Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snabbskjutande kanon af ny konstruktion,
hufvudsakligen afsedd att, uppstäld å större
fartyg, användas mot minbåtar.
Kanonens kaliber är — som nämts — 47
mm, dess längd omkring 52 gånger
kalibern, d. v. s. 2 meter 444 mm. ungefär,
vigten 250 kilogram. Den ligger i s. k.
pivot-lavett som helt och hållet upphäfver
rekylen. Pjesen riktas med tillhjälp af en
kolf af trä, hvilken stödes mot axeln på
samma sätt som vid ett vanligt gevär samt
fastlåses efter tagen riktning medelst en
särskild broms, så att kanonens läge
förblifver orubbadt under skottlossningen. De
till kanonen hörande projektilerna äro:
massiv projektil och granat af stål, granat, af
härdadt gjutjärn och granatkartesch, alla
vägande 1,5 kilogram, samt kartesch af
något större vigt. Den normala
krutladdningen väger 0,75 kilogram. Som vanligt vid
dylika pjeser är krutladdningen innesluten
i en hylsa af metall, i hvars främre ända
projektilen är instucken och fäst; det hela
liknar således en modern gevärspatron i stor
skala.
De vigtiga egenskaperna hos en för strid
mot minbåtar afsedd pjes, nämligen stor
skjuthasighet samt betydlig
utgångshastighet hos projektilen, synes denna kanon, att
döma af de utförda skjutningarna, i hög
grad ega. Skjuthastigheten motsvarade
nämligen redan vid detta första försök, oaktadt
de serverande ännu icke haft tillfälle att
genom öfning vinna någon större färdighet,
omkring 18—20 skott i minuten och bör
följaktligen utan svårighet kunna
uppdrifvas till samma höjd, som nåtts af de i detta
afseende mest framstående pjeserna,
nämligen Nordenfelts, hvilka uppgifvas skjuta
24—30 skott i minuten. Projektilens
utgångshastighet uppmättes, då normal
laddning af svenskt fältkanonkrut användes, till
637 meter, hvilket är mer, än hvad som
hittills erbjudits af andra konstruktörer. Den
profskjutna kanonen, som är den första af
sitt slag, är nu afsänd till Köpenhamn för
att införlifvas med Finspongs utställning
därstädes.
Den unges vän. Under denna rubik
innehåller Aftonbladet en stämningsfullt
skrifven skildring af den älskade och oförgätlige
Pontus Wikner som lärare vid Upsala
katedralskola. Vi låna ur denna skildring
följande karakteristiska episod:
På hösten 1878 inträffade vid skolan en
sorglig tilldragelse. En ung kamrat inom
vår klass, då den »öfre sjette», begick en
kväll själfmord; med ett pistolskott på sitt
rum beröfvade han sig sitt lif.
Den beklagansvärde mannen hade alltid
varit af ett häftigt och öfverspändt sinnelag
samt dessutom ock sluten. Han hade ej
sitt föräldrahem i staden; den brådmogne
ynglingen lät förleda sig till en del
obetänksamma excesser. När sedan ånger och
ruelsen kommo, hade icke detta spröda sinne
bärkraft nog, och allt brast.
Inom vida kretsar framkallade denna
händelse ett smärtsamt uppseende. Och
när sorgebudet om morgonen som en
löpeld spreds genom skolan, från mun till mun,
från klass till klass, väcktes som naturligt
var, inom våra unga leder den djupaste
bestörtning. Särskildt uti vår egen klass, där
en hvar kände honom, som man alltid
tycker sig känna en kamrat vid dessa år, utan
och innan, där hans pulpet i dag stod tom,
där han ännu i går frisk och sund hade
deltagit i våra lekar och upptåg — var
beklämningen tung. I tysta hviskande
grupper samlades vi i hörnen och
kommenterade med bäfvande tungor detta fast
otroliga, som vi ännu knappast rätt hunnit
fatta.
Den första lektionen för dagen var
Wikners. I stum, frågande undran sökte våra
ögon hans, när han trädde in och tog plats
i katedern. Vi förstodo, att på detta ädla
sinne måste dagens tilldragelse ha gjort det
djupaste intryck.
Öfver det bleka, fina, skägglösa ansigtet,
som alltid stämplades af ett drag af
melankoli, låg nu en slöja af den
omisskänligaste smärta och sorg. Kring munnen
ryckte det nervöst; han kämpade tydligen
en hård kamp med sig själf för att kufva
sin rörelse.
