Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guld och silfver i mynt och plantsar, och
utförseln år 1886, inbegripet värdet af
silfver i mynt och plantsar för 204,970 kr.,
uppgår till 228,398,000 kr.
År 1886 infördes varor till nedannämda
värden:
med svenska fartyg för kr. 157,903,000 = 52,39 pros.
„ norska d:o „ „ 17,821,000 = 5,92 „
„ andra främmande
fartyg för „ 118,174,000 = 37,55 „
landsvägen „ „ 12,468.000 = 4,14 „
och utfördes:
med svenska fartyg för kr. 104,078,000 = 45,57 „
„ norska d:o „ „ 16,772,000 = 7,34 „
„ andra främmande
fartyg för „ 104,411,000 = 45,72 „
landsvägen „ „ 3,137,000 = 1,37 „
— Sammanlagda beloppet af den för
införda varor år 1886 uppburna tull har
utgjort 31,578,694 kr. och understiger med
688,960 kr. den år 1885 i sådan afgift
influtna summa. Afgifterna för begagnad
nederlagsrätt inbragte år 1886 ett belopp af
187,633 kr. mot 182,223 kr. år 1885, och i
transitoupplagsafgifter inflöto förstnämda år
2,245 kr. mot 2,199 kr. år 1885.
Stiftsnyheter.
Ofullständigt förslag. Då endast en
prestman, nämligen s. m. adjunkten Erik Olsson,
kunnat uppföras å förslaget till
kapellpredikantstjänsten i Tärendö af Pajala pastorat,
kommer kapellförsamlingen att höras,
huruvida den åtnöjes med sagde ofullständiga
förslag.
Befullmäktigad. Sedan t. f. pastorn P.
G. Callebergs utnämning till kyrkoherde i
Arjeplougs lappmarkspastorat den 23 april
blifvit klanderfritt lagstånden, har fullmakt
å sysslan för honom utfärdats.
Luleå—Ofoten-banan.
Vid måndagens förmiddagsplenum
framstälde hr H. P. P. Tamm i Första
kammaren en interpellation till chefen för
civildepartementet angående ofvannämda
järnvägsföretag.
Hr Tamm yttrade ungefär följande:
Luleå-Ofoten-banan hade kommit i sådan
ställning, att den vore oberörd af andra inträssen än
sina egna samt i hög grad hotade förkväfva vår
egen järnhandtering. All vinst af den rika
Gellivaramalmen beröfvades Sverge af denna bana.
Talaren framhöll en hel del omständigheter, som
medverkade härtill. Luleå—Ofoten-banan egde en
transport-taxa, som vore den allradyraste, en taxa, som
skulle komma att lägga oöfverstigliga hinder i
vägen för alla andra än bolaget att transportera malm
eller med andra ord skapade ett monopol åt
bolaget. Bolaget hade en dubbel nytta af denna taxa.
Det debiterade sin egen malmtransport efter taxans
höga pris, hvarigenom det på grund af de
faststälda vilkoren erhölle en ofantligt hög
beräkningsgrund, i fall af statens inköp af banan. Att sedan
ur sina egna böcker afskrifva de höga
transportkostnaderna vore en enkel bokföringsåtgärd.
Luleå-Ofoten-banan bjöde icke blott på
ekonomiska utan äfven på politiska vådor. Dess
ändpunkt borde icke vara Ofoten utan Gellivara
malmberg.
Sedan talaren härefter uppdragit en historik
öfver bolaget, hvari visades, huru det ständigt sökt
och fått eftergifter, huru malmtransporten börjats,
trots att ej, såsom ett vilkor af regeringen
stadgade, de undermåliga syllarne utbytts mot
fullmåliga m. m., framhöll han, att banans tillvaro
endast möjliggjordes därigenom, att k. m:t gått till
yttersta gränsen i fråga om eftergift uti den
beräknade anläggningssummans storlek, att arbetet
fått börja, innan de koncessionssökandes
vederhäftighet pröfvats samt att banan ej färdigbygts inom
bestämd tid eller med andra ord kontraktsbrott
begåtts.
Det var ej af begär efter att göra anmärkningar
eller af småaktighet mot ett utländskt bolag som
talaren framstälde dessa anmärkningar. Men då
taxans antagande och annat angående banan snart
förelåge till regeringens behandling, så ville
talaren till chefen för civildepartementet framställa
följande fråga:
Anser k. m:t att arbetet på
Luleå—Ofoten-banan bör främjas genom ytterligare
eftergifter eller att statens inträssen kräfva
strängare åtgärder eller att, i händelse af
nya fordringar från bolagets sida, det ej vore
skäl att åtminstone se till, att staten finge
motsvarande fördelar eller om banan icke,
innan allt för stora förluster gjorts från
Norges och Sverges sida, på den fria
överenskommelsens väg kunde komma i statens
händer?
Civilministern besvarade den af hr Tamm
framstälda frågan och yttrade ungefär
följande:
Under 1884 års riksdag, då frågan om Luleå—
Ofoten-banan genom k. proposition bragtes å bane
inför riksdagen, möttes propositionen i riksdagens
början visserligen af häftig ovilja, men i skrifvelse
till regeringen förklarade riksdagen sedan banan
vara af gagn och tillstyrkte densamma. Under
sådana förhållanden hade för regeringen ej funnits
skäl att tillvägagå på något annat sätt mot denna
bana än mot andra enskilda banor, som ej erhölle
statsunderstöd. Talaren upplyste interpellanten om,
att det endast var vid banor med statsunderstöd,
som staten företage den af hr Tamm äskade
strängare granskningen.
Hvad bygnadskapitalet beträffade, så hade
bolaget verkligen ett tillräckligt sådant: hvadan k. m:t
i detta fall ej haft någon anledning att ingripa eller
begått något fel. Hvad syllarne vidkomme, så gälde
det af k. m:t uppstälda vilkoret, om de nuvarandes
utbytande mot gröfre, den färdiga, för trafik
öppnade järnvägen. Att en del, af behofvet påkallade
transporter egde rum under en banas byggande,
vore en allmän praxis.
Sant vore, att bolaget hade varit skyldigt att ha
banan färdig 1887. Men hade, frågade talaren, k.
m:t i ett sådant som detta, då 200 kilometer voro
terrasserade och rälsbelagda samt en mängd
dyrbara maskiner anskaffade, skäl att afbryta arbetet
och förklara hela banan förbruten? Talaren
vädjade till hr Tamm, huru vida detta verkligen varit
billigt. De koncessionssökandes åtgärder borde
naturligtvis följas och öfvervakas af regeringen, men
den borde också lojalt tillmötesgå billiga
fordringar, detta vore lika riktigt som klokt.
På hr Tamms fråga svarade
civilministern, att hvad dess första del beträffade, så
var det omöjligt för regeringen att på
förhand afgöra hvad beslut den kunde fatta.
Detta berodde naturligtvis på
ansökningarnas natur. Hvad den senare delen af
frågan beträffade, så erinrade ministern derom,
att om de koncessionssökande inkomme med
ansökningar, så skulle regeringen ej
underlåta att tillse att staten icke afhände sig
något utan att erhålla motsvarande fördelar.
Sedan hr Tamm bemött hr Krusenstjerna
och ännu en gång påpekat, att hans fråga
icke födts af anmärkningslusta utan af den
åsigten, att allt möjligt aktgifvande på
svenska folkets och statens inträsse måste
iakttagas, samt hr Hedlund yttrat sig i samma
riktning som civilministern, erhöll frih.
Åkerhielm ordet.
