) blifvit alldeles
begrafvet i snön, så att den stackars
stationsinspektoren icke kan komma ut, förr
än snöskottning skett, telefonerades i tisdags
till Skånska Aftonbladet. Följande
dag telefonerades till nämda tidning: Den
insnöade statsinspektoren i Barkåkra har
nu blifvit utgräfd ur sitt fridfulla, från denna
verldens buller afstängda ide. Han hade
haft förnödenheter till hands samt pr telegraf
kunnat underrätta om sin belägenket,
som några af hans med anledning af trafikhindren
ifrigt sysselsatte kolleger funno
helt afundsvärd. Värre hade det då, tillägger
korrespondenten, kunnat gå en banvakt
i närheten af Veinge, hvilken också
lefvande begrafdes af snö i sin banvaktsstuga.
Han hade ingen telegraf till sin hjälp,
men däremot i sin ungdom varit sotare,
hvilket nu kom honom väl till pass, ty vig
som en katt kilade han upp för skorstensröret
och praktiserade sig på detta sätt ut
i det fria.
Huru ryktet växer i Vernamo. I Vernamo
spreds ett hemskt rykte om förfärliga
olyckor, som träffat landtbor, hvilka besökt
månadsmarknaden i Jönköping. När ryktet
först kom, mälde det blott, att ett par
personer omkommit under ovädret. Men
sedan det cirkulerat en stund, antog det
gränslösa dimensioner. Framåt middagen
hette det att 10 bönder, 7 hästar och 6 par
oxar fallit ned och dött på kreatursbacken.
Vid 3-tiden visste man omtala, att landtmännen
suttit i sina fordon på Jönköpings
vestra torg och dött skockvis som flugor,
och framåt kvällen hade hvarenda käring i
Vernamo fullkomlig reda på att »halfva Mulseryds
socken frusit i hjäl och begrafvits i
drifvorna på Dummemosse» samt att ingen
enda Skärstadsbo, som den dagen vågat sig
in till staden, kommit »lefvandes» hem.
»Der s’a ha’ vatt så kallt», hette det, »så
näsa har fruset å på hvarenda polis, så att
der finnes ingen enda sådan nu, som inte
ä’ näselöser. Brö’et har frusit i ugnarne för
bakarne, så hela sta’en ä’ brölös».
Den 9 mars i verldshistorien. Som
bekant har den 13 mars namn om sig att
vara en märkvärdig dag i verldshistorien.
Det vill emellertid synas, som om den 9
mars spelar en lika betydande rol som den
13, då den varit förknippad med åtskilliga
vigtiga eller bemärkansvärda händelser.
Den 9 mars 1152 kröntes kejsar Barbarossa,
en af Tysklands berömdaste herskare,
i Aachen; den 9 mars 1661 dog den store
statsmannen Mazarin; den 9 mars 1851 dog
den berömde H. C. Örsted; den 9 mars
1862 stod den bekanta striden mellan Monitor
och Merrimac. Äfven i napoleonidernas
historia spelar denna dag en framstående
rol. Den 9 mars 1796 förde dynastiens
grundläggare den olyckliga Josephine
Beauharnais till altaret och samma dag år
1814 slogo de tyska generalerna Blücher
och Bülow den franske kejsaren vid Laon.
En skräckdag var den 9 mars 1793 för Frankrike,
i det denna dag revolutionstribunalet
i Paris upprättades. Af på denna dag födda
personer må framhållas den berömde italienske
sjöfararen Amerige Vespucci, som
föddes den 9 mars 1451, och den franske
talaren grefve Mirabeau, född den 9 mars
1749. Slutligen var det den 9 mars 1888,
som kejsar Wilhelm, det nya tyska rikets
förste kejsare, afled.
Stanley-expeditionen. Då Stanley i maj
sistlidne år anträdde sitt tåg genom Kongo-området,
besökte honom i Matadi belgiska
kapten Valcke, som nyligen från Kongo
återvändt till Bruxelles. Stanley meddelade
honom, att när han lemnat lägret vid
Yambuy, man först kunde få underrättelser
om honom efter ett år. »Jag kommer
<b></b>att anlända till kusten samtidigt med de
bud, som omförmäla min ankomst till Wadelai»,
var hans yttrande. Däraf slutar ej
med orätt Mouv. Géogr., att Stanley handlar
i nära anslutning till den af engelsmännen
i östra Afrika föreslagna annektering
af Massaiområdet, alltså söker att i denna
riktning uppnå östra Afrika. Men stor oro
råder alltjämt för de af Stanley vid Aruwimi
i lägret vid Yambunga kvarlemnade
europeer. Sedan åtta månader har man ej
hört något af dem. Det är ofattligt huru
dess besättning kunnat lifnära sig. Till och
med den annars så segervissa Mouv. Géogr.
förklarar nu dess läge som ganska »kritiskt».