Men för denne de ungas vän blef
smärtan allt för mäktig. Midt framför honom i
den främsta pulpetraden vittnade denna
tomma plats, rundt om mötte honom
kamraternas bleka, allvarsamma ansigten och
dunkla ögon. Han böjde hufvudet ned i
sina händer, och brast i häftig gråt.
Så satt han länge — en evighet, tyckte
vi — och grät för sig själf; först våldsamt
öfvergifvet, efter hand mera sakta och lugnt.
Det låg dödstystnad öfver hela klassen, en
sådan där gripande tystnad, som i sig
innesluter det djupaste allvar, då
andedrägten stannar och man hör sitt eget hjärta slå.
Men huru kunde vi se denne man gråta,
som vi älskade så högt! Plötsligt hördes
en snyftning, och flera följde efter. Vi
gräto tillsammans, vi långa pojkar, som
ansågo en tår för en omanlighet, vi gräto som
små barn, och jag tror icke det fans ett öga
i klassen, som var torrt.
Sent omsider blef vår lärare herre öfver
sina känslor och begynte med lågmält
skälfvande stämma sin lektion. Ej med ett ord
berörde han dagens sorg. Och hvad skulle
han väl nu säga oss, som vi icke alla kände.
Visst är, att denna stund och dess mäktiga
intryck glömma vi aldrig.
Protest mot utilismen.
Hr Lennstrands uppträdande i Örebro
har gifvit anledning till en välbefogad
opinionsyttring såväl mot det hätska sätt hvarpå
han uppträder som mot de
religionsfiendtliga läror hvilka han tagit sig före att söka
sprida. För att gifva exempel på tonen i
hr L:s anförande meddela vi här nedan
efter en korrespondens från Örebro till
Stockh. Dagbl. följande lilla urplock af hans
utfall mot kristendomen och dess
förkunnare:
Kristendomen har varit den största olycka som
drabbat mänskligheten. Det är icke den på
falska vägar ledda kyrkan, utan den för
kristendomen till grund liggande verldsåskådningen, som
varit orsaken till våra två tusen års förvillelser
och olyckor. Däremot hafva muhamedanism och
hedendom varit en verklig lycka för
mänskligheten.
Jag svär att hata de kristnes religion lika
mycket som min mor älskade den.
Jag hatar och afskyr de kristnes Gud lika
mycket som presterna afsky djäfvulen.
Ingen Gud har hulpit oss, och ingen Gud
skall härefter hjälpa.
Välsignadt vare detta brott (den första synden);
mänskligheten borde med en stor jubelfest hvarje
år fira denna tilldragelse.
Det finns ej ett lif efter detta, men om efter min
död en kristen prest kastade mull på mitt lik
skulle jag, om jag kunde, vända mig i min graf
och förbanna dessa prester, som icke ens efter
döden kunna låta en hederlig människa vara i
fred.
Den förargelse hr Lennstrands
uppträdande väckte i många kretsar tog sig först
uttryck i ett försök att utverka förbud
mot hans vidare uppträdande, hvilket dock
ej ledde till något resultat. Ett tilltänkt
diskussionsmöte blef ej heller af, då hr
Lennstrand vägrade att inlåta sig på en
diskussion.
Emellertid var torsdagen den 17 d:s ett
protestmöte utlyst i en av Örebros största
offentliga lokaler, Betelkapellet. Så
mycket folk som salen kunde rymma hade
infunnit sig. Äfven hr Lennsrand hade
kommit tillstädes.
Mötet öppnades med psalmsång och bön,
hvarefter diskussionen inleddes av lektor H.
Jacobson med ett sakrikt och kraftfullt
uttalande, hvarur vi återgifva följande:
Tal. redogjorde för den naturvetenskapliga
verldsåsigt, som hr Lennstrand representerade, och som,
med förnekande af allt öfversinligt, i arbete för
mänsklighetens jordiska lycka sätter målet för
allas sträfvan. Den eger många stora, ädla drag
och framställes af sina utmärktaste förkämpar med
en lärdom och snillrikhet som gör studiet af deras
verk högst intressant. Men den otillfredsställelse
som deras åsigt i längden skänker hade hos tal.
bidragit att stärka sympatierna för kristendomen.