Frih. Åkerhielm tilltrodde sig icke att komma
med något nytt och skulle heller icke ha velat göra
det, om han det förmått. Han ville endast
framhålla den uppfattningen att våra grundlagar ej
kände till den i utlandet brukliga seden att
interpellera ministrarne. Det var således nu endast ett
meningsutbyte utom föredragningslistan som egt
rum, ty det fans intet tillfälle att afsluta
diskussionen eller för kammaren att fatta beslut.
Talaren hade alltid trott, att behandlingen af
dechargebetänkandet vore det enda tillfälle, som erbjöde
en grundlagsenlig form för anmärkningars
framställande. Det nu förda meningsutbytet lede
ovilkorligen af det felet, att hvarken kunna afslutas
eller granskas. Tal. ville därför sluta med att
instämma i den katolske bispens från kung Göstas
tid ord: »bättre att Paulus varit bränder än af
hvar man känder».
Hr Hedlund ansåg i motsats till frih.
Åkerhielm, att man borde vara hr
statsrådet tacksam för det sätt, hvarpå han
upptagit den uppkastade frågan till besvarande,
ty endast på detta vis kunde upplysningar
vinnas, hvilka voro till allas ömsesidiga
nytta. Det vore att beklaga, i fall
anmärkningar af ifrågavarande art endast skulle kunna
väckas under dechargedebatten.
Härefter själfdog denna
interpellationsdebatt, utan talmannens klubbslag. D. N.
Svartsjö slott.
Då k. m:t till årets riksdag ingifvit
proposition om upplåtande af detta slott till
— tvångsarbetsanstalt och då statsutskottet
nu hemställt om bifall till denna
proposition samt riksdagens beslut sannolikt
utfaller i denna riktning, torde följande erinran
om slottets minnen kunna intressera:
På den forna Färingsön — numera
Svartsjölandet — anlade Sten Sture d. ä. år 1491 ett
munkkloster, som år 1545 af Gustaf I nedrefs och
ombygdes till en kunglig borg, hvarvid Sigtuna
munrars kvarlefvor även fingo tjäna såsom
bygnadsämnen. Hans olycklige son, Erik d. XIV, vistades
ofta och gerna i denna borg, både i ljusa och mörka
stunder. Här fälldes den vrånga domen öfver Nils
Sture och hans medfångar, hit flyttade den af
samvetskval plågade konungen efter det blodiga dådet
å Upsala slott; här tillbragte han sedan i ångest
och sinnesförvirring långa månader,
inbillande sig vara en fånge, och härifrån skref han
slutligen hertig Johans fribref och därmed sin egen
dödsdom.
Den bygnadsälskande Johan III, som äfven fann
stort behag i stället, lät år 1572 (eller 1582)
genom en italiensk byggmästare »från grunden ånyo
uppbygga slottet med många vackra rum och
inrätta hvalfbågar inpå borggården, så att det
alldeles liknade en amfiteater eller skådeplats». Slottet
var prydt med många torn och »en fröjd att se på
för öga och sinne». Dess härlighet kan skådas å två
blad af Dahlbergs Svecia antiqua et hodierna.
Gustaf II Adolf anlade park och trädgård, »lät
inrätta stora och behageliga lustgårdar, och
spatsergångar, vattenkonster och blomsterhus», så att
stället liknas vid ett paradis, »om ei den osunda
träskluften vore». Han skänkte slottet till
enkesäte åt sin gemål, men glömde att skrifva
gåfvobrefvet, hvadan det vid konungens död återgick
till kronan. Dottren godtgjorde emellertid fadrens
försummelse och upplät 1649 slottet jämte
Drottningholm åt sin moder, som likväl icke lär hafva
mycket begagnat sig af gåfvan. Emellertid lät
denna bland annat ditflytta de »konstverk — opera
Dædalia — som nu pryda Upsala bibliotek», och
drottningen själf lät hitföra näktergalar, hvilka
sedan spredo sig i trakten. Carl X Gustafs
enkedrottning, Hedvig Eleonora, erhöll 1680 Svartsjö
slott och län »såsom pant för 38,000 Rdr specie,
jouveler som hon åt sal. konungen upplåtit». Hon
lät pryda rummen med en mängd »sköna och
dyrbara husgeråd, hvilka sedermera deporterats till
Drottningtiolm, Stockholm och Ulriksdal». Länge
fick hon dock icke fröjda sig åt denna präktiga
bostad, ty den 23 januari l687 *) kom genom en
skorstensspricka eldlös i slottet, hvarigenom största
och vackraste delen däraf lades i aska.
Drottningen själf blef, då hon flydde ur bygnaden, illa bränd
å händerna genom blydroppar från det smältande
taket. Den kvarstående, icke skadade delen af
Johan III:s verk nedrefs till grunden år 1699; teglet
användes till Stockholms slottsbygnad.
Under Carl XII hade man hvarken tid eller
pängar till några slottsbygnader, men sedan
Stockholms slott efter 25 års arbete äntligen blifvit
färdigt i början af Adolf Fredriks regering, kunde
man tänka på att återuppbygga Svartsjö, där
arbetena påbörjades på 1760-talet. Redan Ulrika
Eleonora, som år 1740 besökte platsen, »blef så
intagen af dess fägring, att hon befalde uppförandet»
— tills vidare — »af ett nytt kongshus», som ock
blef färdigt 1742. Det nuvarande slottet är
emellertid belätget å annan plats än det gamla, och är
i det hela rätt imposant, ehuru ganska enkelt till
sin arkitektur. Det anvisades af Gustaf III såsom
enkesäte, jämte det nybygda Fredrikshof i staden,
åt hans moder Lovisa Ulrika. Den snillrika
enkedrottningen tillbragte också, jämte sin glada
dotter, prinsessan Sofia Albertina, hvarje sommar
härute. I de rikt prydda gemaken rörde sig då
lifliga skaror, i den tidens lysande drägter; det fina
vettet och glada skämtet förhöjde behaget af det
dagliga umgänget inom en hofkrets, där »snille och
smak» alltid voro själfskrifna gäster. Utomkring
slottet, i den härliga parken sjöngo nälktergalarne
i träden kronor, och under de höga löfhvalfven
lustvandrade hofvets unga tärnor, uppvaktade af
artiga kavaljärer och kanske med klappande
hjärtan lyssnande till den smekande sången. Detta
var en glad och glänsande tid i Svartsjö slotts
historia. Men andra dagar kommo, då den
missnöjda enkedrottningen, sedan brytningen mellan
henne och sonen blifvit fullständig, här drog sig
undan allt umgänge med konungens hof.
Slutligen nedlades hon sommaren 1782 här på
sjukbädden för att den 16 juli sluta sin lefnad, efter att
dock kort förut hafva försonat sig med konungen,
skänkt honom sin förlåtelse och den unge
kronprinsen sin välsignelse.
Sedan dess har slottet stått öde och småningom
fått förfalla. Det knapphändiga underhållsanslaget
för Svartsjö och Drottningholm, ej ens tillräckligt
för den sistnämda kungsgården, hur ännu mindre
varit det för båda.
Sådana äro i korta drag de minnen som fästa
sig vid Svartsjö slott, sådan dess forntid.
— Sedan ofvanstående var satt ingår
underrättelse att
riksdagen godkänt förslaget att upplåta
Svartsjö slott till en tvångsarbetsanstalt.
Första kammaren fattade sitt beslut med
66 röster mot 35.
*) Ej 1587, såsom oriktigt uppgifves af Hammar,
Thersuer och andra.
Alla sittplatser äro upptagna. Dörren går upp
och in träder en medelålders dam.
Strax reser sig en herre och säger: — Var så god,
här har ni min plats.