Det förmodas, att Tippu Tip sändt hem
bärarne och att de äro på väg till Wadelai.
Huru det än är, är det tydligt, att
deras ställning måste vara ganska allvarsam.
Då Kongoregeringens expedition först
om några veckor kan afgå till Aruwimi, så
har man ej snart några underrättelser att
vänta.
Ryske tronföljaren skall, enligt ett bref
från Petersburg, inom kort förlofva sig med
prinsessan Militza, dotter till furst Nikita af
Montenegro. Tsaren lär hafva beslutit, att
tronföljaren skall förmäla sig med en furstinna,
född inom den grekiskt-katolska religionen,
och en artikel skall komma att
tilläggas grundlagarne, hvarigenom detta
vilkor skall blifva gällande för alla kommande
ryska tronföljare. Hittills ha, såsom
bekant, de ryska tronföljarne gift sig med
lutherska och reformerta furstinnor, hvilka
före bröllopsdagen öfvergått till grekiskt-
katolska religionen. Hädanefter skulle, om
den kejserliga förordningen vinner laga kraft,
de ryska kejsarinnorna utväljas bland ryska,
serbiska, rumeniska, montenegrinska
eller grekiska prinsessor.
Sur mjölk har af en läkare, som i ämnet,
skrifvit i tidskriften Lancet, befunnits
vara ett mycket godt medel för personer,
lidande af dålig matsmältning.
Det är att försöka i hvarje fall, där matsmältningen
är långsam och epeeielt, då tarmarne
gerna vilja hålla sig gasfylda.
Om man ej tycker om den tjocka delen,
kan denna borttagas och endast vasslan, kall
eller varm, användas en kort stund efter
måltiderna.
Denna den sura mjölkens fördelaktiga
verkan kan ej tillskrifvas något annat än
dess halt af mjölksyra.
Mjölksyran förekommer normalt såsom
en beståndsdel af magsaften och saknas i
större eller mindre grad hos dem, som lida
af dyspepsi (d. v. s. svårighet att smälta
födan.)
Häftig snöstorm i Newyork. Telegram
från Newyork af den 12 dennes meddela,
att en häftig snöstorm rasat där och
i trakten, hvarvid all samfärdsel afstannat,
mångfaldiga telegrafledningar förstörts och
järnvägsförbindelserna upphört. Samfärdseln
med Washington hade upphört sedan natten
förut. Följande dagen, den 13 mars, var
stockningen lika svår. Man beslöt t. o.
m. tills vidare suspendera börsaffärerna.
Enligt senare telegram var denna snöstorm
den svåraste man hittills upplefvat.
Invånarne i förstäderna voro ej i stånd att
komma till staden och till och med de i
Brooklyn boende blefvo antingen flera timmar
uppehållna på vägen eller alldeles urståndsatta
att uppnå sina affärslokaler i
Newyork, under det, enligt andra berättelser,
själfva invånarne i staden behöfde flera
timmar för att komma dit de skulle. Föga
affärer gjordes. All samfärdsel med spårvägar
och järnvägar var omöjlig och de
vanliga tågen inåt landet kunde ej afgå.
Under det stormen rasade som värst, föreföll
en sammanstötning mellan tågen å Third
Avenue-luftbanan. Lokomotivföraren å det
ena tåget dödades på stället och flera passagerare
skadades. Stormen fortfar ihärdigt
hela eftermiddagen.
Sjöfarten var alldeles instäld och post-
kommunikationen förlamad.
Stormen började vid midnatt under fallande
termometer, ehuru det hade regnat
hårdt förut. Många droskkuskegare afslogo
att uthyra hästar och åkdon. Bron öfver
East River var långa tider stängd. Under
snöstormen gingo många fotgängare vilse.
Telegrafförbindelsen åt söder, vester och
öster var under eftermiddagen alldeles afbruten.
Gafva från sultanen till kejsar Fredrik.
Under de sista dagarne af kejsar
Fredriks vistande i San Remo skickade sultanen
honom ett halsband af hasselnötter,
hvilket invigts genom dervishernas och shei-
kernas böner. Sultanen lät säga, att den
höga patienten skulle taga detta band om
halsen, och hans lidande skulle då försvinna
som genom ett trollslag.