Ingenting skall dock, fortsatte tal., hindra mig
att skänka dess framstående representanter min
beundran för deras lärdom och skarpsinnighet, och
särskildt en Spencers värdiga, nobla ton aflockar
ovilkorligen högaktning. Då jag därför gick upp
på hr Lennstrands föreläsning, väntade jag också
att få röna sådana intryck — ej utan fruktan för
den effekt, det kunde göra på svagare sinnen. Men
jag må bekänna, att jag i det hela blef bedragen.
Jag fann visserligen i hans föredrag ärlig,
frimodig öfvertygelse, ja, entusiasm, men jag återfann ej
i det sätt, hvarpå han handskades med historien,
kyrkohistorien och teologien, den allsidiga,
fördomsfria belysning eller den logiska skärpa, jag
varit van att finna i skrifter af den
naturvetenskapliga åsigtens heroer. Men väl fanns en stor
ensidighet i anförande af fakta, ett groft
vanställande af kristendomen, ända till oigenkänlighet i
vissa fall, samt ett glödande, nästan fanatiskt hat
till vår religion — som högst oangenämt berörde
mig och aflockade mig den reflexionen, att hr
Lennstrands vapen ej vore så blanka, som man
skulle önska, då striden gäller de vigtigaste af alla
frågor: Hvad kunna vi veta? Hvad böra vi tro?
Hvad få vi hoppas?
Jag tror fullt och fast, att hr Lennstrand talade
af hjärtat, af sann öfvertygelse, och detta
respekterar jag. Men jag och många med mig hade
önskat, att hr Lennstrands föredrag hade präglats af
mera lugn, mindre lidelsefull hetta och hatfullhet,
och att någon skymt af rättvisa vederfarits den
religion, som faktiskt ännu i dag är tusen sinom
tusen människors enda tröst och som nog äfven
enligt hr Lennstrands egen innersta åsigt är så
pass respektabel, att den kan fordra ett
aktningsfullt bemötande äfven af motståndare.
Hvad jag skulle vilja klandra är icke, att hr
Lennstrand uppträdt mot kristen tro — detta
beklagar jag — det är hr Lennstrands rätt att fritt
uttala sin öfvertygelse i ett fritt land — utan att
anfallet ej skedde med den värdighet och
ridderlighet, som motståndarne hade rätt att fordra.
Därigenom har hr Lennstrand, på samma gång
han försvagat sin egen sak utan att skada sina
motståndare, sårat oss i våra heligaste känslor,
något som ju ej ens öfverensstämmer med hr L:s
egen moralprinsip; människans lycka; ej gör man
sin nästa lycklig genom att trampa under fötterna,
hvad hon håller dyrbart.
Det är också med anledning däraf, som vi
samlat oss här för att protestera, ej — för att söka
lägga kafle i munnen på hr Lennstrand. Nej,
andliga strider skola med andliga vapen utkämpas.
Må vi aldrig glömma Gamaliels visa råd.
Hvad vilja vi då med vår protest? Vi vilja
såsom svar på hr Lennstrands anfall mot
kristendomen samfäldt vittna för denna kristendom, på det
man må veta, att i detta samhälle ännu finnas män
och kvinnor, som fasthålla vid sin gamla
kristendom och med bestämdhet tillbakavisa hvarje
angripare, som föraktfullt handskas med det heligaste
vi ega. Och vi göra detta med en viss grad af
offtentlighet, i förhoppning att därigenom gifva
något litet moraliskt stöd åt dem, som sakna
förutsättningar för att kunna själfständigt bedöma den
nya läran och därigenom känna sig osäkra om,
hvad de skola tro och döma. Vi hafva vunnit vårt
mål, om vårt vittnesbörd för den gamla
kristendomen kunde för dessa, när de skola göra sitt val,
bilda en motvigt mot det intryck, som hr
Lennstrands föreläsningar gjort. Jag tror också, att hr
Lennstrand själf ej skall kunna finna ett spår af
förföljelse från vår sida i ett sådant
tillvägagående, och jag hoppas, att vår motståndare ej skall
hafva något att invända mot våra vapen.
Under den diskussion som uppstod
uppträdde hr Lennstrand och förklarade att han
ej velat inlåta sig på någon sakdiskussion
— af fruktan för handgripligheter; han hade
varit utsatt för sådana i ett bönhus i Gefle.
För öfrigt ville han de kristna personligen
intet ondt!
En annan talare påpekade huru stor
olikhet som förefans mellan L:s uppträdande
nu och hans yttrande de föregående
dagarne.