Damen sätter sig.
En stund därefter skall herrn stiga af. I det han
går förbi damen, frågar han:
— Hvad befalls?
— Jag sade ingenting, svarar hon.
— Ah! Jag ber om ursäkt. Jag tyckte, att ni
sade »Tack!»
Rättegångs- och Polissaker.
Stöld. För andra resan stöld straffade
arbetaren August Lundqvist, född den 15 aug. 1854
i Själevads socken, häktad och tilltalad för olofligt
tillgrepp af en väska innehållande en portmonnä med
däri förvarade 7 kronor, undergick i torsdags
ransakning inför Sundsvalls rådstufvurätt å
kronohäktet. Han tilltalades därjämte för tillgrepp af
en snusdosa och en krona i silfver från en
arbetare Joh. Löfgren. Han nekade för allt hvad som
lades honom till last. Två vittnen hördes, som voro
närvarande då kronan och dosan tillgrepos, samt
vitsordade dessa förhållanden, men hade sig
ingenting bekant om väskan och de 7 kronorna.
I sammanhang härmed berättade vittnena att
såväl Lundqvist, som flera andra personer nekas
spirituosa å stadens krogar, emedan de dels ej kunna
betala och dels hafva för vana att blifva fulla samt
ställa till oväsen. Ransakningen uppsköts.
Rekonventionstalan. Bageriarbetaren
Charles Pettersson hade till Sundsvalls
rådstufvurätt instämt ångbåtsbefälhafvaren Alfr. Björklund
med yrkande om ansvar å honom för det han hos
polisen härstädes angifvit honom för att ha
utprånglat en falsk 100-dollars-sedel åt Björklund. Vid i
går afkunnadt utslag frikändes Björklund från
ansvar, då angifvelsen skett på sannolika skäl.
Rättegångskostnaderna kvittades.
Misshandel och okvädingsord. Bonden
Fr. Fröberg i Böle dömdes i går af
rådstufvurätten att böta 20 kr. för det han knuffat finske
arbetaren Joh. Hellsing och Hellsing dömdes att böta
10 kr. för det han kallat Fröberg för bondtjuf.
Rättegångskostnaderna kvittades.
Oloflig jagt. På åtal af
jagträttsinnehafvaren å stadens utmark, dömdes i går af
Sundsvalls rådstufvurätt handlanden O. A. Teglund att
böta 10 kronor samt att utgifva
rättegångskostnaderna.
Våldsamt uppträde. För några dagar
sedan kommo arbetarne Carl Johan Axel Bolin
och August Arvid Borg, båda från Sundsvall, i
handgemäng med hvarandra å Norra Sjögatan.
Påföljande dag dömdes Bolin af rådstufvurätten att
böta 60 kr. och Borg 30 kr. för våldet samt
dessutom 10 kr. hvardera för fylleri.
Misshandel och fylleri. Arbetaren N.
A. Nilsson Kron dömdes i går af Sundsvalls
rådstufvurätt att böta 15 kr. för det han dagen förut
misshandlat arbetaren L. Larsson Norqvist å
Sjögatan här i staden, hvarjämte Norqvist dömdes att
för fylleri böta 10 kronor.
Hernösandslif. En örfil hade
grosshandlaren Nicanor Scherman i Hernösand
söndagsaftonen den 22 april tilldelat
underlöjtnant Karl Bergius å källaren Beckman
därstädes, hvarför han instämts till
Hernösands rådstufvurätt. Svaranden instälde sig
genom poliskommissarien Edler och
käranden genom kapten Ledin.
Kärandeombudet omförmälde att Scherman uppå
källaren Beckman, där Bergius och Scherman sut-
tit i hvar sitt sällskap, frågat Bergius, om denne
ej viste hut som inte hälsade på folk. Bergius
hade då svarat: det har jag redan gjort.
Scherman hade vidare frågat om Bergius vore löjtnant
Boltzius och gifvit Bergius åtskilliga andra
tillmälen. Scherman hade vidare sagt, där han satt
med sitt sällska, att han skulle ge Bergius en
örfil. Strax därpå, då Bergius med sällskap skulle
gå från schweizerisalen, hade Scherman gått fram
och gifvit Bergius en örfil. Kl. var då ungefär 11
och omkring 100 personer voro i salen. Ombudet
yrkade ansvar å Scherman för såväl
förolämpningarna som den Bergius tilldelade örfilen.
Svarandens ombud inlemnade en skrift, hvari
Scherman vidgick att han tilldelat Bergius en
örfil, men på fullgoda skäl, hvilka Scherman dock ej
ville eller kunde uppgifva. Scherman ville ej
medgifva att han fält andra ärekränkande uttryck än
»löjtnant Beltzius.»
Som vittnen hade kärandeombudet inkallat
grosshandlaren Aug. Cederlund, landtmäteriauskultanten
O. F. Stenvall, källarmästaren Fr. Beckman och
uppasserskan Maria Nilsson, af hvilka de två senare
ej voro närvarande.
Cederlund berättade att Scherman med sällskap
å källaren suttit vid bordet bredvid det, vid
hvilket Cederlund, Bergius och Stenvall suttit. När
desse senare gått till matsalen, hade Scherman
sagt: »Boltzius helsar ej längre på sina bekanta»,
och när de återkommit till schweizensalen, hade
Scherman börjat orda om att »Boltzius borde
uttittas.» Vittnet hade då stigit upp och frågat
Scherman, om denne menade vittnet eller någon
af dess sällskap. Scherman svarade att han talade
löjtnant Boltzius och frågade, om vittnet
kändes vid det namnet. Som vittnet det ej gjorde,
satte sig vittnet åter. Om en stund — mellan 11
och 12 — hade vittnet och Bergius rest sig upp
för att gå. Scherman yttrade då att han med
löjtnant Boltzius menat Bergius. Och — sade han —
eftersom ni ej gifvit mig en örfil, skall jag gifva
en åt er. Härpå hade Scherman omsatt detta i
handling.
Bergius hade då yttrat att han ej ville inlåta sig
med gaminer. Scherman frågade hvad han menade
med detta, hvarpå Bergius svarade: gatpojkar,
bondpojkar. Scherman hade vidare yttrat: »Det här
kostar mig 50 kr.
Vittnet uppgaf, på fråga af kärandeombudet, att
vittnet ej kunde erinra sig, att Scherman under
det han satt jämte sitt sällskap sagt sig skola ge
löjtnant Bergius en örfil.
Stenvall intygade att Scherman ropat Boltzius
och löjtnant Boltzius samt tilldelat Bergius en
örfil.
Åklagaren yrkade ansvar å de utebilfna vittnena,
hvilka också fäldes att böta kr. 1.50 hvar för sig
och vid vite af 10 kr. fingo åläggande att infinna
sig nästa rättegångsdag.
Målet uppsköts till den 14 maj, V. A.
För fritänkeri uppgifves en medlem af
Bjurkärns skolråd vara anmäld hos
Karlstads domkapitel, omtalar Ner. Alleh.
Mannens åsigter gå ut på
att bibeln är ingenting annat än eu
prestkrönika,
att frälsaren är ett oäkta barn, hvars fader
ingen bestämdt kan uppgifva,
att människan är ingen djäfvul samt
att när människan en gång dör, så finnes ingen
vidare tillvaro o. s. v.
Denne skolrådsmedlem liksom en annan
liktänkande har varit med om att på sin tid
tilldela folkskolläraren Lars Edvard Persson
»varning» för — separatistiska tänkesätt.