En herr Bagge hade af någon orsak blifvit oense
med sin svåger, löjtnant L., om hvilken senare malicen
påstod, att hans fru skaffat honom en mindre
treflig hufvudprydnad. Bagge föreslog att de skulle
duellera.
— Gerna för mig, svarade L.; jag skjuter lika
bra som jag fäktar; men tycker du som jag, sa passade
det oss nog bäst att stångas.
Telegram t. Sundsvalls Tidning.
Stockholm den 29 mars. Riksdagens
talmän mottogo i går skrifvelser från
tyska riksdagen uttryckande dess djupa
rörelse och tacksamhet för svenska riksdagens
medkänsla i anledning af tyska
kejsarens dödliga frånfälle.
- I går har i enlighet med riksdagens
beslut utfärdats kungörelse om
andrad lydelse i förordningen om brän-
vinstillverkning af 13 juli 1887. Förhöjningen
träder i kraft 3 april.
— Kyrkoherden Strandell i Wendel
har utnämts till kyrkoherde i Klara
(Stockholm) och komminister Tunberg
i Ryda till kyrkoherde i Ullervad och Ek.
Advokaten (försvarande två för stöld anklagade):
Åklagaren har betecknat det som en försvårande
omständighet, att tilltalade Pettersson föröfvat stölden
med oerhörd fräckhet midt på ljusa dagen, och
likaledes anfört det såsom en försvårande omständighet
mot tilltalade Lundström, att han föröfvat
stölden under nattens mörker. Jag tillåter mig
med anledning häraf fråga åklagaren: när skall då
en stackare egentligen stjäla?
Frän utlandet
England. Med anledning af voteringen
i engelska underhuset om Laboucheres motion
r<b></b>örande öfverhusets afskaffande i dess
nuvarande ärftliga form skrifver en London-korrespondent
till Vossische Zeitung:
Flera omständigheter under senaste tiden,
hvarigenom öfverhusmedlemmar kommit att
framstå i högst ofördelaktig dager, gjorde
Laboucheres motion högst tidsenlig. Det
är ännu i friskt minne, huru en ung lord,
hvilken såsom ärftlig lagstiftare alltjämt sitter
i öfverhuset, i anledning af tvetydiga
svindelaffärer förvisades från Englands kapplöpningar,
och just nu handlägges inför Londons
domstolar en rättegång, af hvilken det
framgår, att en annan peer, lord Howard
de Walden, är en rå fyllbult.
Dylik depravation hos enskilda medlemmar
är emellertid endast en sida af de missförhållanden,
som vidlåda öfverhuset. Äfven
de nya element, som det erhåller genom
utnämnandet af nya peers, bidraga
högst obetydligt till att höja öfverhusets lifskraft.
Bepröfvade statsmän pläga först utnämnas
till peers, då de längta efter lugn,
och de, som ännu äro vid fulla krafter, föredraga
att verka i det mer inflytelserika underhuset.
Men sådana som Gladetone sätta
sig i allmänhet emot att förflyttas till öfverhuset.
De, som utnämnas till ärftliga
lagstiftare, ha vanligen sina stora rikedomar
att tacka för denna utmärkelse. Så äro
nästan alla landets stora bryggeri- och bankfirmor representerade i öfverhuset. Storheter
inom konst och vetenskap äro vanligen
genom brist på förmögenhet ur stånd
att inträda i lordernas hus. Skalden Tennyson
och ingeniör Armstrong äro emellertid
undantag från denna regel.
Vigtigare än de personliga bristerna hos
de flesta medlemmarne är likväl den omständigheten,
att öfverhuset representerar en
ensidig politisk riktning. Det har blifvit allt
mer konservativt, har allt mer utbildats till
representant för de stora jordegarnes intressen.
Äfven de medlemmar, som utnämts
under en liberal regering, ha sällan under
sin politiska utveckling kunnat hålla jämna
steg med sitt parti, och ännu vanligare är,
att deras söner eller sonsöner blifvit konservativa.
