Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skräflinge socken hade i enlighet med
bevillningsberedningens
förslag dels åsatt Malmö nya
vattenverk vid Bulltofta ett taxeringsvärde
för beskattning af 100,000 kr., dels taxerat
staden för 10,000 kronors inkomst af nämda
vattenverk. Häröfver anförde
drätselkammaren hos länets pröfningsnämd besvär
under åberopande af § 4 och § 11 mom. 2
bevillningsstadgan samt yrkade att omförmälda
taxeringsåtgärder måtte upphäfvas, hvilket
yrkande af pröfningsnämden bifölls.
Kammarrätten har, sedan
pröfningsnämdens beslut öferklagats, med stöd af § 4
b och § 11 mom. 2 b bevillningsstadgan
och med ändring af pröfningsnämdens
öfverklagade beslut faststält ofvan omförmälda
af taxeringsnämden vidtagna
beskattningsåtgärder.
Lediga platser i Första
kammaren. Vid slutet af kammarens
samanträde i fredags föredrogs en skrifvelse till
k. m:t om nya val efter följande 10
riksdagsmän, hvilkas mandat i år utgå:
Grosshandlaren A. Peyron (Stockholms stad),
landshövdingen R. De la Gardie (Östergötlands län),
grefve F. K. H. Strömfelt (Norrköpings stad),
lektorn H. R. Törnebladh (Kalmar läns norra
landsting), grefve N. G. A. Sparre och frih. R. J. von Essen
(Skaraborgs län), f.d. hofrättsrådet O. H.
Forssell (Vestmanlands län), bruksegaren W. A.
Söderhjelm och presidenten H. L. Forssell
(Gefleborgs län) samt förste landtmätaren J. E. Nyström
(Norrbottens län).
Uppträde i kyrka. Vid tisdagens
storförhör i Jacobs kyrka i Stockholm egde
ett lika störande som obehagligt uppträde
rum. Då hofpredikanten Bergman skulle
börja sitt tal till nattvardsbarnen, afbröts
han af en herre på läktaren, som med hög
stämma och på ett osammanhängande och
svulstigt språk förrättade sin bön. Den
förmodligen af predikosjuka angripne
tystades dock så småningom af de på läktaren
sittande.
Konkurserna i Kalmar län. Till
Dagens Nyheter skrifves:
Åter har ett ganska stort fallissement i
orten inträffat, i det att godsegaren G.
Kernell på Högtomta, Norra Tjusts härad, i
dagarne försatts i konkurs. Hr Kernell har
varit mycket använd i allmänna värf, men
genom borgensförbindelser för anhöriga, som
nu själfva stoppat, har han blifvit bringad
att följa deras exempel.
Man kan tryggt påstå att af de större
jordbrukarne i orten åtminstone 50 prosent
gjort konkurs, och ännu synes ej krachen
på länge vara afslutad.
Vägran att gå fram till
nattvardsbordet. Vid nattvardsungdomens
första nattvardsgång Helgtorsdag i Klara
kyrka inträffade det i hufvudstaden
ovanliga, att en yngling vid namn Knutsson
vägrade att framträda till nattvardsbordet.
Såsom skäl förebar han de upplysningar,
som han erhållit å Utilistiska föreningens
sammankomster.
Bruksegaren Karl Ekman,
frihandlare, är i dagarne icke återvald till
landstingsman i det protektionistiska Östergötland.
Han var såsom bekant landstingets
ordförande.
Elektrisk belysning införes till hösten
i Vesterås af därvarande
gaslysningsaktiebolag. Man skall använda Edisons system
med en Munktells ångmaskin om 50
hästkrafter. Kalkylen visar en lysande vinst.
Nordiska museet. Bruttoinkomsten af
festen för Nordiska museet uppgår till
öfver 25,000 kr.
Hög vittnesersättning. Göta hofrätt
har bestämt vittnesersättningen för ett par
i de småländska bränvinsmålen inkallade
Amerikavittnen, Fröberg och Hörlin, till ett
belopp af kr. 5,865.51 i stället för det af
häradsrätten ådömda kr. 3,910.34.
Underbar räddning. En liten
2-årig gosse i Göteborg, hade i tisdags
några ögonblick blifvit lemnad utan tillsyn
och då passat på att krypa upp i ett
öppet stående fönster, som vetter åt
gårdssidan. Uppkommen i fönstret förlorade den
lille jämnvigten och föll från tredje
våningen ned på den stenbelagda gården. Där
stod emellertid en något äldre lekkamrat,
och den lille gossen kom i fallet på nacken
på denne, så att han föll framstupa och fick
några smärre kontusioner i hufvudet.
Fadern till gossen, som gjort den vådliga
luftfärden, var borta från hemmet i sitt arbete,
men blef genast efterskickad och skyndade
till sjukhuset med sin lille son. Läkarne
därstädes konstaterade emellertid, att
gossen ej lidit någon annan skada än att han
erhållit några obetydliga skrubbsår i
hufvudet och på ena underarmen.
Från Understens fyr skrifves den 6
dennes till Dagens Nyheter:
April har varit en minnesvärd månad för
sin ovanliga kyla. Den 27 började
ändtligen isen komma i drift genom sydliga
vindar, och den 28 var Märkets fyr
kringlagrad af ofantliga ismassor, ur hvilka endast
toppen af tornet syntes i kikaren. Märkets
fyr tändes den 4 maj.
