Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på det ekonomiska området borde nämligen
föregås af noggranna och uttömmande
undersökningar, hvilka endast kunde vinnas
på offisiell väg. Redan första blicken på
denna fråga visade, af hvilken omfattning
och betydenhet den var. Dess realiserande
kräfde nämligen: ett fördrag mellan de tre
landen, hvari bestämdes en gemensam
tulltaxa gent emot utlandet, men inom de
samma allt varuutbyte fritt, en rättvis
fördelning af tullinkomsterna samt en
gemensam representation.
Lättheten att realisera ett förbund sådant
som det ifrågavarande var naturligtvis i
hög grad beroende på hur stora olikheterna
voro i de tre landens tullbestämmelser samt
huru vida deras hushållning vore af den
art, att den kunde tnfvas under ett
gemensamt tak. Alla tre landen erhöllo
betydande delar af sina statsinkomster genom
tullar. Svårigheterna lågo i att
åstadkomma en jämkning, ty skilnaderna voro
betydliga. Så skulle Sverge t. ex. genom att
antaga den danska tulltaxan för
kolonialvaror förlora 5 millioner kr. årligen, men
genom att antaga den norska vinna 8
millioner, allt under förutsättning af samma
förbrukning som nu. Slitningarna skulle
bli många, men huru stora eftergifterna än
måste bli på det ena hållet och fördelarne
på det andra, så vore dock bådadera väl
värda det stora målet.
Som en grund för beräkning af
inkomstfördelningen hade föreslagits invånarantalet,
men detta skulle (hvilket uppvisades) leda
därhän, att Norge ensamt blefve den
vinnande parten. Ett annat sätt vore att
uträkna och bestämma hvart lands
förbrukning, men då stötte man på den
svårigheten, att förbrukningen icke vore jämn utan
varierade. Men antag, att man funne en
lämplig grund för inkomstfördelningen, så
möttes man dock af en ny svårighet:
acciserna, hvilka voro så olika i de tre landen.
En tullförening kräfde antingen inga eller
lika acciser. Efter att ha framhållit de
många svårigheterna vid
inkomstfördelningen hemstälde tal. till föreningen att själf
afgöra, huru vida de voro oöfvervinneliga
eller ej. För sin del fann han, att de
manade till att förbereda sinnena på en
genomgripande förändring.
Som en mindre förberedande åtgärd
framstälde tal. mellanrikslagens tillämpning
äfven på Danmark, denna mellanrikslag, som
trots de nu moderna klagomålen mot den
samma, i så hög grad bidragit till Sverges
och Norges närmande till hvarandra och
en ökad handelsförbindelse. Med Danmark
var vår handelsförbindelse betydlig, och
den skulle blifva ännu betydligare genom
det ifrågavarande förslaget. Men kunde
mellanrikslagen ur statsinkomsternas
synpunkt lämpligen utsträckas äfven till
Danmark? Vår tullinkomst på danska varor
utgjorde 1½ million, innan de nya tullarne
beslutats, hvilka nu tillkommo med 2
millioner, hvadan vår förlust på
mellanrikslagens tillämpning nu skulle bli 3½
millioner, under det Danmarks endast skulle bli
1 million. Men hade det gamla
förhållandet varit kvar, så hade ju
statsinkomsterna icke utgjort något oöfverstigligt
hinder.
Men vår nationella hushållning läte den
förena sig med denna mellanrikslag? Vårt
jordbruk skulle väl icke löpa någon risk,
då det länge kunnat bestå och utvecklas i
fri täflan med det danska. Vår industris
ställning till lagen vore svårare att beräkna
i brist på oftisiella siffror från Danmark,
men tal. uppvisade, att våra spinnerier och
väfverier skulle få fördelarne på sin sida,
hvilket äfven skulle bli fallet med våra
gjuterier och mekaniska verkstäder, liksom med
flera andra industriella anläggningar
(pappers- och tändsticksfabriker m. m.). Hvarje
medalj har dock sin frånsida. Mången art
af svensk industri (handtverkeri- och
småindustrien) skulle nog få en hård kamp att
utså med den danska, men det var, i fall
det var tillåtet säga så i dessa tider, just
dessa industrier, som voro i behof af
konkurrensens eggelse. Vår kvarnindustris
utveckling under konkurrensen med den danska
öfverensstämde icke med på vist håll höjda
klagomål.