Olaga bränvinsförsäljning. Jönköpings
rådstufvurätt d. 26 april. Målet mot
vinhandlaren A. R. Molinie rörande olaga
bränvinsförsäljning påropades. Såsom åklagare
uppträdde dels poliskommisarien A. Blanc
och dels stadsfiskalen G. Angel, hvilka
åtalade svaranden den förre för nämda förseelse
vid flera tillfällen under innevarande år och
särskildt den 16 april och den senare för
samma sak vid olika tillfällen under förlidet
och innevarande år. På fråga af rättens
ordf. huruvida stadsfiskalens åtal afsåge
samma tillfällen som dem poliskommissarien
uppgifvit, svarade hr Angel, att hans åtal
gälde dels samma och dels andra tillfällen.
Rättens ordf. uttalade sin förundran öfver
två åklagare skulle uppträda i en och samma
sak, hvarpå hr Angel genmälte att han vore
ende allmänne åklagaren på platsen och att
det tillhörde poliskommissarien att hos
honom inberätta sådant som skulle beifras.
Hr Blanc svarade härpå med en hänvisning
till bränvinsförsäljningslagen, enligt hvilken
hvem som helst egde att lagligen beifra
förseelser mot nämda lag, och tillade att han
uppträdde i saken på angifvelse af
styrelsen för Jönköpings
spritföraäljningsaktiebolag.
Hr Angel drog sig nu tillbaka, medan hr
Blanc fick tillfälle utveckla sitt åtal.
Innehållet af detta var i korthet följande:
På anmodan af bränvinsbolagets styrelse hade hr
Blanc låtit den 16 april i närheten af hr Molinies
hus vid Strandgatan postera två poliskonstaplar,
hvilka strax efter kl. 9 nämda dag på aftonen
antastat hotelldrängen Carlsson under dennes försök
att från hr Molinies gård till Stora hotellet i två
kappsäckar transportera ett antal buteljer
spirituosa. Samma dag senare på aftonen höll
poliskommissarien polisförhör å vaktkontoret, hvarvid kom
i dagen, att detta icke var första gången som
spirituosa på dylikt sätt fördes från hr Molinie till
Hotellet, utan förekommit flerfaldiga gånger under
innevarande år. Den i kappsäcken befintliga
spirituosan togs i beslag och förvaras ännu å
polisvaktkontoret samt utgör tio hel- och tio
halfbuteljer kognac. Med stöd af bränvinsförsäljningslagen
infann sig hr Blauc med biträde af
poliskonstaplarne den 17 april på f. m. i hr Molinies
försäljningslokal och tog i beslag omkring
etthundrafemtio liter kognac. Herr Molinie anträffades då icke,
utan beslaget skedde i närvaro af ett af hr Molinies
biträden, som, sedan det fått veta anledningen till
polismännens besök, förklarade, att desse egde att
handla, som de trodde sig vara lagligen befogade
att handla. Partiet, hvarå beslag lades, fick
kvarligga på samma plats. hvarå det befans, och
märktes icke särskildt från det öfriga lagret, men
upptog en viss lätt igenkänlig afdelning af lokalen.
Då hr Blanc några timmar senare genom bud skulle
låta afhemta den i beslag tagna spirituosan,
förhindrades afhemtningen af hr Molinie, under
förklarande, att först skulle bevisas, om någon
spirituosa verkligen vore olagligen såld, innan något
lagligt beslag kunde göras. I följd af denna
protest kvarligger ännu ifrågavarande parti hos hr
Molinie.
Såsom målsegare uppträdde, enligt fullmakt,
bränvinsbolagets styrelses ordförande, hr
häradshöfdingen K. A. Nilsson, och meddelade, att hans bolag
uteslutande egde rätt i staden till minuthandel med
spirituosa; att detta bolag öfverlåtit en af sina
utskänkningsrättigheter åt fru Nilsson i Hotellet; att
hon genom kontrakt vore tillförbunden att hos
bolaget köpa hvad hon af spirituosa för hotellrörelsen
och för eget behof behöfde hos bolaget; och då
bolaget länge haft grundade misstankar för att
spirituosa-transaktioner länge på sidan om lagen och
bakom bränvinsbolagets rygg egt rum mellan hr
Molinie och fru Nilsson, borde bolaget, hvilket
lemnat den sistnämda en kredit utan säkerhet på 3,000
kr. och stundom därutöfver, icke, i följd af dessa
omständigheter, skäligen, såsom somliga man och
man emellan i staden velat låta påskina, kunna
anses hafva handlat »oschangtilt» mot hr Molinie,
därför att det icke på förhand varnat honom, eller
obarmhertigt mot fru Nilsson.
Svaranden företräddes af hofrättskommissarien
C. H. Hellberg, som lemnade ett skriftligt
anförande, hvilket gick ut på att visa, det åtalade
förfarandet hade sin grund dels i de kända
förhållanden, som tillkommit i följd af nya
bränvinsbolagets uppkomst, och dels däri, att hr Molinie hade
af fru Nilsson en större fordran för borgen och
försträckningar, till skyddande af hvilken fordran
han icke hade annat val än att, i hopp om att
hotellrörelsen under instundande sommar skulle
komma att gå bättre än den under vintern gått, lemna
henne ytterligare varor eller pänningar, så att hon,
som icke längre hos bränvinsbolaget lemnades
någon kredit, skulle kunna hålla rörelsen uppe, och
hade han då såsom det för honom billigaste sättet
valt att en och annan gång skänka henne behöflig
spirituosa, som burits till hotellet på aftnarne. I
slutet af skriften återtages dock nyssnämda
uppgift om att varorna vore skänkta och erkännes att
de voro sålda och därmed äfven att förseelse begåtts.
Vittnesförhör anstäldes nu med poliskonstaplarne
Carlström och Gustafsson samt Alfred Carlsson, af
hvilka de båda förstnämde berättade om förloppet
vid beslagen den 16 och 17 april i
öfverensstämmelse med hvad här ofvan om polisförhöret intagits.
Alfred Carlsson berättade, att han efter den 7
januari innevarande år en à två gånger i veckan
på kvällarne hos hr Molinie hemtat till hotellet
stundom på krus (försedda med påklistrade
vinetikettor) och stundom på buteljer våta varor, som
han haft anledning tro vara spirituosa; att varorna
alltid lemnats af hr Molinie personligen; och att
han hemtat dem antingen nere i vinkällaren eller
ock vid källartrappan in på gården.
Härmed var det Blancska åtalet utredt. Hr
Angel anförde nu, att han åtalade hr Molinie för
olaga bränvinsförsäljning under sistlidet år dels till
källarmästaren Peterson å Limugnen och dels (i
aug. 1887) till handlanden Ahlson i Forserum. I
afseende härå kunde svarandens ombud ej ingå i
svaromål. Hr Angel begärde en månads uppskof
för att leda sina påståenden i bevis, hvilken
begäran rätten biföll. Målet förekommer nästa gång
den 24 maj.
De Småländska bränvinsmålen. Göta
hofrätts utslag på besvär af åklagaren v.
häradshöfding Settervall och alla de
tilltalade i bränvinsmålet mot Holmberg i Torp,
kontrollörerna Trolle, Allvin, Paul,
Gyllenswärd, Svensson, Theorin och Norén gafs i
tisdags.
Holmberg, som af Allbo häradsrätt
frikändes för undansnillning under perioderna
1 okt. 1880—2 maj 1881, 5 maj—5 sept.
1881, 1 okt. 1881—1 okt. 1882, 2 okt. 1882
—1 maj 1883 på grund af preskription, men
fäldes för tre perioder, 5 okt. 1883—7 april
1885, att böta 4,500 kr. och mista
redskapen, har dömts saker för alla sju
tillverkningsperioderna till 10,500 kronors böter och
redskapen förverkad.