Genom ihållande sydliga och sydostliga
vindar har nu isen i Ålandshaf och
Qvarken drifvit norr öfver, så att Bottenhafvet
är fullt af svår drifis.
Den 12 april började flyttfoglarne visa
sig, bland dessa 2 ärlor, 2 starar, 4
gulsparfvar och 4 grönhämplingar. Huruvida de hade
något nöje af våren, är icke godt att veta,
då hafvet var en isöken och skäret fullt af
snö. Ännu gå vi klädda i vantar och
sjöstöflar, ty det är gement kallt.
Understens fyr tändes den 30 april.
Några fartyg ha ännu icke varit synliga.
Studentföreningen Verdandi i
Upsala är sprängd med anledning af
beslutet att lemna redaktör Branting bidrag till
betäckande af böterna i sista
tryckfrihetsmålet, meddelar Upsalaposten.
En stor del medlemmar afträdde strax,
och flere lära snart nog komma att lemna
nämda förening åt dess öde.
Fru Margareta Freundt, hvilken
nyligen afled i Stockholm, var dotter af
handlanden Johan Wiklund och hans maka
och född 1807 i Hudiksvall samt ingick
1832 äktenskap med apotekaren Freundt,
en företagsam och verksam man, hvilken i
det afseendet var ensam i vårt land, att
han samtidigt innehade apotek på fyra olika
ställen, nämligen i Sundsvall, Hernösand,
Torp och Borås. Hon var enka sedan 1863
samt sörjes närmast af måg och barnbarn;
Två söner, däraf den yngre John var
svensk-norsk vice konsul i Cannes, samt två
döttrar, den ena gift med kaptenlöjtnanten W.
B. Söderhielm och den andra med kaptenen
i Vestgöta regementes reserv Cl. G. A.
Planting-Gyllenbåga, hafva före modern
aflidit. Fru Freundt donerade strax före sin
död 30,000 kr. till Upsala universitet.
Svenska Turistföreningen har nu,
kort innan den nordiska utställningen i
Köpenhamn begynner, utfärdat följande
cirkulär:
»Då det är otvifvelaktigt, att årets
industriutställning i Köpenhamn kommer att
besökas af ett stort antal främlingar, har
Svenska Turistföreningen ansett som sin pligt,
at vid detta tillfälle på bästa möjliga sätt
söka framhålla Sverges sevärdheter, för att
därigenom bidraga till turistströmmens
ledande mot vårt land. Föreningen har för
sin blifvande utställning utarbetat en
detajerad plan, hvilken torde kunna anses på
ett synnerligen lyckligt sätt motsvara sin
uppgift: att framhålla Sverges lämplighet
såsom turistland. Turistväsendets
nationalekonomiska betydelse för ett land erkännes
numera af de fleste; det torde i detta
hänseende vara tillräckligt att erinra om Norge,
hvars årliga intägt genom främmande
turister skattas till 5 à 6 millioner kronor.
Kostnaderna för det fullständiga
genomförandet af planen till Turistföreningens
utställning hafva beräknats till omkring 6,000
kr. Föreningens verkställande utskott
tillåter sig härmed att hänvända sig till
enskilda mecenater och vänner af det svenska
turistväsendet med en vördnadsfull anhållan
om teckning af beloppet.»
Från konungens resa. Konungens
uppehåll på de orter, som k. m:t nu ooh
hädanefter, såvida ej kolerans uppträdande
i Spanien därvid kommer att medföra
någon rubbning i reseplanen, besöker, är
bestämdt till: i Lissabon dröjer h. m:t till den
18 dennes, den 19—24 eger besöket i
Madrid ooh Spanien rum, och intill den 3
juni blir vistandet förlängdt i Bournemouth.
Under veckan 3—10 juni är h. m:t i
London. Den 11 passeras Vliessingen,
hvarefter ett uppehåll den 13 göres i Neuwied;
och lära konungen och drottningen
slutligen inträffa i Stockholm den 16 juni.
Första seglaren för året passerade i
onsdags Ålands haf på väg norrut.
Pundita Ramabei.
Bland de kvinnor, som infunno sig till
den internationella kvinnokongressen i
Washington i slutet af mars månad, är
Pundita Ramabei den märkligaste. Om man
träffar henne i en salong utan hennes
»chuddar» eller stora hvita orientaliska kappa,
hvilken tjänstgör både som kappa och
hufvudbonad, ser man ingenting särskildt i
hennes drägt, allra minst nu, då många
amerikanskor bära reformdrägt och ha
aflagt det myckna bjäfs, som Ramabei aldrig
känt till. Mången skall må hända finna
hennes framstående kindben och fylliga
läppar osköna, trots de bländande hvita
tänderna; men då hon talar och hennes vackra
djupblå ögon glänsa af intresse och energi,
är hon verkligt skön, isynnerhet om man
är närsynt nog att ej se det lätt tatuerade
ornamentet på hennes panna. Hennes sätt
är angenämt, hennes gång lätt och smidig.
Finbygd och endast föga öfver medelhöjd,
gör hon ett vackert harmoniskt intryck.