Tyskland. Då preussiska deputeradekammarens
medlemmar jämte damer nattetid
skulle bese kejsarliket föreföllo åtskilliga
pöbeluppträden, hyaröfver klagats hos
Bismarck. National-Zeitung kastar skulden
för de skedda oordningarne på inrikesministern
Puttkamer, hvilken får uppbära allvarsamma
tillvitelser. »Han har — säger
tidningen — under de senaste dagarne visat
en besynnerlig osäkerhet». Tidningen
påminner om hans glömska att meddela deputeradekammaren
kejsar Friedrichs tronbestigning
samt hans obestämda föreskrifter
rörande landssorgen. Slutligen har — säger
bladet — under tillsammans fyra dagar
på Berlins gator under ministerns ögon
tilldragit sig scener, som injagade farhågor
för att den djupa sorgen öfver den hädangångne
kejsaren på det mest beklagliga sätt
skulle störas af allvarsamma konflikter mellan
allmänheten och polisen. Den misshandel,
för hvilken några riksdagsmän och landtdagsdeputerade
voro föremål i onsdags afton,
var blott ett enskildt exempel på brist
på omsorg för statens myndighet i ögonblick,
då det var vigtigare att värna denna myndighet
än t. ex. när det gällt att beskydda
en eller annan hemlig polisagent.
- Enligt hvad Berlinske Tidendes korrespondent
i Berlin telegraferar i förgår afton
har en ansedd läkare i Stettin från sir
Morrel Mackenzie mottagit en skrifvelse,
daterad den 19 mars, däri det bland annat
heter: »Det gläder mig att kunna meddela
er, att kejsaren för närvarande äter med
god aptit och sofver godt, liksom hans allmänna
befinnande är bättre än det var för
två eller tre veckor sedan.»
Som det af andra berättelser framgår,
söka läkarne skaffa patienten all möjlig ro
och hvila efter de senaste veckornas andliga
och kroppsliga ansträngningar, då äfven
omflyttningen från det solvarma San
Remo till det kalla Charlottenburg tagit på
hans krafter. För att kunna förebygga hvarje
störning och larm i hans omgifningar äro
bland annat de redskap, som de i slottet
arbetande handtverkarne använda, omvecklade
med kläde. Det gäller äfven att hålla
kejsaren så fri som möjligt för regerings-
ärenden.
Amerika. En fruktansvärd järnvägs-olycka
inträffade den 17 dennes nära Blackshear
i den nordamerikanska staten Georgia,
där en på bockar hvilande brygga öfver en
ström brast under ett snälltåg till södern.
Tåget bestod af lokomotivet, två postvagnar,
två passagerarevagnar och två sofwaggoner.
Lokomotivet kom öfver i säkerhet,
men första postvagnen hvälfde plötsligt át
sidun öfver bryggan, slet kopplet med lokomotivet
och drog den andra vagnen med
sig. Följande vagn hoppade också af skenorna,
hvarefter bryggan instörtade och alla
vagnarne föllo öfver hvarandra i en hopgyttrad
massa. De understa vagnarne voro
totalt krossade. Hvarje vagn var full af
passagerare. Knappast en kom undan oskadad.
Det var hjärtslitande att höra de sårades
skrik och jämmer, blandade med hysteriska
kvinnors vilda rop.
Ånghvisslans ihållande signaler tillkallade
snart hjälp, och så började man bistå de
sårade och lemlästade. Det var en fasaväckande
syn, och starka karlar vände sig
bort, bleknande, då de hörde de under ruinerna
fängslades jämmer. Vagnar samt ox- och
mulåsne-kärror togos genast i användning,
hvarefter de sårade fördes varsamt
till Blackshear. Där öppnade invånarne
sina hus och voro outtröttliga i sin välvilja
att bringa allt möjligt bistånd. Nitton personer
dödades genast. Sex andra dogo, medan
de flyttades in i husen. Vidare ska-
dades trettiofem andra personer, af hvilka
omkring tio anses dödsdömda. Bland de
lätt sårade var också en son till järnvägs-kungen
Jay Gould, som jämte sin hustru
for till södern. Orsaken till olyckan uppgifves
olika. Järnvägsbolaget säger att en
vagnsaxel på främsta vagnen brast; men andra
påstå att bryggan uppbars af för klena
bockar.
Två barnrika familjer umginges mycket flitigt,
och fruarna trifdes utmärkt bra tillsammans, emedan
de voro lika slarfviga båda två. Här om dagen
kom familjen A:s jungfru till familjen B. och
sade till frun:
— Jag skulle helsa från fru A. och be om frun
ville vara god och räkna sina barn, för att se om
det inte är ett för mycket, för det fattas ett hos oss.
Huru skall jag behandla en förkylning
och hvad skall jag göra för att förebygga
den?
Behandlingen af en förkylning är beroende af
tiden, när man ådragit sig den. Inskränker den
sig till några få timmar, är det bäst att taga ett
varmt bad, gå till sängs och komma i svettning.