En arbetare var den ende som yttrade
sig till förmån för »utilismen», men på ett
föga redigt sätt.
Till sist antogs den förut omtalade
resolutionen, i hvilken mötet
»uttalar sitt lifligaste ogillande af och sin
skarpaste protest mot de kristendomsfiendtliga,
gudsförnekande och samhällsförderfliga läror, som
framhållits af hr V. E. Lennstrand vid alla hans
föredrag i Örebro, och hvilka läror, därest de blefve
allmänt gillade och antagna, tvifvelsutan skulle
försänka vårt folk i djupaste nöd och elände af
såväl andlig som lekamlig art».
Därefter uppstod en kortare diskussion,
hvarunder talare skarpt klandrade
tidningen Nerikes Allehandas hållning beträffande
hr L., i det att den icke sökt klargöra,
hvarom frågan var, äfvensom anslagit en
hånfull ton mot dem som icke hyste samma
åsigter som tidningen själf. Följande
resolution antogs:
Mötet beklagar — i betraktande af pressens
uppgift att upplysa och vägleda allmänheten — den
sväfvande och vacklande hållning, som ortens mest
spridda tidning visat i denna fråga.
Sist antogs en resolution med beklagande
af att lokaler uthyras till sådana föredrag
som hr Lennstrands.
Därefter upplöstes mötet.
Hr L. hade dagen förut utlyst ett
sammtanträde för bildande af en utilistisk
förening. I början af mötet svarades på hans
framställning, om ett sådant samfund borde
bildas, af de omkring 80 närvarande nej,
hvarefter en diskussion om de utilistiska
åsigterna uppstod. Emellertid ökades
åhörareantalet och efter ordbytets slut bildades
ett utilistiskt samfund, i hvilket — tio
personer ingingo.
Hr L. skulle dagen efter protestmötet
anställa vidräkning med de protesterande,
men den för ändamålet utlysta
sammankomsten blef uppskjuten på en vecka.
Under debatten om tackjärnstullen i Första
kammaren skildrade hr Klinckowström huruledes förr
i verlden, då tull på tackjärn fans,
brukspatronernas döttrar voro mycket eftersökta. Men tiderna
hade förändrats. Nu hände det sällan att unga
löjtnanter kastade sina blickar på döttrar till
bergsmän. Finge bruksegarne nu ej tull på tackjärn,
skulle det helt säkert, enligt talarens förmenande,
blifva mycket svårt för dem att få sina döttrar
bortgifta.
Rättegångs- och Polissaker.
För olofligt färdande å Järnväg
dömdes den 26 dennes af Tuna häradsrätt
bonden Lars Erik Smedberg i Tuna och
Hällsjö att undergå 6 månaders fängelse.
Försummade
landtmäteriförrättningar. Uppå åtal af landsfiskal Ludv.
Meurling dömdes kommissionslandtmätaren J. A.
Horney i lördags af Tuna häradsrätt, —
hvilken erhållit förordnande att verkställa
åtskilliga landtmäteriförrättningar, — för det
han utöfver laga tid uppskjutit
verkställigheten af samma förrättningar, att för
hvardera af dessa böta 40 kr. med tillhopa 200
kronor.
Straffad prest. Kyrkoherden i Norra
Åsarps pastorat, Skara stift,
kontraktsprosten A. Jungner, hade, då smeden C. A.
Karlsson i Skattegården Borred i Kölaby
församling af nämda pastorat, hvilken
tillhör separatisterna, begärde att få två sina
barn med namn inskrifna i Kölaby
ministerialböcker, svarat honom, att det icke
kunde ske. Karlsson anmälde förhållandet
för justitieombudsmannen, som härför
förordnade om åtal mot Jungner inför Skara
domkapitel, som nu meddelat utslag, hvari
domkapitlet pröfvar rättvist att tilldela
Jungner föreställning med förmaning, att han
måtte med hofsamhet och vänlighet bemöta
alla dem, med hvilka han i sin egenskap
af pastor och själasörjare kommer i
beröring, städse besinnande angelägenheten däraf,
att en prest söker genom kärlek vinna, icke
genom afvoghet eller bristande
tillmötesgående än mera aflägsna dem, hvilkas sinne
är vändt från kyrkan. Jungner fick
därjämte ersätta klagandens kostnader med 25
kronor.