Hon är en märklig blandning af barnslig
naivitet och hög bildning. Då fröken
Frances Willard bad henne berätta sin
lefnadshistoria, vek hon förfärad tillbaka.
— Det är ju, sade fröken Willard då,
endast ett bref som du skrifver till dina
systrar, så att de kunna veta hvem du är då
du kommer.
— Jag skall göra det, svarade Ramabei,
om du tror att det kan skaffa mig mera
penningar till mina skolor.
Hon bröt tidigt med många af sin kasts
fördomar. Hon äter sålunda tillsammans
med andra, men endast bröd, frukt och
grönsaker. Hon tillhörde bramin-kasten,
och hennes slägt har i tusen år lefvat
uteslutande af växtföda. Hon ryser vid
tanken på kött och förstår ej att någonting så
vederstyggligt som fett kan brukas i ett
ordentligt hus. Hon hyser stort medlidande
med djur i fångenskap och tycker
egentligen att det är synd att bryta en blomma.
Försjunken i sig själf är hon aldrig
lyckligare än då hon är ensam med bok, penna
och papper. Hon talar en utmärkt
engelska, är liflig och hurtig i sina svar. Hon
har slutit sig till de absoluta
nykterhetsvännerna och är nu vise president för V.
C. T. U. i Indien, men bär blå bandet för
andras, ej för sin egen skull, ty hon har
aldrig smakat vin annat än vid kommunionen.
Ehuru döpt i England och en troende
kristen kvinna, har hon ej slutit sig till något
kyrkosamfund. Hennes valspråk är: »Om
någon gör dig orätt, så hämnas ej genom
att lägga det på minnet — glöm det, så
är det förbi».
Hon är dotter till en Marathiprest, som,
då han en gång händelsevis fick höra en
lärare undervisa en prinsessa i sanskrit, fick
lust att lära sin hustru läsa. Både hans och
hennes slägtingar betraktade detta som
vanvett. De resonnerade på samma sätt som
den brahmin, hvilken sade till en missionär.
— Lära kvinnorna läsa! Snart skall du
väl börja att lära korna a, b, c!
Familjen gaf sig ingen ro. Den djärfva
tanken måste uppgifvas. Hans hustru dog
och då han några år senare, som äldre man,
gifte om sig med en ung flicka, begärde
hvarken han eller hon slägtingarnes
tillåtelse. Hon lärde sig läsa, men det väckte
likväl så mycket uppseende, att de beslöto
att draga sig tillbaka från verlden för att
få lefva i fred. Han flyttade till skogarne
vid Ganganine och bosatte sig bland
ghauterna i vestra Indien. Här föddes
Ramabei den 23 april 1858. Ett af hennes
första barndomsminnen är hur härlig
morgonrodnaden var i den tysta skogen under det
hon lyssnade till fåglarnes sång eller fick
sin första undervisning i sanskrit af sin
moder. Hennes mor var en arbetsam kvinna,
som dagen igenom hade nog att göra för
att sörja för styfbarn och barn. Skulle
barnet undervisas, måste detta ske innan
dagen bröt in. Under det Ramabei växte
upp, lärde hon sig utantill mer än 20,000
verser och citater ur skaldernas och vise
mäns skrifter, under det familjen vandrade
hundratals mil på pilgrimsfärder till olika
helgedomar.
Hon var icke 16 år gammal, då hennes
föräldrar dogo, och under flera år efter
deras död vandrade hon omkring med en bror
och undervisade och uppmuntrade indiska
kvinnor. Hennes snille, lärdom och heliga
nit gjorde djupt intryck, och hon blef
bekant vida omkring. Då hon kom till
Calcutta, inbjöds hon af den äldre Keshub
Chunder att besöka hans hustru och
döttrar, han talade med henne, gaf henne flera
böcker, däribland ett utdrag ur Nya
testamentet och »Yajurooda», och frågade henne
om hon läst den.
— Nej, vi kvinnor få ej läsa de heliga
böckerna, svarade hon.
Han smålog, och hon såg till sin glädje,
att han var ännu mer frisinnad än hennes
far. Hennes bror dog, men hon fortsatte
sin lifsuppgift, höll föredrag och skref i
tidningarna. Engelsmännen uppskattade snart
hennes betydelse och sågo att de kunde lita
på henne.
Hon vidhöll att enda sättet, hvarpå man
kan närma sig kvinnorna i Indien, är att
uppfostra så många af dem som möjligt till
läkare och lärarinnor.
Hon bildade en kvinnoförening i Poonah,
och denna upprättade både förberedande
skolor för flickor och högskolor för
kvinnor. I Bombay finnas nu flera högskolor,
och »Victoriaskolan» i Calcutta förbereder
kvinnor till universitetet.
Pundita Ramabei examerades af »the
pundits», professorerna vid universitetet i
denna stad, och hon fick graden saravati,
hvilket väckte oerhörd uppmärksamhet i
hela landet, ty det var första gången en
kvinna uppnådde en sådan värdighet.