Kontrollörerna, fanjunkaren Trolle,
sersjanten Allvin,landtbrukaren Paul, som
hvardera dömts till fyra månaders fängelse,
ha fått straffet höjdt till sex månaders
fängelse.
Underlöjtnanten Gyllenswärd, förre
fanjunkaren Svensson och fanjunkaren Theorin
ha fått fängesetiden höjd från åtta till tolf
månader, hvarjämte Trolle och Theorin
afsatts från sina fanjunkarebeställningar.
De kontrollörerna af häradsrätten ådömda
böterna ha blifvit faststälda, men Noréns
(denne kontrollör afled den 5 sistlidna mars)
skola hans arfvingar erlägga, om de ej göra
sig urarfva.
Två sosialister gingo förbi en åker, där en bonde
gick och sådde.
— Det är bra min gubbe, sade den ene till
honom. Så på du, det kommer våra strupar till nytta.
— Tror nog det, svarade bonden, ty det är hampa
jag sår.
Meddelanden fr. allmänheten.
En Sättnainteriör.
Herr Redaktör!
Med anledning af en uppsats i n:r 49 af
denna tidning, under rubrik
Sättnainteriörer anhålles om plats för nedanstående.
Det är en stor harm för den som gjort sig
skyldig till ett brott, men ännu större harm
för den som blir orätt beskyld, och till på
köpet i vida kretsar beryktad såsom den
värsta menniska. Sådant är dock
förhållandet med de i nämda uppsats så mycket
omordade »Täppegossarne». Att vi såsom
andra »gossar» äro ute i sällskaper, det
erkänna vi gerna, men att vi mer än
andra skulle »hafva fattat såsom vår uppgift
att vända upp och ned på allt som
kommer i vår väg», det är en beskyllning som
grundar sig på vilseledande
kärringuppgifter, ty sedan vi blefvo en »knytnäfve» höga,
ha de i närmaste by boende fått för vana
att skjuta skulden på »Täppegossarne» om
något pojkstreck blifvit utfördt. Att vi äro
ute i sällskap med våra jämlikar, torde icke
heller komma sig däraf, att ingen
upplysningens stråle trängt in i Täppe, utan fast hellre
däraf att den icke trängt i hjärtat. Vidare när
hr X säger, »att vi i Täppe lefva i en verld
för oss själfva», kunna vi icke förstå huru
vi ändå kunna blifva beskylda för allt
galet som sker. Men vi äro icke för oss
själfva, när vi i sällskap med våra jämlikar
och synnerligast sådana från vår
nästgränsande by Högsjö. Att »Täppegastarna skulle
hafva sönderslagit fönsterrutor och
söndersparkat förstugudörrar är ett hagg i vädret,
och torde blifva svårt för hr X att bevisa
åtminstone hvad Täppegossarne beträffar,
och om någon blifvit beröfvad sin nattro,
torde det helst vara någon flicka, eller
någon där någon sådan finnes, och den där
stackars mannen, som »fredat sig med ett
laddadt gevär», vilja vi bedja att han är
snäll och aktar sig för att rikta bössan mot
folk, ty ett sådant tilltag kan hemfalla
under lagens dom.
Att vi också varit med åtskilliga stunder
hos jungfru A. i det ifrågasatta hemmet
under familjens bortovaro, och att vi där
tilläto oss något större frihet än hvad vi
bort göra, det måste vi erkänna; men
förneka att vi skulle inskickat en »kamrat af
mindre sorten» genom en ofvan
förstugudörren befintlig öppning (hvilhet lär hafva skett)
men hvarken den som skickade eller den som
skickades var någon af de omnämda
»Täppegossarne;» vidare kunna vi icke erkänna
att vi skulle hafva omkullstjälpt sängar, eller
begagnat halm ur madrasserna till bränsle
så att soteld uppkommit i skorstenen, eller
stänkt kaffesumpen på murpelarne o. s. v.
Hvarföre är det ändå »Täppegossarne»
som äro beskylda för allt detta? Hade det
icke varit mera öfverensstämmande med
sanningen om hr X äfven sagt
»Högsjögossarne», hvilka nog voro så många
närvarande, samt till och med någon från Gårdtjern.
Men antingen är hr X för mycket rädd
om Högsjö, eller har han för mycket rättat
sig efter Lötebaksposten. T. g.
En köksa sade till sin fru, som mycket ofta kom
ut i köket:
— Men säg mig då för Guds skull, hvad vill frun
egentligen här i köket? Koka mat förstår frun inte,
och om fruns sällskap är jag min själ inte vidare
angelägen.
Strödda underrättelser.
Ett äktenskapsdrama.
Tändsticksarbetaren Salomon Nords, bosatt å Skärfvet vid
Vexiö, hustru Hulda Persson rymde i
måndags förmiddag från sitt hem. Mannen, som
vid middagen kom hem för att äta, fann på
bordet en papperslapp och ofvanpå
densamma låg hustruns vigselring. Papperet
innehöll följande med blyerts skrifna rader:
»Bäste Salomon!
Din klocka har jag satt i pant men den skall
jag snart lösa så du skall få den. Som du hört
i dag hvad dem har sagt att jag har brutit mitt
äktenskapslöfte, det har jag verkligen gjort men
inte med honom som di har sagt, men jag har
ändå brutit, så jag är inte värdig att vara hos dig
därför så reser jag det få gå som det vill, när jag
kommer fram där jag skall vara skall jag skrifva.
Hulda.»
Hustru Nord hade utom de kläder hon
bar på sig inpackat och medfört åtskilliga
henne tillhöriga plagg. Några pänningar,
utom dem hon fått mot pant at mannens
klocka, medhade hon däremot icke.
Visserligen hade hon för någon liten tid sedan
lånt 50 kr. af sin syster, men de hade
användts till betalning af skulder.
Det är bekant att den afvikna ofta inne
i Vexiö vistats hos och sällskapat med en
mindre väl känd kvinsperson. Mannen
antager att denna förledt hans hustru till
hennes felsteg, och sedan, när det var på väg
att upptäckas, uppmuntrat henne att rymma.
Hustru Nord är endast 22 år gammal,
hennes man ett par år äldre. De hafva inga
barn i sitt treåriga äktenskap.
Uppfinningsrik kan man med skäl säga
att urmakaren Holmberg härstädes är
skrifver Sk. A:bladets korrespondent i Hörby.
Han har nämligen förfärdigat ett ur, hvars
gång egendomligt nog — ledes af
elektricitet. Icke nog härmed, på uret finnes nio
taflor, hvilka utvisa tiden icke blott i Sverge
utan äfven i Köpenhamn, Kristiania,
Berlin, Wien, Petersburg, London, Paris och
Newyork. Då klockan t. ex. är 1 i Sverge,
är den 12,50 i Köpenhamn, 12,43 i
Kristiania, 12,53 i Berlin, 1,5 i Wien, 2,1 i
Petersburg, 12 i London, 12,9 i Paris samt
7,4 på morgonen i Newyork.
På baksidan af uret, som för öfrigt är
mycket prydligt och till formen liknar ett
stationsur, synes den vackra och sinnrika
konstruktionen, vittnande om stor
skicklighet och uppfinningsförmåga hos hr
Holmberg.
Den höjda bränvinsskatten med
åtföljande sänkning å procenthalten har hos mer
än en vän af den rafflande nektarn
framkallat stark jäsning i sinnet.