Men Danmark med sin höga tulltaxa
skulle naturligtvis resa hinder i vägen för
ett fritt utbyte. Danmark borde dock,
vid närmare efterseende, nästan mer än vi
vara intresseradt af den åsyftade
förändringen, ty för Danmark gälde det ju att få
sin lilla marknad vidgad med Sverges och
Norges, som representerade 6 à 7
millioner människor. Hos danskarne var
verkligen intresset för en tullförening större än
hos oss, hvadan de säkerligen, i fall det
komme till någon verklighet, skulle vara
villiga att göra uppoffringar. För öfrigt
vore naturligtvis hela förslaget omöjligt, om
ej en gemensam öfvertygelse komme till
stånd om att fördelarne vore större än
eftergifterna.
Man skall säkerligen fråga, betonade tal.
till slut, hvad det tjänar till att tala om en
tullförening med Danmark. Detta är ju en
sak som för närvarande icke eger den
ringaste aktualitet. Just därför var det af
vigt, att den väckes till lif och detta just
nu, då protektionismen och
afspärrningslustan grepo allt vidare omkring sig i de
stora landen, ty vi skulle akta oss att vi
icke blefvo alldeles inspärrade inom våra
egna trånga gränser. Och ännu en sak!
Hur mörkt det än för närvarande såge ut,
så finge man ej därför kasta yxan i sjön
och uppgifva modet, utan arbeta för
ljusare tider. Den främsta af alla
vishetsregler bjöd: man skall lära känna sig själf.
Om tanken på en nordisk tullförening icke
födt något annat resultat än ett allvarligt
studium, så vore dock därmed något
vunnet, ty kunskapen var den enda makt, som
förmådde skingra fördomarne.
Den härpå följande diskussionen inleddes
af advokatfiskalen Ljungberg, som
hufvudsakligen uppehöll sig vid mellanrikslagens
»politiska och kommersiella vådor», men
möttes af ett öfverbevisande motstånd från
presidenterna Hans Forssell och Wærn.
F. d. utrikesministern frih. Hochschild
uttryckte till sist den förhoppningen, att
de representanter för nationalekonomiska
föreningen, hvilka skulle deltaga i
sommarens Köpenhamnsmöte, måtte uttala sig
med försiktighet i den föreliggande frågan,
ty den tid voro ännu ty värr fjärran, då
ett förbund mellan Sverge och Danmark
vore utan vådor och risk. D. N.
Meddelanden fr. allmänheten.
Om komunalstämman i Timrå den 15
april och hr H. Dahlmarks genmäle i No.
50 af S. T. sänder nu den första
meddelaren, han som tecknat sig »absolut
nykterhetsvän» hvari han medgifver att hr D.
i sitt yttrande vid stämman icke begagnade
ordet »plunta» men däremot, till förmån för
sin åsigt — att öl och vin borde finnas att
tillgå för resande, anförde att »man kan ej
på resor ha med sig i fickan.» Den
förste ins., som tycker att detta icke låter bättre
än plunta, påstår sig kunna skaffa bevis på,
att hans skrifvelse är sanning hvad
hufvudsaken vidkommer.
— Då ins. ämnar vidhålla sin
anonymitet, har red. i korthet sammanfattat hvad i
hans genmäle förekommit i sak med
utelemnande af det mot hr D. riktade
polemiska innehållet.
Redaktionen af Sundsvalls Tidning
behagade intaga följande svar till J.
Andersson i Norrleringen på hans framstälda
frågor till maj i n:o 38 af eder tidning.
Edert påstående att flottningen 1887
bortslöts till högsta anbudet är osant.
Föregående års entreprenör öfvertog densamma,
med förmånsrätt, till eder kompanjons
lägsta anbud vid kontraktets fastställelse.
Hvad 1886 års spekulanter på 17
distriktet vidgår, så kasserades dessa tillfölje
reglementets 12:e punkt, så lydande:
»Till entreprenör eller ackordstagare antages
ej sådan person, som utöfvar oloflig bränvinsförsäljning
efter ådalen, som förleder arbetsfolket till oordningar,
som på ett eller annat sätt föröfvat vålds- och
illgerningar emot bolagets flottningar och sökt
hindra desamma, samt sådan person, som ej eger nog
kännedom om flottningens bedrifvande eller
innehar flottchefens fulla förtroende att sköta
densamma.»
Detta svar har ni kunnat få när som hälst
om ni öppet vändt eder till mig, utan att
på detta smygande sätt uppträda.