Kort efteråt gifte hon sig med en
bengalisk advokat af en lägre kast och utan att
först rådgöra med sin slägt. Hade det ej
varit på tok förut, så blef det nu. Hon åt
tillsammans med honom i stället för att
passa upp på honom — en dödssynd, och
så kallade hon honom till på köpet vid hans
förnamn. Hon lärde honom sanskrit, han
henne engelska, och de hade för afsigt att
resa tillsammans till England för att hon
där skulle få studera medisin. Han dog
emellertid af kolera, sedan de varit gifta i
två år, och hon stod åter ensam, denna gång
med ett litet barn, som var 8 månader
gammalt. Men hon lät ej sitt mod nedslås
häraf, hon sålde deras hus, betalade deras skuld,
skaffade sig respenningar genom att skrifva
en bok, och år 1882 — sexton månader efter
mannens död — kom hon till England.
En lindrig döfhet hindrade henne dock
nu från att utföra sin plan att studera
medisin, men professor Max Müller och flera
andra lärde män antogo sig henne, och hon
blef anstäld som professor i sanskrit vid
Cheltenhams universitet. Här undervisade
hon under några års tid, men reste år 1886
till Amerika för att studera skolorna och se
sin kusin Joshee taga medisinsk examen
vid medicinska kvinnohögskolan i
Philadelphia. Hon har satt sig fullständigt in i det
Fröbelska systemet, hon studerar
skolböcker, öfversätter dem på sanskrit och
tillämpar dem. Hon har skrifvit en liten
berättelse om sitt lif som inledning till sin
intressanta bok »Kvinnorna af de högre
kasterna i Indien» (The Highcaste Hindue
women). Hon föreläser nu öfver detta ämne
i Washington. Hennes föredrag väckte stort
intresse. Man har bildat en förening,
»Ramabeiklubben», i Washington med ändamål
att befrämja hennes arbete. Pastor Philip
Brook står i spetsen för klubben, som bland
sina medlemmar räknar bland andra
presidenskan Cleveland.
Vi lefva i en upprörd tid och i upprörda tider
hånas det höga och skymfas det heliga. Våra hjärtan
rysa då vi erinra oss, hurusom för snart hundra år
sedan ett förblindadt folk nere i Frankrike ville
ha bort konungen från tronen. Har
mänskligheten blifvit bättre under dessa hundra år? Nej, ack
nej, den har blifvit värre, nu vill man häruppe i
Sverge ha bort kunglig majestäts nådiga krakar
från Helgeandsholmen. Riksdagen har beslutat det
och stockholmarne vilja det. Folkets raseri har
blifvit ju längre ju värre och vänder sig nu mot
stackars oskyldiga djur.
Meddelanden fr. allmänheten.
Varning!
Allmänheten göres härmed uppmärksam
på en viss person från Kubikenborg, som
för närvarande vistas i Berge i Timrå och
trakten däromkring för att predika Guds
ord. Han kallar sig för närvarande Rosén;
men namn och åsigter lär han eljes byta
om, eftersom han finner det lämpligast.
Dels genom bref och dels genom samtal
med personer från Berge finner jag, att
personen i fråga åberopar sig på att i vinter
hafva tillhört Sundsvalls Brödraförening samt
af henne varit utskickad såsom predikant,
men att han på våren utgått ur nämda
förening på grund af baptistisk uppfattning
rörande dopet. Detta är en fullkomlig
osanning.
Sundsvalls Brödraförening har aldrig haft
någon medlem på Kubikenborg och har icke
i vinter haft någon medlem med namnet
Rosén. Hon har heller icke i vinter skickat
ut någon såsom predikant utom
undertecknad, som fått göra någon liten resa ut ibland.
Men då nämde person säger sig i
omkring 20 år hafva varit döfstum, men
genom tron på Herren återfått både hörsel-
och talförmågan, så förmodar jag, att det
är den förslagne skälmen från Kubikenborg,
som för något år sedan vid härvarande
rådstufvurätt upptäcktes hafva både hörsel- och
talförmågan, ehuru han i många år agerat
döfstum. Jag vill därför bedja de troende
att icke mottaga nämde person i sina hus,
utan varna honom allvarligt för att vidare
fortsätta med sin predikoverksamhet.
Sundsvall den 14 maj 1888.
J. Hellgren.
Om en lindrigt nykter kontorsherre kommer på
kvällskvisten och tar en mötande dam under
armen och vill, att hon skall följa med honom hem
och »se hur han bor», och hon stretar emot, men han
i öfversvallande ädelmod, försöker med fysiska
ansträngningar öfvertyga henne om, att hon inte
förstår sitt eget bästa, så är det ju obeskedligt af
polisen att anmoda en sådan där ädel själ att gå med
till vaktkontoret, för att sedan stämma honom upp
i polisdomstolen och sätta hans namn i tidningen.
Han har ju bara velat bereda fruntimret ett nöje —
alldeles som Karlsborgslöjtnanterna.
Strödda underrättelser.
Originel välgörenhet. Sydsvenska
Dagbladets specielle Stockholmskorrespondent
(Eg) berättar i sitt senaste bref följande:
I ett af våra rikaste och gästfriaste
borgarhus gaf man härom dagen middag för
en intimare krets af herrar och damer,
omkring 40 personer. När fiskrätten skulle
serveras, befans den mot vana icke
garnerad med ostron, men i stället fans en liten
näpen korg till hvarje gäst och i korgen en
spritt ny 2-krona. Innan förvåningen
hunnit taga form af frågor om hvad detta skulle
betyda, kom en dalkulla inklifvande i salen
och frågade, om herrskapet inte hade en
slant åt de frysande vid stadens utkanter,
och så fick kullan hösta in icke blott de
nya 2-kronorna, utan i deras sällskap äfven
en och annan sedel, så att insamlingen gick
till en rätt vacker summa.