Hafva redan 2 à 3 dagar förgått, bör man visserligen
äfven då försöka med badet, men detta har
nu ej samma kraft att på en gång besegra opassligheten.
Det endast hjälper till att förhindra och
försvaga dess styrka.
Har, som sagdt är, förkylningen hunnit blifva
2 à 3 dygn gammal, så måste den, trots allt hvad
som däremot företages, hafva sin gång och kan då
räcka flere dagar, ja veckor. Säkert är dock, att
något kan göras för att åtminstone afkorta förloppet,
äfven om det onda fått öfvertaget.
Det vigtigaste under de första dygnen är, att
hindra en ny förkylning inställa sig jämte den förut
befintliga. Ett sådant tillstötande är nämligen en
den kraftigaste anledning till sjukdomens förlängning.
Varma bad räcka nu ej längre till (de tagas
som sagt i början), utan vi måste använda metoder,
beräknade att framkalla en kraftig blodsirkulation
i hudsystemet. Hit höra i främsta rummet
dagliga salta tvättningar och hudens gnidning
med saltvatten samt därnäst flitig motion i
friska luften.
Män, som vistas mycket ute, lida sällan af långvarig
förkylning. Detta är något, hvaraf vi kunna
hemta lärdom både för att blifva kvitt den åkomma,
som redan instält sig, och befrias från att
känna den upprepas.
Ofta nog begår man det felet, att vid inträdande
kyla stänga sig inne och låta elda dugtigt för att
undgå förkylning. Detta är dock just bästa metoden
att blifva grundligt mottaglig därför vid första
bästa tillfälle. Genom ett slikt förfaringssätt kan
man slutligen blifva sä ömtålig och mottaglig, att
en helt obetydlig anledning (t. ex. blotta öppnandet
af ett fönster eller en smula drag) gör, att en
svår förkylning inställer sig.
Alla och isynnerhet de, som i någon synnerlig
grad klemat med sin kropp, böra, innan vintern
kommer, förbereda sig för den kalla tiden. Daglig
motion i fria luften, dagliga kalla bad med
åtföljande grundlig afrifning i förening med god
föda och tillräcklig sömn äro förträftliga medel
till fysikens härdande och stärkande gent emot kylans
störande inverkan.
En adlig fröken (högdraget): — Löjtnanten är den förste ofrälse militär som jag dansat med.
Löjtnanten: — Nej, hvad hör jag! Hvad har fröken då gjort mina ofrälse kamrater att de inte ha velat dansa med er?
— 210 —
Det är ett skönt framåtskridande, vi vunnit!
Den värsta bof är en helig person, hvars lif
man måste respektera. Hur mycket godt skulle
icke den nationela hjelten uträttat, om han den
ryktbara 5:e november satt sina kruttunnor på
rätta stället. Jag har alltid sagt, och det håller
jag fast vid, att Guy Fawkes var en stor
statsman.
Mrs Linley brydde sig föga om sin mors
fordringar på statsmannen, men det oaktadt kunde
hon omöjligen hålla sig i ro. Med spänd uppmärksamhet
iakttog hon mr Sarrazins ansigte.
— En fara hotar oss! inföll hon. Ser ni
någon utväg att afvända den?
Det tjenade ingenting till att söka skona
henne längre. Han svarade:
— Faran för, att man på laglig väg skall taga
ifrån er barnet, är verkligen mera allvarsam än
jag ville antyda, så länge ni icke hade bestämt
er. Jag ansåg det orätt att inverka på er i en
sak, som var af så stor vigt för ert framtida
lif. Men nu har ni fattat ert beslut, och jag
bör påminna om, att det alltid går någon tid,
innan skilsmässan kan komma till stånd och
barnet tillförsäkras er. Deri ligger svårigheten.
Är ni emellertid beredd att inlåta er på ett
förtvifladt vågstycke, som skulle afskräcka de flesta
fruntimmer, så tror jag mig om att kunna narra
spionerna.
Mrs Linley sprang upp.
— Säg mig, hvad jag skall göra, och ni får
sjelf se, om jag är rädd af mig!
Mr Sarrazin pekade med ett öfvertalande
leende på hennes stol.
— 215 —
peppar på den delikata soppan, som bestämdt
kan mäta eig med den gras-double, ni fick å
Café Anglais i Paris.
— Ni har rätt, jag satt i tankarne. Hvarför
reste Kate utomlands?
— Har ni ej hört af henne?