Nykterhetsvännerna fingo onekligen genom detta
lagbud en god bundsförvandt för sin
verksamhet. Varan blir nämligen för sin ovanliga
»svaghets» skull vämjelig och föga begärlig
för vana supare. Dessa hafva dock i
förtreten tänkt ut ett sätt eller ett »motgift
mot vattenhalten», nämligen att med sprit
höja styrkan efter egen smak, så att den
lilla supen ännu en gång »orkar brinna på
stickan».
Rik välsignelse. En hustru i
Storelvedalen i Norge har under loppet af 15
månader födt 5 lefvande barn, trillingar i fjol,
tvillingar i år. Endast ett af dem lefver.
Fruktan för foderbrist och
öfversvämningar råder flerestädes i Norge.
Så skrifves från Elverum den 20 april,
att man då ej kunde märka något tecken
af sol och vårväder. För halm betalades
10 à 11 kr. och för hö 15 kr. per 160
kilogram. Tillgångarne äro dessutom nästan
alldeles uttömda. Efter hela Glomen-dalen
fruktar man för öfversvämning, som
säkerligen ej skall uteblifva, om sommaren
infinner sig i någorlunda rätt tid.
Hotande hungersnöd. Enligt
tidningen »Novosti» ingår det från åtskilliga
trakter i Ryssland underrättelser om brödbrist
och hotande hungersnöd. Särskildt svårt
lär det vara i guvernementet Ufim.
Nöden är där så stor, att bönderna måste sälja
allt hvad de ega. De som ingenting ha att
afyttra begifva sig ut på tiggeri, men då
nöden rundt omkring dem är densamma, få
de återvända med tomma händer. I
Menselinsk erbjuder sig folk att arbeta för
endast maten. Såsom en oundviklig följd af
dessa förhållanden har hungerstyfus börjat
att gripa starkt omkring sig. Tillståndet i
Samarska guvernementet är lika bedröfligt
och liknande klagomål komma från
guvernementet Kasan. Den fullkomliga bristen
på arbetsförtjänst gör att, så snart det
förljudes att arbete fins att få någonstädes,
strömma människor dit i massa och
nedtrycka den redan förut låga
dagspänningen. Det omtalas fall, då personer
erhållit 20 kopek (36 öre) för ett hästdagsverke.
Särskildt bedröfligt är det, att nöden är af
stor utsträckning och icke inskränker sig
till de östliga guvernementen. Från
guvernementet Taurien berättar en
korrespondent, att bönderna därstädes befinna sig i
största trångmål efter förlidet års missväxt.
De hade ej själfva bröd och intet foder för
kreaturen, som redan till största delen
nedslagtats. Arbetslöshet råder äfven här.
Spanmålstullarna och
öfversvämningarna i Tyskland. Med anledning af
öfversvämningarna i Tyskland har
uppmärksamheten ånyo fästs på spannmålstullarnas
olyckliga verkningar. För den närmaste
framtiden och kanske för en längre tidrymd
äro hundratusentals tyskar hänvisade till de
medel, som gifvas dem af den enskilda
hjälpsamheten eller af staten. Det dagliga bröd,
som på detta sätt gifves dem, träffas åter
direkt eller indirekt af de höga tullarna på
brödsäd. Priset på så väl hvete som råg
är i Tyskland, enl. Freih. Corresp., 30—40
mark högre pr 1,000 kg. än i tullfria
länder, och till detta belopp, som genom
behofvet af ny införsel från utlandet kommer
att stegras med tullens hela belopp, eller 50
mk pr 1,000 kg., är sålunda de nödlidandes
bröd underkastadt beskattning genom de en
gång beslutna tullsatserna.
Strejkerna i Amerika. I Amerika
inträffade i fjol 1,604 strejker (mot 2,061 år
1886). I dessa strejker deltogo 51,730
personer. Förlusten i arbetslöner uppgick till
2,113,229 dollars och arbetarföreningarnas
kassor betalade i understöd 217,116 dollars.
Arbetegifvarne ledo en förlust af inalles
1,102,576 dollars. Af strejkerna slutade 694
med arbetarnes seger och 695 med deras
nederlag, de öfriga bilades genom
öfverenskommelse.
Ur djurens lif. I en tysk
landtbrukstidning läses: »Om sommaren, synnerligast
i augusti och september, kunna vi lätt
iakttaga, att svalorna föda sina ungar äfven med
bin. Jag också har af detta skäl hållit dem
för fiender till bina samt föresatte mig att
fördrifva dem från mina uthusbygnader.
Men innan jag skred till utförandet af min
föresats, gaf jag någon tid akt på dem och
blef förvånad att finna, att de af svalorna
fångade bina vid utfordringen ännu lefde
och dödades först af ungarne. Då saken
intresserade mig, stälde jag en stege upp
mot ett af svalbona och skyndade genast
efter utfordringen för att i omedelbar
närhet se efter, om ej de späda ungarne blefvo
bistungna. Det lyckades mig ofta att »rädda»
de bin, som voro bestämda till deras föda,
men hur gladt förvånad jag blef, när jag
fann, att det blott var drönare! Arbetsbin
fann jag aldrig där. Denna erfarenhet
bestämde mig för att skona svalorna och så
mycket som möjligt skydda dem, enär de
enligt min åsigt äro nyttiga för bisamhället,
i det de befria detsamma från sådana som
blott äta utan att arbeta».
Grannländerna.
Finland. Ekonomiutskottet har
behandlat de i alla stånd inlemnade petitioner, som
gå ut på att regeringen måtte föranstalta
en undersökning af bränvinslagstiftningens
inflytande i allmänhet på nykterheten.
Utskottet beslöt därvid att förorda en petition
därom att regeringen vill grundligt låta
undersöka såväl bränvinsutminuteringens som
utskänkningens inverkan som ock
lagstiftningens inflytande därpå i det land, där
absolut förbud mot all tillverkning och
utminutering eger rum, samt att regeringen i den
proposition rörande bränvinslagstiftningen,
som kommer att föreläggas
nästsammanträdande ständer, måtte taga hänsyn till de
resultat, som af denna undersökning framgå.
Statsutskottet har beslutit, att för
beräkning af inkomsten från bränvinsskatten, i
öfverensstämmelse med propositionen, lägga
som grund en bränning af i medeltal 2,400,000
kannor för år under instundande
finansperiod. Det faststälda maximibeloppet är
4,300,000 kannor, hvilket belopp också
under en del år ganska nära uppnåtts. För
år 1887 nedgick dock beloppet högst
betydligt, och har man nu, med hänsyn till
många samverkande omständigheter, såsom
den liöjda bränvinsskatten, det rådande
ekonomiska betrycket, nykterhetsrörelsen m. m.,
trott sig böra äfven för framtiden påräkna
en väsentligen minskad bränvinsbränning.
Från utlandet.
Storbrittanien. Boulanger-krisen har
under de senaste veckorna så uteslutande lagt
beslag på intresset, att den alldeles trängt
i bakgrunden några företeelser i England,
som dock äro väl förtjänta af
uppmärksamhet. Regeringens nya frisinnade
kommunalbill har nu kunnat lyckligt passera sitt
andra stadium utan synnerlig opposition,
ett mycket naturligt förhållande, då den till
sina grunddrag är sådan, att den skulle
hedra hvilken liberal regering som hälst.
Den skall dock säkerligen ej komma att
sakna opposition under sin vidare gång
genom parlamentet, men denna väntar den ej
från liberal, utan från de konservatives egen
sida, när den kommer upp i
godsherrekammaren, öfverhuset. Genom denna bill
flyttas nämligen med ett slag grefskapens
förvaltning öfver från de s. k.
kvartalsessionerna, sammansatt af grefskapens
fredsdomare, nästan utan undantag tagna från
godsherreklassen, till ordentliga
grefskapsförsamlingar eller landsting valda af den stora
massan af befolkningen. Det är onekligen
en ny grundstöt åt det aristokratiska
systemet i England.