»Det var de bästa ostron, jag varit med
om», sade en gammal ämbetsman, som
gjort sig känd som ett osvikligt kulinariskt
smakråd.
»Ja, och de där ostronen gåfvo stämning
åt hela middagen», tillade hans granne.
Och det tyckte de allesamman.
„Ingen katt har två svansar“ var en
sats som fordom tillmättes absolut giltighet
af alla, som experimenterade i logiska
felslut. Den satsen gäller inte längre, ty i
Hedemora föddes i förra veckan en katt
med två svansar. Denne begåfvade kisse,
som kommer att sätta det gamla »beviset»
för att »en katt har tre svansar» i
fullkomlig misskredit, var dessutom försedd med
åtta ben och tre öron. Esk.-P:n.
Gångsport. Ett vad vans i söndags af
en ung sportsman i Helsingborg, som
förbundit sig att på 2 timmar och 20 minuter
tillryggalägga vägen mellan Helsingborg och
Landskrona, utgörande 2 mil.
Kontrollanter medföljde i vagn, och kunde dessa vid
framkomsten till målet konstatera att färden
upptagit endast 2 timmar och 19 minuter.
Hels. D.
En ohygglig skandal på Stolpegaarden,
ett slags barnhem i närheten af Köpenhamn,
är föremål för energisk behandling af
hufvudstadens oppositionspress. Inspektoren för
barnhemmet, Sandberg, nu en 64-årig man
med hustru och fyra fullvuxna barn, har så
uppfört sig mot anstaltens skyddslingar, de
stackars minderåriga flickorna, att saken icke
kan i tryck närmare omtalas. Sandberg har
flytt, man tror med vederbörandes tysta
samtycke, enär en undersökning skulle
bringa i dagen så ohyggliga saker, att man
fruktar för, att ljus skall bli kastadt öfver
eländet.
Vårdarinnan på anstalten synes vara svårt
komprometterad. En hennes
medhjälparinna, fröken P., upplyser att hon icke
sysselsatte sig mycket med barnen, utan för
det mesta vistades i inspektorns familj och
att hon afvetat Sandbergs nedrigheter. Och
likväl gifver hon sig ut för en sannt kristlig
kvinna. Huru hon härmed kan förlika, att
hon skickar de halfvuxna flickorna hvarenda
dag ned till en så samvetslös libertin, är
icke godt att veta. Men hon har icke
velat »störta honom jämte hustru och barn»
genom en angifvelse. Att de stackars arma
skyddslingarne i barnhemmet gjordes
olyckliga, bekymrade henne icke, och likväl
skulle hon vara för dem i moders ställe.
Arbetareförhållandena i Sachsen. Från
Sachsen skrifves till Berliner Tageblatt:
»Vid genombläddrande af de sachsiska
fabriksinspektörernas rapporter, förvånas man
öfver de många välgörenhetsinrättningar,
som mest på enskildt initiativ stiftats för
arbetarne i de sacksiska industridistrikten.
I synnerhet på den senaste tiden har
omsorgen för arbetarnes välfärd tagit en
vidsträckt omfattning och sträcker sig till en
mängd olikartade områden. Det är lätt att
räkna de fabriker i Sachsen, hvilkas egare
icke grundat åtminstone en allmännyttig
anstalt för sina arbetare och allt färre blifva
de fabriksidkare, som anse att de med
veckolönens ordentliga utbetalande fullgjort
allan rättfärdighet gent emot sina arbetare.
En mängd pensionskassor förekomma, som
ofta med ganska stora kapital grundats af
fabriksegarne och igenom hvilka gamla och
orkeslösa arbetare blifva rikligt försörjda.
Det blir allt mer allmänt att skänka
sparbanksböcker åt arbetarne, sedan de under
en viss tid nöjaktigt arbetat hos samma
husbonde; anläggandet af badinrättningar och
matställen i samband med fabrikerna blir
allt vanligare. Man offrar stora summor på
inrättande af barnhem och syskolor, där de
unga fabriksarbeterskorna och
tjänsteflickorna om aftnarne få lära att sy och laga sina
kläder, m. fl. nyttiga handarbeten. I
Sachsen börjar äfven frågan om arbetarens
delaktighet i vinsten erhålla allt flere
anhängare bland industriidkarne och har till och
med funnit praktisk tillämpning på flere
ställen i Chemnitz’ distriktet och Voigtland.»
Arbetarekongressen i London. Vid
den arbetarekongress, som kommer att
hållas i London den 6 instundande november
och hvarvid franska språket kommer att
användas vid öfverläggningarna, blifva de
vigtigaste diskussionsämnena följande två:
1) de bästa medlen för att afskaffa de
lagar, hvilka förbjuda en internationell
arbetareförening, och 2) en internationell
reglering af arbetstiden.