— Nej, icke på sista halfåret. Jag förargade
henne mot min vilja genom att yttra mig
litet förhoppningsfullt angående Herbert. Mrs
Presty besvarade mitt bref och rådde mig att
icke skrifva vidare. Det är eljes olikt Kate
att gå och bära på något slags agg.
— Tro ej heller, att hon gör det, svarade
juristen allvarligt. Det fins nog en annan
anledning till hennes tystnad. Hon har varit utsatt
för hårda pröfningar, sedan ni begaf er till
Amerika.
— Jag vill hoppas, att icke min bror ådragit
henne dem?
— Sanningen att säga, är han ensam skulden.
Kan ni ej gissa på hvad sätt?
— Gäller det barnet? Ni menar väl icke,
att Herbert tagit Kitty ifrån henne.
— Så länge jag är hennes rådgifvare, min
vän, skall ej er bror göra det. — Låt mig
välkomna er tillbaka till England i detta första
glas sherry! Det är ett godt vin, men litet för
torrt i min smak. — Nu tala vi ej längre om
familjbekymren, ni skall få höra alltsammans efter
middagen. Hvarför reste ni till Amerika?
Ni hade väl icke affärer der borta?
— Jag har gjort bekantskap med den mest
gästfria nation i verlden.
— 214 —
Mr Sarrazin lade in brefvet i en af sina
enskilda lådor och log, då han vred om nyckeln
i låset.
— Har hon nu ändtligen fattat sitt beslut?
mumlade han. Utan kuriren skulle jag knappt
varit säker på henne.
Det andra brefvet var en angenäm öfverraskning.
Randal Linley underrättade juristen, att
han nyss kommit tillbaka från Förenta staterna,
och han bjöd honom på middag samma dag.
Mr Sarrazin hade alltid föredragit Randal framför
Herbert. Han kände mrs Linley före hennes
giftermål och hade tyckt, att hon skulle
handlat klokt, om hon gifvit den yngre brodern
sin hand i stället för den äldre. Hans
bekantskap med Randal öfvergick snart till vänskap,
hvaremot förhållandet till Herbert aldrig
blef förtroligt. De voro uppmärksamma och
artiga mot hvarandra, men aldrig mera.
Klockas sju sutto de båda vännerna vid ett
litet bord i ett enskildt rum på hotellet, der
Randal tagit in. Ehuru hvarje rätt förtjenade
odelad uppmärksamhet, haglade en mängd frågor
om hvarandra.
Randal sade slutligen:
— Innan vi tala om allt annat, måste ni
berätta mig något om Kate. Hvar är hon?
— På väg hem efter en tids uppehåll i Tyskland.
— Och den gamla damen?
— Mrs Presty vistas hos sina vänner i London.
— Kunna de ej förlikas längre?
— Åjo, de skildes i all vänskap .. Men, Randal,
hvad är det, ni gör? Strö för all del icke
— 211 —
— Om ni icke håller er stilla, så gör ni mig
rädd. Jag ber er, sitt ned igen.
Mrs Linley kände inflytandet af den starka
vilja, som gaf sig till känna i denna artiga
anhållan. Hon tog åter plats.
Mrs Presty kastade en beundrande blick på
juristen.
— Är det på detta sätt, ni behandlar er
hustru? frågade hon.
Mr Sarrazin var alltid situationen vuxen.
— Brukade ni sjelf på er tid förråda ert äktenskapliga
lifs hemligheter? utbrast han.
Dermed vände han sig på nytt till mrs Linley.
— Innan jag framställer mitt förslag, ber jag
att få göra några frågor. Hur många tjenare
har ni här i villan?
— Tre. Värdinnan sjelf, som är både
hushållerska och köksa, hennes dotter, som städar
rummen, och slutligen vår barnpiga.
— Nå, detta var inomhus. Och i öfrigt?
— Endast trädgårdsmästaren.
— Kan ni lita på dessa menniskor?
— I hvilket afseende, mr Sarrazin?
— Kan ni lita på, att de bevara en hemlighet,
som ej angår någon annan än er?
— Ja, fullkomligt. Barnpigan har varit hos
oss i flera år, det fins ingen trofastare tjenarinna.
Den goda, gamla värdinnan dricker ofta
te med oss. Hennes dotter skall snart gifta
sig, och hon har fått bruddrägten af mig. Hvad
trädgårdsmästaren angår, så låt Kitty uppgöra
saken med honom, och jag svarar för resten...
Hvarför pekar ni åt fönstret?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:48:03 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sundtidn/1888/0143.html