Borgmästare och råd i tvist. Rådman
C. Lundberg i Falköping hade låtit
instämma borgmästaren O. Brummer
därsammastädes med yrkande att af honom utfå sin
tillkommande andel under gångna 17 år af
bötesmedel, utgörande årligen 22 kr. utom
ränta. Borgmästaren Brummer inlemnade
flere inlagor för att visa, att han ensam som
borgmästare åtagit sig att föra
saköreslängden och egde därför också ensam att
uppbära den för mistade bötesmedel rätten
tillerkända ersättningen.
Borgmästaren Brummer å sin sida hade
till samma dag genstämt rådman Lundberg
med yrkande att utfå de medel, som
borgmästare Brummer för rådman Lundberg
utbetalt såsom rådmännen ådömda för af t. f.
borgmästaren Wimmerstedt förskingrade
medel, dels till planteringsförbundet skänkta
skarpskyttemedel, dels staden tillerkända
fattigvårdsmedel, tillhopa omkring 110 kr. utom
ränta. Båda parterna bestridde hvarandras
påståenden och öfverlemnade målet,
borgmästare Brummer dock tilläggande, att han,
om rådman Lundberg återtoge sitt
krafanspråk, godvilligt, för att undvika rättegång,
ville till rådman Lundberg utbetala hans
föregifna andel i de 10 sista årens
bötesmedel utan ränta.
Vissa aftal till förlikning mellan parterna
omtalades af rådman Lundberg inför
rätten. Dessa aftals införande i protokollet
bestreds af borgmästare Brummer, men då
detta tilläts, kompletterades de af
borgmästare Brummer, hvarför rådman Lundberg
å borgmästare Brummer yrkade ansvar för
ärekränkning.
Veteranernes ministär kan man kalla den
nuvarande ministären. Statsrådens sammanlagda ålder
utgör 609 år och medelåldern är 60,9 år. Hrr Bildt,
Bergström och Wennerberg representera
tillsammans en ålder af 204 år.
Meddelanden fr. allmänheten.
Till allt befäl, brand- och
bergningsmanskap såväl män som kvinnor vid Tunadal,
afgifva vi härmed ett hjärtligt tack för
bevisad hjälpsamhet vid den hos oss under
den 24 maj inträffade eldsvåda.
Thilda och A. O. Bylin.
Strödda underrättelser.
En bit Östersundslif. Å Östersunds
storgata från annexet till torget mötte en
vår meddelare inom staden, skrifver
Jämtlandsposten, härom dagen kl. 11 f. m.
under tiden då allt folket strömmade till
torget, 164 gående personer, 6 åkdon med
lika många hästar och 8 personer, 8
hundar och en katt. På torget var ännu
lifligare, där saknades ingenting som man
behöfde. Där fans t. ex.:
18 st. hölass, medelvigt 34 lisp. st., värde 95 öre
lisp., kr. 598.50.
2 st. halmlass, medeivigt 20 lisp. st., värde 75 öre
lisp., kr. 30.
14 st. vedlass à 3.50 pr st., kr. 49.
1 takspånslass, kr. 10.
1 tjärlass, kr. 25.
1 lass häsjestolpar, kr. 5.
88 stycken försäljningar af köttvaror, kr. 1,900.
77 stycken olika matvarulass, kr. 1,925.
15 ställen krydd-, konfekt- och kaffehandel,
kronor 150.
4 ställen möbelhandel, kr. 50.
1 Dalgubbe med sina korgar, kr. 7.50.
En pil i ögat. En 14-årig gosse i Kulla
socken af Upsala län råkade härom dagen
att under lek med pilbåge afskjuta en pil
som träffade en 11-årig gosse i ena ögat.
Pilen afbröts och ögat blef för alltid
förderfvadt.
Rik afkomma. En hemmansegaren Erik
Svensson i Marsätt, Sundsjö socken,
tillhörig sugga framfödde den 10 maj under 3
timmars tid 21 stycken välskapade grisar,
af hvilka 5 voro dödfödda, 4 dogo ett dygn
efteråt samt återstoden, 12 stycken, lefva
ännu, äro krya och duktiga. Samma sugga
har på 9 månaders tid framfödt 43 stycken
grisar.