Någon vidare tidningspolemik med eder
ämnar jag ej fortsätta.
P. G. S. Melander,
flottchef för Gimån.
Strödda underrättelser.
Den största friförsamling i vårt land
är den luterska missionsföreningen i
Stockholm, som räknar 2,000 medlemmar. Den
liar 8 söndagsskolor med 175 lärare och 2,000
barn. Dess förnämsta predikolokal är den
nybygda Immanuelskyrkan. Dessutom eger
den 5 andra missionshus och bönesalar. Bland
dess predikanter märkas lektor Waldenström
och missionsföreståndaren E. J. Ekman.
Klassisk vidskepelse frodas, skrifves till
Sm.-P., i ett af Lenhofda fattighus, där
förutom ett par gamla ungmör inrymts en dito
enka, hvilken enligt de förras utsago
ständigt plågar dem med sina »trollerier och
svartkonster». Hennes specialitet säges vara
»trollskotten», hvilka hon utan att förfela
sitt mål afskjuter, och som, »om de ta’»,
förblinda ögonen, göra tungan stum,
lemmarne lama, o. s. v. För att i någon mån
afvända trollskotten fordras flitigt studerande
af biblen eller Norborgs postilla. Det
händer att de af trollskotten anfäktade måste
nätterna igenom sitta uppe under ideligt
läsande. Under hela vintern har ett af de
ofvannämda af sin huskamrat så
ogudakigt plågade fattighjonen varit nästan
oförmöget att gå, emedan hon nyårsnatten
blifvit förtrollad i ena knät. Såsom
medhjälpare uppgifves den »svartkonstiga» hafva en
mindre djäfvul eller dylikt, hvilken hon
håller gömd i bakugnen, men denne låter sig
icke se af några tillstädeskommande
personer. Församlingens pastor m. fl. ha försökt
bevisa omöjligheten i de förvridna
fattighjonens ofvannämda påståenden och sökt
göra de gamla ungmörna begripligt, att det
är giktens »trollskott», som anfäkta dem,
men utan framgång.
Grönlandsfararnes utrustning. Den
Nansenska expeditionens proviant skall
utgöras af pemmikan (torkadt kött blandadt
med fett) samt lefverpastejer; pastejerna äro
närande och — hvad pemmikan icke är —
ganska välsmakande; man måste nämligen
undvika alltför enformig mat på denna
omkring 90 mil långa färd öfver ödsliga
snöfält, där man ej kan anlita andra
människor om någon hjälp. Därnäst består
provianten af torkadt bröd och köttbiskvier
(cakes), hvilka äro för expeditionen särskildt
bestälda hos en engelsk firma. Slutligen
medför expeditionen chokolad. Allt detta
förvaras i bleckdosor, och man söker att så
godt som möjligt skydda dessa saker mot
fuktighet.
Det, som expeditionen väsentligen
kommer att dricka, blir snö, som smältes till
vatten i en kokapparat, hvilken är delad i
två rum och så inrättad, att då snön i den
öfversta behållaren smälter, kokar på
samma gång den ärtsoppa eller chokolad, som
finnes i det nedersta rummet. Som
bränslematerial begagnas sprit, hvaraf det för
hvar gång fylles precist så mycket, som
behöfs för att få den nedersta behållarens
innehåll i kokning. Af sprit medför
expeditionen 20 liter, hvilket är nog för 60 dagar,
anses det.
Allt detta skall transporteras på kälkar,
hvilka äro försedda med breda, stålskodda
medar. I töväder går det glatt på
stålmedarne, i kallt väder med hårdt före
afskrufas stålmedarne; kälkarne glida då lättast
på skidorna; på dessa kälkar tänker man
äfven kunna segla, hvilket skall vara till
stor fördel. Enär vinden på Grönland mest
är ostlig eller nordostlig, har expeditionen
hopp om att få medvind. Till segel
begagnas tältet, hvilket kan tagas i sär, så att man
får 5 dukar, en till hvardera kälken.
Grönlandsfararne skola sofva i sina två
sofpåsar, 3 man i hvar påse. Påsarne äro
gjorda af rendjursskinn, som äro oljade och
dymedels skydade mot fuktighet.