Men hufvudintresset af debatten i
underhuset öfver denna vigtiga fråga har dock
ej legat i striden om frågan själf, hvilken,
som sagdt, varit temligen spak, utan i en
rent politisk episod, som därunder inträffat.
Lord Randolph Churchill, de konservatives
»enfant terrible», har åter gjort formligt
uppror mot sin chef och sitt parti. Därmed
förhåller det sig på följande sätt.
Regeringen hade förklarat, att hon ej ämnade
föreslå den nya kommunalbillens
utsträckning till Irland, förr än irländarne omvändt
och bättrat sig, d. v. s. uppgifvit sin
fantasi för home-rule. Men nu vill det sig ej
bättre än, att samma lord Salisburys
regering för ej mer än ett år sedan just för att
afleda de hårdnackade från denna
obehagliga fantasi formligt lofvat dem en
kommunal själfstyrelse på alldeles jämlik fot med
engelsmän och skottar. Den som då å
hennes vägnar gjorde denna förklaring var
husets dåvarande ledare lord Randolph, och
när därför nu regeringen tog sitt ord
tillbaka, steg den unge lorden i onsdags upp
och anföll henne skarpt för detta öppna
löftesbrott, för hvilket han gjorts till
verktyg. Gladstone, Morley och Hacourt
understödde honom naturligtvis, flere
ledamöter från den unionistiska sidan förenade
sig med dem, och hrr Balfour och Smith
befunno sig som orm i myrstack. Tack
vare de s. k. liberale unioisterna lyckades
hon dock vinna i voteringen med stor
majoritet. Denna votering visade tydligt, hur
skarp klyftan nu är mellan Gladstones och
Hartingtons anhängare. Chamberlain, en
gång en så varm kämpe för en
mänskligare behandling af Irland, förklarade nu
att han »med lätt hjärta» röstade för
regeringen i förlitande på, att hon framdeles,
när irländarne blifva förståndigare, skulle
uppfylla deras fordringar. Han så väl som
Hartington föres allt mer öfver i
godsegarelägret, och den stund är sannolikt nu mera
ej aflägsen, då båda skola vid sidan af den
redan förut öfvergångne Goschen taga plats
i torykabinettet.
— Gladstonianerna vunno i fredags förra
veckan en lysande valseger i Skotland, då
i Mid-Lanarkshire, det folkrikaste och
idogaste af de skotska grefskapen, den
liberale kandidaten Phillips med stor
majoritet besegrade sin konservative, af de
liberala unionisterna understödde motståndare
Bousfield. Utgången var ett hårdt slag för
Hartingtongs och Chamberlains anhängare,
som gjort sig vissa om segern. Valet,
säger Daily News, är ett direkt svar från
Lanarkshires grufarbetare på regeringens
förklaringar och unionisternas hållning under
veckans båda stora debatter i den
irländska frågan.
Tyskland. Från Metz skrifves till Nordd.
allg. Ztg, att tyska regeringen tagit ett nytt
steg till Lothringens germanisering genom
att efter påsk låta tillämpa ett lagförslag,
som förordnar att den första
skolundervisningen i vissa distrikt skall meddelas på
tyska språket i alla undervisningsämnen med
undantag af katekesen, hvari barnen
fortfarande få undervisas på franska. Lagen
gäller isynnerhet de landsdelar, där tyska
fordom talats och först på senare tiden
ersatts med franska. I dessa distrikt hafva
de lärare, som endast förstå franska
entledigats.
— Kejsar Fredrik. Under natten till
tisdagen har kejsarens tillstånd varit något
mindre godt än föregående natt. Febern
har något ökats. För öfrigt ingen
väsentlig förändring.
— Af betydelse är ett meddelande i
Norddeutsche Allgemeine Zeitung, hvilket har
afseende på kejsarens ursprungliga
åkomma. Regeringens organ skrifver nämligen:
»Hvad den ursprungliga sjukdomens
fortskridande beträffar, så är det
utomordentligt långsamt. Man kan ännu icke tala om
någon särdeles betydlig utbredning af det
onda eller om dettas spridande till andra,
för lifvet synnerligt vigtiga organ.»
Frankrike. En tysk tidning skrifver om
Boulanger och stämningen i
Elsass-Lothringen: Det är lärorikt att iakttaga, hvad
verkan generalens stigande popularitet
öfvar på befolkningen i rikslandet. För
mannen af folket därstädes är han redan den
blifvande presidenten, diktatorn,
preussarbesegraren, frigöraren.
I stora massor smugglas öfver gränsen
bilder, som förhärliga Boulanger, och det
lägre folket skådar dem nästan med andakt.
Särdeles omtyckt är en stor plansch, å
hvilken generalen framställes till häst i
spetsen för franske hären; öfver hans hufvud
svingar Frankrikes genius en fana med
inskriften: »France! Patrie!»
De fransk-sinnade inom rikslandets högre
klasser äro i allmänhet monarkiskt sinnade.
De se i Boulanger banbrytaren, som
jämnar vägen för landets rättmätige »herre».
Men deras hållning är åtminstone tillsvidare
tämligen kylig: de sätta föga lit till
boulagisternas slagord »Boulanger är freden»
och frukta, att generalen skall ställa till
ett brådstörtadt krig, som skulle bereda
inbyggarne i Elsass-Lothringen ofantliga
lidanden.
— I de republikanska kretsarne synes
man börja hemta sig från den första
modlösheten och bestörtningen. Efter de
senaste veckornas pinsamma skådespel, säger
»Temps» med anledning af presidentens resa,
behöfdes detta stärkande skådespel, och det
är med en djup glädje som vi för vår del
konstatera att landet icke, såsom några sagt
och många trott, öfverlemnar sig med
bundna händer, att det jämte medvetandet af
sina pligter bevarar väldet öfver sig själf
och viljan att själf bestämma öfver sina
öden. Man har allt för hastigt räknat på
de svikna förväntningarna hos några, på
tröttheten och likgiltigheten hos andra. På
alla håll visa sig gynsamma tecken. Det
var i går den uppflammade förtrytelsen hos
skolornas ungdom, hvilken ännu ej fattat
afsmak för friheten och manifestet från
flertalet af Paris’ deputerade; det är i dag det
mottagande som gifvits republikens
president: och det skall i morgon, därom äro
vi fast öfvertygade, bli det ömkliga
misslyckandet af det boulangistiska äfventyret,
hvilket skall ha haft sin stund, men en
mycket kort stund af popularitet, och skall
störta öfver ända under ett omätligt förakt
från det ofantliga flertalet af vårt lands
invånare.
Belgien. Enligt privattelegram från
Bruxelles till Berliner Tageblatt timade i
onsdags därstädes en stor skandal vid
prinsessan Ludmilla Arenbergs kyrkliga vigsel med
prins Karl de Croy-Dülmen, hvilken
högtidlighet till på köpet öfvervars af
ärkehertig Friedrich och erkehertiginnan
Isabella. Brudgummens fader, hertig Rudolf
de Croy, hade nämligen dagen förut vid
den sivila vigseln å rådhusrätten infunnit
sig i vanlig promenadtoilett med paraply i
handen, hvilket bland åskådarne väckte stor
förbittring, och i onsdags var en massa folk
samlade utanför kyrkan, hälsande
bröllopståget med skrän och hvisslingar. De sjöngo
marseljäsen och carmagnolen. Brudparet
mottogs med ropet »ned med adeln!»
vagnen bombarderades med potatisskal och
sårande visor afsjöngos.