Från utlandet
Ryssland och Tyskland. Det är något
i görningen, men hvad? I den ena efter
den andra bland de tyska tidningar, som
pläga lystra till vinkar från
utrikesministeriet, förekomma artiklar och meddelanden,
som äro egnade att inge misstro till
Rysslands fredliga afsigter. Det ligger något i
luften, säger ett själfständigt tyskt blad, —
kanske förestår en af dessa oväntade
schackdrag, som äro den bismarckska politikens
styrka.
I sammanhang med det inträdda kyligare
förhållandet till Ryssland står den offisiösa
tyska pressens märkliga omslag i sin
hållning gent emot England. Samtliga dessa
tidningar, hvilkas uttalanden pläga visa,
hvaråt vinden blåser å höjderna, aftrycka
nu med eller utan instämmanden »Nordd.
Allg. Ztgs» sympatiska uttalande om
drottning Victorias besök i Berlin — för kort
tid sedan hette det: »furst Bismarck tjänar
en konung men ingen drottning — ej ens
drottningen af England».
»Ryssland har ej kunnat vinnas trots alla
eftergifter, må det i stället bindas till
händer och fötter genom Englands inträdande
i fredsmakternas förbund!» så betecknas å
flere håll uppslaget till rikskanslerens nya
politik. Ty man har öfvergifvit den första
tolkningen: att furst Bismarck skulle visa
artighet mot England af tacksamhet för att
drottning Victoria ej understödt den
battenbergska förlofningsplanen —
känslopolitik har aldrig varit järnkanslerens svaga
sida.
Ledande engelska tidningar helsa med
tillfredsställelse närmandet mellan England
och Tyskland, och framhålla dess stora
politiska betydelse, och »Nordd. Allg. Ztg»
aftrycker deras artiklar utan skymt till
reservation.
Som vi förut nämt var första tecknet till
brytning af det vänliga förhållande mellan
Ryssland och Tyskland, som rådt sedan
kejsar Wilhelms död, en hetsig uppsats i
»Köln. Ztg», som i anledning af
Bogdanowitschs utnämning till geheimeråd påstod,
tsaren vore ett viljelöst redskap i
panslavisternas händer. Och andra inspirerade
blad framhöllo sedan, att de krigslystne
ryssarne utan tvifvel ännu hade den lösen,
som var inristad på hederssabeln,
Bogdanowitsch skänkte Boulanger: Vågen dristigt!
Gud hjälper den djärfve!»
Den starkaste förhoppningen på varaktig
fred bygdes på furst Bismarcks goda vilja
att göra allt för att vinna tsaren.
Underrättelserna från Balkanhalfön samt nyheterna
om ryska trupprörelser och Österrikes
oerhörda rustningar mottogos med ett visst
lugn, så länge man ännu kunde trygga sig
till det goda förhållandet mellan Tyskland
och Ryssland.
Stämningen har hastigt skiftat om med
svängningen i furst Bismarcks politik.
Tyska blad meddela med skönjbar oro
det ena hotande förebudet efter det andra.
Så innehåller »Kreuzztg» ett telegram från
Konstantinopel: »det talas om ryska
truppers framryckande mot det asiatiska
Turkiets gräns.» Och från Petersburg:
»panslavisternas liga i Moskwa, som nyligen
upplöstes, har åter trädt i verksamhet.»
En offisiös tidning i Wien innehåller ett
bref från Berlin, hvari bekräftas, att spän-
ningen mellan Tyskland och Ryssland är
ganska stark.
Irland. Priset på de irländska
landtegendomarne har som bekant på grund af
den sorgliga ställningen i landet sjunkit
starkt. För några dagar sedan hölls i
grefskapet Mayo auktion på en af aflidne lord
Cavans egendomar, som såldes för 6 sh. pr
acre, hvilket enligt Times »kanske är det
lägsta pris, som någonsin gifvits för en
landtegendom både i Storbritannien och i
något annat land i Europa». Egendomen
höll 2,068 acres och var bebygd med 53
hus. Ingen af skattebönderna hade betalt
sina afgifter på de tre sista åren.
Egendomen hade förr i verlden kostat många
tusen pund sterl., och en stor mängd
människor hade infunnit sig vid auktionen.
Först bjöds 600 pund, det högsta budet
ljöd på 630 pund sterl., och för detta pris
bortslogs äfven egendomen.
Auktionsförrättaren anmärkte, att det var detsamma
som att skänka bort egendomen i
betraktande däraf att den ur sportsynpunkt, både
hvad fiske, jagt och segling beträffade, var
en af de bästa egendomarne i Irland.
Ställningen på Balkanhalfön är
föremål för en mörkt hållen uppsats i »N. Fr.
Presse»:
Som rökpelare stiga upp ur vulkanisk
mark än här och än där, bådande ett
förestående utbrott, så hafva sedan en tid
tillbaka å Balkanhalfön från Bukarest till
Saloniki och från Belgrad till Bosphoren
framträdt märkliga yttringar af en hotande
rörelse.
I Rumänien utbröto bondeuppror, som
måste kväfvas med vapenmakt. De hade
till det yttre utseendet att vara af agrarisk
art, men rörelsens framträdande samtidigt
med oppositionens stormlöpning mot ett
kabinett, hvars utrikespolitik hon ej gillade,
ger upproret äfven politisk prägel.