Särskilda skidor äro tillverkade, och är
längs midtellinien å dem uthuggen en
längre fyrkant, som fodrats med elgskinn, hvars
hår ligger bakåt, så att de hålla igen, när
man går uppför backe. Om man icke kan
begagna skidor, har man med sig indiska
snöskor, hvilka expeditionen förskaffat sig
från Canada. Dessa äro gjorda af en ram
af askträ, inom hvilken är spändt ett
nätverk af senor. Därnäst har man till
nödhjälp vanliga norska »touger», sådana som
allmänt begagnas på landsbygden, i
synnerhet om våren.
Expeditionen medför en båt, bygd af furu
med ekförhydning utanpå. Den skall kunna
tåla starkt tryck och samtidigt vara lätt.
Den går på två medar och skall dragas
öfver hafsisen, innan expeditionen når land
på Grönlands östra sida. Trä och
segelduk till reparation medföras. Det är af stor
vigt, att båten stå godt ut; knäcks den
sönder, så är expeditionen sannolikt ogörlig
eller den är åtminstone prisgifven åt den
slumpen, att isflaskorna ligga så tätt inpå
hvarandra, att man kan nå in till land
utan båt.
Vidare medför expeditionen snöbrillor.
Ljuset från dessa eviga snöfält är, äfven då
solen är molntäckt, så bländande, att till
och med de starkaste ögon lida däraf; man
blir till sist alldeles blind. Snöbrillorna äro
delvis gjorda af trä med springor i;
samojederna på Sibiriens ostkust begagna
liknande brillor af metall; träbrillorna äro
behagligare i kölden. Därjämte har man
vanliga snöbrillor med mörka glas eller
trådnät på sidorna.
Slutligen bär man med sig en del
»lärkor», hvilka skola fyllas med snö och
stoppas innanför kläderna. Därigenom skaffar
man sig drickesvatten, utan att tära på
brännämnet.
Hansen skulle afresa som i söndags från
Kristiania, för att öfver Köpenhamn begifva
sig till Leith i Skotland, där sälfångaren
»Jäsen» tager expeditionen ombord. De
öfriga 5 deltagarne afresa om onsdag från
Kristiania med ångare direkte till Leith.
En förfärlig panik utbröt i förra
veckan i menageriet i Prag under pågående
föreställning. Den var, såsom det heter,
med flit framkallad af ficktjufvar och hade
de sorgligaste följder. Ungefär 500
personer besågo djuren, då plötsligt ropet:
»Elden är lös» lät höra sig. Mängden störtade
i besinningslös brådska mot den af trä
uppförda bygnadens utgångar, en förskräcklig
trängsel uppstod, ångestrop uppfylde luften
och med de uppskrämda kvinnornas och
barnens jämmerrop blandade sig de i sina
burar instängda vilddjurens fruktansvärda
tjut. I den vilda människoträngseln vardt
ett barn ihjälklämdt, flera personer sårades
svårt, talrika arm- och benbrott förekommo.
Antalet af lindrigt sårade var ytterst stort.
Slafveriet i Brasilien. Den
brasilianske statistikern Vieva Sonto har lemnat en
redogörelse för förhållandena med
slafbefolkningen i Brasilien, hvaraf framgår, att
därstädes finnes i rundt tal 913,000 slafvar.
Förhållandet mellan slafvarnes och den fria
befolkningens antal uppgifves vara som 1
till 14.
Danska tidningar omtala att polisen i
Köpenhamn vid en nyligen företagen
grundlig razzia påträffat mellan 40 à 90
personer som drifvit en mycket omfattande
handel med osedliga fotografier. Hos en enda
firma lade man beslag på dylika fotografier
till ett värde af 5,000 kr.
Afsättningsorterna för fotografierna, som
införskrifvits från Paris, ha hufvudsakligen
varit Sverge och Tyskland, och
handlandena ha haft kommissonärer i Malmö och
Berlin.
De tyska sosialisterna hafva under
november och desember 1887 och januari
1888 insamlat 4,500 mark till
understödsfonden, 13,100 mark till riksdagsvalfonden,
5,808 mark till Hasenclever och hans
familj (Hasenclever befinner sig på en
anstalt för sinnessjuka), tillsammans 25,000
mark.