— Var nu snäll att betala mig min lilla fordran.
Jag har väl nu sprungit öfver hundra gånger den
långa vägen hit för den bagatellens skull.
— Vänta blott, i oktober flyttar jag, och då
kommer jag att bo mycket närmare er.
Handel och sjöfart.
Medelpads Folkbanks ställning den
30 april 1888.
Tillgångar:
Diskonträkning ................................ 1,040,555.53
Kassa-kreditivräkning ....................... 143,990.70
Inventariers räkning ......................... 1,573.24
Omkostnaders räkning ...................... 4,731.64
Fordran å andra räkningar ................ 3,458.93
Kassabehållning ................................ 4,210.43
Kr. 1,198,520.47
Skulder:
Grundfondens räkning ....................... 50,000.00
Reservfondens räkning ...................... 50,000.00
Besparingsfondens räkning ................ 30,000.00
Depositionsräkning ............................ 715,337.00
Sparkasseräkning ............................... 166,737.06
Upp- & Afskrifningsräkning ............... 80,830.44
Andra bankers räkning ....................... 74,000.00
Intresse- & Provisionsräkning ............ 29,681.50
Postremissvexelräkning ...................... 638.17
Outdelade vinstmedel ......................... 1,296.00
Kr. 1,198,520.47
— 338 —
— Du kunde det nog, men jag vet allt för
väl, att du ej vill uppfylla min önskan.
— Efter allt, hvad jag gjort för dig, borde
du icke tala på det sättet. Hvarför skulle jag
ej vilja det?
Kate stod obeslutsam.
— Är det något, som rör kapten Bennydeck?
återtog modern.
— Ja.
— Hvad då?
Den unga frun tog ändtligen mod till sig.
— Du vet lika väl som jag, hvad det är.
Kaptenen tror, att jag är enka. Du kunde
göra mig en tjenst genom att säga honom
sanningen.
— Hvad?
Mrs Presty skrek så högt, att det kunnat
höras ned i trädgården. Hade håret varit
hennes eget, skulle det rest sig.
Kate steg lugnt upp.
— Jag vitste ju, att du icke ville.
Dermed närmade hon sig dörren. Modern
stälde sig emellertid i vägen för henne.
— Jag skall göra allt, hvad som står i
min makt, för att hindra dig begå någon
dårskap i den vägen, förklarade hon. Sätt dig igen.
Den unga frun skakade på hufvudet.
— Jag vet, hur allt slutar, och ju förr det
kommer derhän, desto bättre. Du skall få se,
att jag är lika bestämd som du. Jag vill icke
bedraga en person, hvilken älskar mig som han.
— Låt oss se saken, sådan den är, inföll
gumman. Han tror, att döden upplöst ditt
äktenskap, och du tänker nu yppa, att det skett
genom skilsmässa...
— 343 —
— Jag vill ej besvära er med att ringa, sade
han, och ber om ursäkt för det jag låtit
häftigheten få öfver hand. På samma gång vill
jag dock erinra, att jag haft skäl till min harm.
— Det kan jag icke gå in på, svarade mrs
Presty, döf för hvarje vädjan från hans sida.
När ni talar om er harm, så förolämpar ni
endast min dotter och mig, fortfor hon och satte
sig, utan att bedja honom göra detsamma. Ni
skulle ha anledning att harmas! Det går
verkligen för långt...
Han lade synbarligen band på sig för att
bibehålla sitt lugn.
— Så skulle ni ej säga, om ni visste, hvad
jag lidit...
Gumman såg hastigt mot dörren.
— Vänta ett ögonblick, sade hon, jag tycker
mig höra någon komma.
Fotsteg närmade sig verkligen dörren, men
de aflägsnade sig åter.
— Nå väl! sade hon, vinkande åt Herbert
att fortsätta.
Han hade verkligen något att ursäkta sig med,
och han gjorde det på ett mycket hofsamt sätt.
Att han varit i hög grad brottslig, sökte han
ingalunda förneka, men framhöll, att han också
blifvit straffad derför. Det hade varit orätt af
honom att vilja anlita lagens hjelp för att taga
barnet från modern, men hade han ej fått lida
tillräckligt derför genom den utverkade domen
om skilsmessa? (Nej, det kunde ej mrs
Presty inse, om någon lidit genom denna dom,
vore det väl hennes djupt kränkta dotter.)
Herbert nekade ej dertill, men påstod sig också ha
fått sin del af lidandet. Huruvida hans
— 342 —
er in i detta rum och uppför er som om ni
kommit in i en öppen butik. Låt mig ge er
en liten lektion i god ton. Se här, jag
mottager er med en helsning och frågar: Hur står
det till, mr Linley? — Förstår ni mig?
— Ja? bryr mig icke om att förstå er. Jag
vill tala med Kate.
— Hvem är det?
— Se så, er dotter då!
— Min dotter, sir, är en främling för er.
Med er tillåtelse skola vi begagna det namn —
det hederliga namn — hon fått vid födseln. Ni
önskar tala med mrs Norman?
— Kalla henne, hvad ni vill. Jag har att
säga henne något, som måste sägas.
— Nej, mr Linley, det låter sig ej göra.
— Det få vi se. Hvar fins hon?
— Min dotter är icke frisk.
— Frisk eller sjuk, det gör detsamma. Jag
skall ej uppehålla henne länge.
— Hon har dragit sig tillbaka till sitt rum.
— Hvar är det?
Mrs Presty närmade sig kaminen och lade
banden på klocksträngen.
— Vet ni, att detta hus är ett hotell?
frågade hon.
— Det är mig likgiltigt.
— Icke alldeles ändå. På ett hotell fins
betjening, och är det så stort som detta, har det
också en patrullerande poliskonstapel i närheten.
Skall jag ringa?
Han hade valet emellan att ändra ton eller
bli utkörd. Herbert, som alltid varit en
gentleman, erkände för sig sjelf, att han förgått sig,
och behöfde ej lång betänketid.
— 339 —
— Ja.
— Hvad skyldighet har du att säga honom det?
— Skyldigheten är obestridlig. En hustru
bör ej ha någon hemlighet för sin man.
Mrs Presty var ej förlägen för svaret.
— Du är ännu icke hans hustru. Vänta, tills
ni blifvit gifta.
— Nej, det vore uselt att gifta sig med en
hederlig man, utan att säga honon rena och
fulla sanningen.
— Du talar som om du gjort något ondt.
Är du eller är du icke en fulländad dam, hvars
öfverlägsna, angenäma sätt förtrollat honom?
Är du eller är du icke en vacker kvinna, som
ingifvit honom kärlek? Det fins icke en fläck
på ditt rykte. Du blefve i alla hänseenden just
den hustru, han önskar sig. Och du är grym
nog att vilja oroa den stackars mannen för en
sak, som icke angår honom. Du är fjollig nog
att vilja väcka hans misstankar och ge honom
vapen i händerna mot dig första gången du på
ett eller annat sätt gör honom emot! Hvarje
kvinna skulle afundas dig det hem, som väntar
dig och ditt barn, om du är klok nog att ha
tand för tunga. Jag blygs verkligen öfver dig,
Kate. Har du då inga principer?
Hon menade verkligen, hvad hon sade. De
sjelfviska uppfattningar, hon ville bibringa
dottern, framstodo alltid för henne såsom höjden
af god moral.
Kate höll dock fast vid sin åsigt.
— Godnatt, mamma! svarade hon blott.
— Är det allt, hvad du har att säga mig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