I Serbien skifta ministärer i kapp med
dag och natt; det radika flertalet lemnas
sedan å sido, och regeringen förbereder
ditatoriska åtgärder för att bringa till stånd
en folkförsamling, som blir lättare att
handskas med.
Af krigsdomstolen i Bulgariens
hufvudstad dömes en af hären fordomdags mest
uppburne offiserare till ett hårdt straff för
underslef, medan fursten befinner sig ute
på resor, och gränsbevakningen måste
skärpas för att hålla fjärran de utsändningar,
som söka komma in i landet för att
uppvigla folket mot furste och regering.
I Macedonien jäser det, och Höga
porten måste tillgripa kraftåtgärder för att
hålla i tygeln det hat mellan bulgarer och
greker, som flitigt underblåses af
hemlighetsfulle orostiftare. Häktningar företagas
dussinvis, en ärkebiskop suspenderas och
en grekisk konsul förklaras i akt, medan
ett skarpt meningsbyte pågår mellan
regeringarna i Konstantinopel och Aten.
Man ser ju icke sammanhanget mellan
dessa tilldragelser, men man anar det.
Talrika tecken tyda på, att handen är Esaus.
Herr Hitrovo — Rysslands sändebud i
Bukarest, fordom konsul i Macedonien — är
känd som spesialist i det slags underjordiskt
arbete, som nu är i gång å Balkanhalfön.
Och i Belgrad håller hr Bersiani, Hitrovos
själafrände, politikens trådar i sina händer.
Och hr v. Nelidoff, Rysslands sändebud i
Aten, reste nyligen »för sin hälsas skull»
till Aten; det säges, att han mindre egnade
sin tid åt studier å Akropolis än åt träget
umgänge med hellenske statsmän, medan
Greklands utrikesminister samtidigt gjorde
en liten tripp till Petersburg, där han lär
ha njutit det bästa mottagande.
Man kunde räkna upp äfven andra
tecken, som tyda på, att panslavismen har
händerna fulla med arbete å Balkanhalfön.
Men det nämda gör redan läget klart.
Öfverste X. åsåg från sitt fönster, huru några af
hans soldater, som skulle bära en gammal gumma
till grafven, men icke kände genaste vägen till
kyrkogården, togo af på oriktig väg. Öfversten slog upp
fönstret och röt: »Var det inte det jag trodde, att
ni skulle gå åt h—e med käringen!»
Handel och sjöfart.
Afgångna och ankomna fartyg.
Amsterdam d. 7 maj. Anna Margaretha,
Coerkamp, gt. Sundsvall.
Ymuiden d. 7 maj. Jan & Carel, Steffens;
Johanna, Steffens; Josine Lovise, Visser och
President v. Ryckevorsel, Coercamp, gå alla till
Sundsvall.
Ymuiden d. 7 maj. Bertha, Drayer, gt.
Sundsvall.
Gravelines d. 5 maj. Henrik Wergeland,
Hansen, gt. Sundsvall.
Aberdeen d. 4 maj. Ostsee Packet. Kuiper, gt.
Sundsvall.
Frun till sin man: — Tänker du verkligen ta
din sjätte toddy?
— Ja, du kan väl inte begära att jag efter den
femte ska ta’ den sjunde häller.
Téfesten på Sjömanskapellet
torsdagen den 10 maj inbringade för
biljetter ............................................. kr. 145.30
gåfvor i penningar .............................. » 30.00
Summa kr. 175.30
Gåfvor af té, socker och skorpor.
Omkostnader ...................................... kr. 28.50
Behållning .......................................... kr. 146.75
och frambäres ett hjärtligt tack till alla, så väl
gifvare som kapellbesökare, för den välvilja, de
bevisat dessa sjuka familjer.
Amalia Henriksson.
Den resande: — För bläck, penna och papper
har ni debiterat mig en krona. Hvad har ni väl
skrifvit åt mig?
Värden: — Räkningen.
— 362 —
All hennes ängslan försvann, och hon utbrast
upprörd:
— Ni är allt för hård. Ni säger er kunna
älska mig, förstå mig och förlåta allt annat, på
samma gång ni utan skonsamhet fördömer den
handling, hvarigenom jag bevarade mina heliga
rättigheter som mor! Kan det verkligen vara
er mening?
— Ja, svarade han med en djup suck.
— Hvad är dock detta för en förskräcklig
idé af er? Hur kan ni klandra mig, för det
jag ej till råga på allt lät min moderskärlek
kränkas?
— Ni handlade sjelfviskt. För öfrigt har
jag ej vidare satt mig in i de förhållanden, som
förmådde er att söka skilsmässa. De må ha
varit hvilka som helst, är den mig olidlig,
emedan den skiljer oss åt för alltid.
— Skiljer oss åt för alltid? Hur så?
— Och det kan ni fråga!
Han steg upp. När hotellet öppnades, hade
en religiös förening fått tillåtelse att framlägga
en bibel i hvarje rum. Här låg också en sådan
på kakelugnskransen.
Bennydeck hemtade boken, slog upp ett
kapitel och lade den framför henne på bordet.