Vinförgiftning. I staden Hyeres i
södra Frankrike utbröt mot slutet af
desember 1887 en säregen epidemi. De, som
angrepos, fingo feber, ansigtet svälde upp,
hyn blef grådaskig, ögonen inflammerades,
ögonlocken besvärades af hetta och klåda,
och i matsmältningen inträdde svåra
oregelbundenheter. På många sjuka blefvo
benen delvis lama, så att det blef dem svårt,
nästan omöjligt att gå. Samma förlamning
sträckte sig äfven till händerna med
liknande påföljd. Man undrade mycket öfver
dessa egendomliga symptom, tills en läkare
på platsen upptäckte, att sjukdomen
härledde sig af vinförgiftning. 300 personer
hade ådragit sig denna åkomma genom att
dricka förfalskadt vin, som utsläppts i
marknaden af en hänsynslös vinhandlare.
„Svettdrickare“. En komité i London
under ordförandeskap af lord Dunraven
sysselsätter sig för närvarande med att
undersöka det s. k. utsvettningssystemet för att
öfversätta ordagrant det engelska uttrycket.
Nämda system är ingenting annat än
arbetarnes utsugande genom mellanhänder.
Det är arbetet i hemmet eller små
verkstäder, illa aflönadt af entreprenörerna, hvilka
ingå kontrakt med de stora magasinen om
beklädnadsartiklar till ett fördelaktigt pris
och sedan låta förfärdiga dem till betydligt
nedsatta pris, hvarigenom en god vinst
stannar i deras händer. De dricka — som
komitén säger — arbetarnes svett. Bemälda
komité har bragt i dagen upprörande saker:
I ett enda trångt och osundt rum arbeta
5 eller 6 arbetare 16 timmar om dagen;
sofva där och tillreda där sin föda.
Golfvet skuras aldrig, man till och med
underlåter att sopa det och låter affallen från
maten hopa sig där. Arbetslönen för en
fullständig kostym: jaquette, väst och
benkläder är kr. 1.80; för att prässa 40 par
benkläder, ett arbete, som upptager en hel
dag, erhåller arbetaren 43 öre; en kvinna,
som kan sy 4 västar på dagen, erhåller 36
öre för hvarje väst. För 12 knapphål
betalar man 21 öre; för skjorta med krage
och manchetter, som i magasinet kostar kr.
7.20, betalas 90 öre.
Skräddare förtjäna 3 à 4 kronor om
dagen, men de arbeta 17 à 18 timmar;
kvinnorna kunna på sin höjd förtjäna kr. 1.50.
Det är klart att entreprenörerna ha god
vinst på det arbete, de låta förfärdiga, och
att den betalning, de gifva, ej på långt när
är den, som de mottaga.
Sätten äro mångahanda. Från Paris
meddelas följande historia: En ung man
Alexis D . . ., hvilkens föräldrar voro egare
af en aktningsvärd förmögenhet, hade stor
lust för galanta äfventyr och öfverraskade
allt emellanåt sina vänner med de mest
extravaganta upptåg. En dag öfverraskade
han sina föräldrar med att ha —
försvunnit. Två dagar därefter mottogo de ett
bref, dateradt London, hvari den unge
Alexis underrättade dem, att han icke
kunnat motstå ett par vackra, bruna ögon, som
så enträget bedt honom om att göra en
liten tripp öfver till det stolta öriket.
Föräldrarne blundade för snedsprånget, men
kom så samma dag, de erhållit brefvet, den
unge Alexis prinsipal till dem med den
tröstlösa underrättelsen, att deras
förhoppningsfulle son samtidigt med det att han
skuddat kontorsstoftet af sina fötter lättat
firmans kassa på 25,000 francs. Han hade
icke velat anmäla det i polisen, sade han,
af hänsyn till familjen. Fadren
telegraferade genast till London och erhöll pr
omgående svaret: »Betala 25,000 francs. Alexis
D . . .» Och pänningarne öfverlemnades
ofördröjligen till köpmannen. De sorgsna
föräldrarne öfverlade just om, huruvida det
icke vore bäst att låta Alexis stanna där
han var, då vår hjälte helt plötsligt visade
sig och med glad uppsyn, som om han
aldrig gjort sig skyldig till stölden af en
knappnål en gång och ännu mindre 25,000
francs, omtalar sin lilla roman.
Föräldrarnes sorg steg emellertid, då de erforo att
det var prinsipalens hustru, en intrigant
brunett på 25 vårar, han enleverat. Idyllen
hade varat i sex dagar, men så hade han
förlorat den sköna i verldsstadens vimmel,
längtat hem och återvändt.
— Men de 25,000 francsen!?
— Hvilka 25,000 francs?
— Som du tagit ur kassan, innan du
reste.
Den unge mannen häpnade. Han hade
icke rört kassan. Och telegrammet? Han
förstod det ännu mindre. Ändtligen kom
förklaringen. Det hela var en snara utlagd
af köpmannen i samråd med hustrun för att
lura den lättsinnige, men godtrogne
ynglingen. Den sköna intriganta damen hade
varit den, som mottagit telegrammet och
besvarat det.
Ett hopp från en höjd af 10,000 fot.
Den amerikanske luftseglaren E. D. Hogan
vågade för någon tid sedan det
dumdristigaste hopp som väl någonsin företagits i
denna verlden. Han hade förbundit sig att
hoppa ned från sin ballong, då den var
10,000 fot uppe i luften och det utan att
slå ut sin fallskärm, utan öfverlemna dess
öppnande åt luftströmmens egen kraft.
Uppstigningen skedde i Jackson i staten
Michigan, där luftseglaren bor. Hogan steg
upp kl. 11, ballongen hade snart nått 10,000
fots höjd och sväfvade uppe i den strålande
etern som en liten kula. De många
tusenden som strömmat tillsammans skådade uppåt
med återhållen andedrägt. Genom de
starkaste kikarne kunde man se Hogan göra
sina förberedelser till hoppet. »Han har
betänkt sig», ropade några. »Nej», svarade
andra, »han står redan på kanten af
gondolen». Hogan hade verkligen stigit upp där.
Kallblodigt fäste han tåget på fallskärmen
vid sitt bälte, han väntade nämligen ej att
skärmen skulle springa upp förr än han
fallit 3 à 400 fot och han fruktade att den
häftiga ryckningen då möjligen skulle kunna
slita skärmen ur hans händer. Han lyfte
armarne högt i vädret, färdig till språng.
Många af åskådarne vände sig bleka och
darrande bort — i nästa ögonblick höjdes ett
förfärans skrik. Hogan hade lemnat
ballongen. Som en kanonkula sköt han ned
genom luften — ett, två, tre hundra fot, och
ännu hade skärmen ej öppnat sig. Då
hördes ett nytt rop, skärmen började veckla ut
sig, den öppnade sig helt och hållet och såg
ut som ett bevingat odjur. Den häftiga
färden nedåt hejdades med ens och ett
ögonblick tycktes skärmen stå stilla. Därpå
sänkte den sig sakta nedåt och tre minuter
efter det vansinniga språnget satte
fallskärmen den dumdistrige luftseglaren
välbehållen på marken.
De första sekunderna efter hoppet hade
Hogan förlorat andedrägten, men han
återfick den, så snart skärmen började veckla
ut sig. Skärmen är af tjockt kläde och har
en diameter af 20 fot. Apparaten hindras
från att göra häftiga svängningar därigenom
att ett fyra tum vidt hål finnes i midten af
tyget. Hogan hade aldrig sett någon
luftseglare manövrera med fallskärmen och
själf endast gjort några få försök från en
ringa höjd.
Hvar ligger Sverge? En Wientidning
berättar:
Då konungen af Sverge för några dagar
sedan kom till Florens, tilldrog sig följande
lilla scen: Bland de damer, som infunnit sig
vid bangården för att mottaga honom,
befann sig äfven makan till en hög
tjänsteman, och bredvid henne stod hennes lilla
dotter. Då konungen gick förbi, frågade
plötsligen lillan nyfiket:
— Mamma, hvar ligger Sverge?
Något förlägen svarade damen, som
uppenbarligen ej står på bästa fot med
geografien:
— Sverge ligger där, hvarifrån man får
de svenska tändstickorna.
Konung Oscar, som hört samtalet,
smålog, stannade, vände sig till barnet och sade:
— Då du kommer hem, skall du be
mamma att hon förklarar sitt svar litet närmare.
En ödesdiger frukost. Från Petersburg
skrifves:
Det väckte för någon tid sedan stort
uppseende att flere högre andlige vid
härvarande Alexander-Newski-kloster, där
metropoliten residerar, degraderades och
förflyttades till andra kloster. Orsaken till denna
kyrkliga straffdom är äkta »öst-europeisk».
Kejsaren och kejsarinnan kommo nyligen en
dag helt oförmodadt till klostret. Då
kejsaren trädde in i kyrkan, möttes han af en
lägre andlig, som ej kände igen honom.