— Jag söker så långt möjligt göra mig
förtrogen med mina pligter som kristen, och
efter min uppfattning är en af dem att visa tron
genom gerningarne. Ehuru jag aldrig talat
mycket derom, hoppas jag också, ni känner mig
tillräckligt för att veta, att jag aldrig med vett
och vilja gör något, som står i strid med Guds
— 367 —
här nere i trädgården och erbjudit sin hjelp,
var densamma, som han så länge sökt, Roderick
Westerfields dotter.
I detta bref berättade Sid hela sin sorgliga
historia och öfverlemnade åt honom sjelf att
afgöra, om hon kunde anses förljent af det
bistånd, han lofvat henne.
Denna del af skrifvelsen var blott ett
upprepande af, hvad Bennydeck läst i Kates bref.
Den sistnämda hade blott förtegat ett. När
hon redogjorde för de omständigheter, som
förmått henne att lemna Mount Morven, yppade
hon ej den unga flickans namn. Kaptenen fann
deri ett nytt bevis på hennes ädelhet, och han
tänkte med bitterhet på, hvad han förlorat.
Nu hade han dock fått ett nytt framtidsmål.
Bäst vore att besvara miss Westerfields bref
muntligen. Han begaf sig till London med
första tåg och åkte direkt till Randals bostad för
att få uppgift om hennes adress.
Randal gaf honom den, undrande hvad
efterskriften i brefvet tagit vägen. Derpå vågade
han sig fram med en antydan om kaptenens
förlofning.
— Får jag kanske lyckönska er? frågade han.
— Ja, öfver att jag funnit Roderick
Westerfields dotter.
Svaret och tonen gåfvo Randal anledning att
spörja, om ryktet varit förhastadt.
— Det är icke alls fråga om någon
förlofning.
Randal var i själ och hjerta glad deröfver för
broderns skull, och han kunde ej afbålla sig
från att fråga, om Kate ännu uppehölle sig i
Sydenham.
— 366 —
Kapten Bennydeck tog saken annorlunda än
Kate. Långt ifrån att dela hennes rädsla för
de minnen, hvilka voro fästa vid hotellet, fann
han dagen derpå en tröst uti att besöka alla
de ställen, som erinrade om henne.
Anledningen dertill låg nära. Hans kärlek var djupast.
På förmiddagen fick han sina bref. Han
läste först dem, å hvilkas utanskrifter han kände
igen handstilen. De andra tog han med sig
längst bort i trädgården, der han tillbragt sina
lyckligaste stunder i Kates sällskap.
Hela morgonen hade han tänkt på henne,
och han gjorde det äfven nu, ehuru samvetet
sade honom, att det var orätt. Värden på
hotellet hade underrättat honom, att mrs Norman
helt hastigt rest, utan att nämna hvart. På
fråga, hur hon ordnat med sina bref, svarade
han, att de skulle sändas till hennes juridiske
rådgifvare. Bennydeck var på väg att spörja
om dennes namn och adress, men en känsla af
sjelfförakt kom honom att tiga. Genom att
utsätta sig för frestelsen att skrifva till henne
visade han sig otrogen de principer, han under
deras sista samtal hållit på. Hon hade gifvit
honom det rätta exemplet, och han beslöt att
följa det genom att sjelf lemna detta ställe, hur
kärt det än blifvit honom. Också gaf han
genast order om afresa längre fram på dagen.
Emellertid sökte han nu skingra tankarne
genom att läsa de återstående brefven. Han
genomgick det ena efter det andra, men utan att
kunna hålla uppmärksamheten fäst vid innehållet.
Det sista i ordningen väckte dock
ögonblickligt hans intresse. Redan i inledningen erfor
han, att den olyckliga flickan, hvilken han mött
— 363 —
ord. Jag vågar icke sätta mitt intresse, min
lycka öfver hans bud. Får jag än lida, hvad
jag nu lider, måste jag dock böja mig för dem.
De äro rättesnöret för mitt Iif.
— Nå, hvad tillämpning har detta bär?
Han pekade på en vers.
— Läs, hvad den kärleksrikaste af alla
lärare sagt i sin bergspredikan om den, som
tager en frånskild hustru till äkta, sade han med
tårar i ögonen.
En annan i hennes ställe skulle kanske
hänvisat till första delen af versen, som förutsätter
hustruns otrohet, och frågat, om dessa ord kunde
användas på henne. Men Kate visste, att hon
förlorat honom, och visste äfven, hvad hon var
skyldig sig sjelf. Hon reste sig tyst och räckte
honom handen till afsked.
— Kan ni förlåta mig? frågade han dröjande.
— Jag kan beklaga er.
— Tänk tillbaka på er bröllopsdag. Mins
ni de ord, som oupplösligt förenade er med er
man? Har han någonsin behandlat er hårdt?
— Aldrig.
— Har han ångrat sitt brott?
— Ja.
— Så fråga ert samvete, om ej ni och ert
barn kunna föra ett bättre lif än nu. — Han
väntade förgäfves på svar. — Mina egna
känslor få ej härvid komma med i räkningen. Jag
tänker blott på er framtid och söker visa er
den enda rätta vägen. Har ni icke ett enda
ord att säga mig, Kate?
Med svag, darrande röst svarade hon nu:
— Jag kan blott säga er farväl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