Tsaren uttalade sin önskan att höra
messan. Munken förklarade att detta var
omöjligt; nödigt antal prester fans ej tillstädes,
de hvilade sig, o. s. v. Nu gick
kejsarparet till den helige Alexander Newskis graf
för att där förrätta sin bön och fann
grafven illa försummad och vårdslösad och
betäckt med smuts. Då nu i detsamma
polischefen general Greger inträdde i klostret
grepos munkarne, som ändtligen insett sitt
misstag, af den största förskräckelse. De
skyndade till från alla sidor, och bland dem
funnos flera, af hvilkas osäkra gång man
tydligen kunde se hvad det var för en
orsak som gjort hvilan nödvändig för dem
denna tid på dagen. Kejsaren själf
underrättade den helige synodens ordförande
Pobedonoszeff om saken.
En själfmordshistoria. För omkring 3
månader sedan kom den bekante
trolleriprofessorn Roberth till Wien för att där
gifva föreställningar i den högre magien.
Han hyrde lokal och började sina hokus
pokus, men publiken, hvilken öfver allt
tyckes vara lika oberäknelig och svår att
intressera, behagade icke infinna sig
tillräckligt talrik. Denna omständighet hade till
följd att professorn icke kunde betala den
öfverenskomna hyran för lokalen och
dessutom skaffade sig en hel liten här af
efterhängsna björnar. En vacker dag försvann
han från sitt logis och samtidigt begaf sig
från Wien en ung dam, med hvilken han
underhöll en intim förbindelse. Professorns
värdinna fäste sig icke vidare vid sin
hyresgästs försvinnande, ty denne gjorde allt
som oftast sina konstnärsresor utan att
underrätta om hvart han tog vägen. Men en
dag hittades i professorns skrifbordslåda ett
bref, hvari han meddelade, att han skjutit
sig. Stor uppståndelse naturligtvis, och så
öfverlemnades skrifvelsen till polisen.
Emellertid har en person senare träffat
professorn på resa till Steyr i sällskap med
ofvannämda unga dam, hvilken han
presenterade som sin fästmö. Några
själfmordstankar tycktes han alls icke hysa, utan var
vid trefligaste lynne.
För öfrigt har från borgmästaren i Steyr
ankommit telegram, hvari mäles att Roberth
där i staden ger föreställningar och sålunda
är vid lif.
Verldens järnvägar. Sammanlagda
längden af alla järnvägar på jordklotet utgjorde
vid 1885 års slut 48,774 svenska nymil,
d. v. s. en sträcka som är 10,000 mil längre
än medelafståndet till månen och som skulle
kunna dragas »jorden rundt» tolf gånger vid
ekvatorn. Ett snälltåg som går oafbrutet
med fem mils medelhastighet i timmen skulle
behöfva 1 år, 1 månad och 11½ dygn för
att genomlöpa hela jordens järnvägsnät.
Härvid är dock icke taget i betraktande, att en
mängd järnvägar i de stora kulturlanden ha
dubbla spår, hvilket gör att verkliga
skenlängden blir betydligt större än den ofvan
beräknade.
I förhållande till arealen har Belgien, och
i förhållande till folkmängden i Sverge, det
längsta järnvägsnätet. Den absolut största
järnvägslängden faller på Förenta staterna,
som hade 20,751 nymil år 1885. Europas
stater hade tillsammans endast 19,605 mil.
Anläggningskostnaderna för hela jordens
järnvägar beräknades till den enorma summan
af 92 milliarder 383 millioner (92,383,000,000)
kronor, däraf 50 milliarder ensamt för
Europas järnvägar, hvilka, såsom löpande
genom tätt befolkade trakter och kräfvande
flera och dyrbarare stationshus m. m., kostat
ungefär dubbelt så mycket pr nymil som de
öfriga verldsdelarnes järnvägar.
Man beräknar att jordens järnvägsnät
trafikerades af 99,000 lokomotiv, 150,000
personvagnar och 2,506,500 lastvagnar. Med
denna materiel transporterade man under
året 2,100 millioner (i Europa ensamt 1,552
millioner) resande och 1,300 millioner (i
Europa 808 millioner) tons fraktgods. I
medeltal förflyttade sig således dagligen på
jordens järnvägar 6 millioner resande och
transporterades 3,600,000 tons varor.
Säkerheten på järnvägarne är ofantligt
högre än den vid bruket af de gamla
kommunikationsmedlen. Från 1850 till 1880,
således under loppet af 30 år, utgjorde
antalet af dödade genom järnvägsolyckor
endast en person på hvarje 7 millioner
resande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