I gamla dagar brukade lapparne befria
sig ifrån sina ålderstigna och orkeslösa på
så sätt, att man lät dem välja mellan tre
dödssätt, hvilka de kallade »renskjuts»,
»kallbad» och »julglädje». Renskjuts bestod däri,
att man insnörde den gamle gubben eller
gumman i en »akja» eller »keris» och lät
den sedan åka utför något mycket brant
fjäll, utan att man vidare bekymrade sig
om den åkande. De som nöjde sig med
»kallbad» blefvo utan vidare seremonier
nedstoppade i någon kallkälla eller också
under isen i något vattendrag. De som ej
voro alldeles uttröttade af lifvet, valde
vanligen »julglädje», hvilken bestod däri, att
man instufvade den gamle i ett ihåligt träd
eller stubbe, försedd med skjutvapen,
elddon och kokkärl. Sedan tilltäptes hålet, så
att den instängde ej slapp ut. Tydliga
märken efter sistnämda dödssätt funnos å ett
långt smalt näs å Laxsjön, när byn med
samma namn anlades 1754.
Också ett sätt att trösta. En bonde
i en af Kronobergs läns socknar, som ej
hade något foder att gifva sina kreatur, tog
härom dagen sin fiol och gick in i
ladugården, där han stälde sig midt ibland sina
magra kor och stutar och började spela en
hurtig vals. Detta hade till följd, att
djuren tystnade med sitt bölande och lyssnade
på de lifliga tonerna. Endast en kalf kunde
ej förmås att tiga. »Jaså», sa’ bonden, »du
tror mig inte, så ska’ du få se då», hvarpå
han lyftade in honom i foderladan, där han
fick taga de sista halmstråna i närmare
skärskådande.
Skolgossen och general Boulanger.
En lärjunge vid Lunds allmänna läroverk
afsände för någon tid sedan en skrifvelse
till general Boulanger med ödmjuk
anhållan om generalens porträtt. Efter någon tid
kom ett stort bref med Boulangers porträtt
i stort kabinettsformat och med hans
egenhändiga namnteckning undertill. »Le
général Boulanger se fait le plaisir de vous
envoyer sa photographie», stod där därjämte,
skrifves från Lund till Kr.-Bl.
Prins Oscars exempel vinner
efterföljd. Från London skrifves att prins Georg
(andre son till prinsen af Wales, löjtnant i
engelska flottan och 23 år gammal) har
dödligt förälskat sig i en ung engelska af
mycket god, men ofrälse familj.
Man talar i hofkretsarne mycket om denna
förbindelse, isynnerhet därför att den unga
damen saknar all hemgift. Den förälskade
prinsen frågar dock föga efter penningar,
och hans kärlek är så mycket innerligare,
som den älskade har mycket svag hälsa och
för tillfället till och med är ganska
allvarsamt sjuk. Den unga flickans far, en
bekant och mycket ansedd man, finner sig ej
synnerligen väl i den situation hvari han
befinner sig, men alla hans föreställningar
och försök att skilja de båda unga ha
blifvit utan resultat, emedan prinsen är fast
besluten att gifta sig med sin älskade.
„Prohibitionisterna“ i Kansas.
Amerikanska tidningar berätta en lustig historia,
som lär hafva passerat i Kingman, en liten
stad i Kansas, där prohibitionisterna satt i
gång den häftigaste agitation mot
spritdrycker. Borgmästaren i nämda stad är en
ifrig prohibitionist och förlägger
tyngdpunkten af sin verksamhet till det strängaste
genomförande af prohibitionistlagen. Härom
dagen fick borgmästaren besök af några
ifriga prohibitionister, hvilka voro mycket
uppbragta och meddelade honom att de i en
aflägset belägen handelslokal upptäckt en
värdshusrörelse, som bedrefs i smyg. Den
nitiske borgmästaren begaf sig så fort som
möjligt i väg till polismästarens bostad, men
träffade honom icke hemma. Han sökte
därefter flera magistratspersoner, men
träffade ej heller någon af dem. Bekymrad
öfver, att brottslingarna möjligen skulle
kunna slippa undan, gick borgmästaren då
ensam till det angifna stället. Då han kom
i närheten, observerade han en mängd
personer, hvilka alla sträfvade åt samma håll.
De gingo tysta och, som det tycktes, enligt
en hemlig öfverenskommelse. Hon slöt sig
till dem och kom på det viset till den i
smyg bedrifna värdshusrörelsen. Utan
svårighet hittade han ingångsdörren, men då
han kommit öfver tröskeln blef han stående
såsom fastspikad. Bakom disken stod
nämligen polismästaren med uppvikna
skjortärmar och hade fullt upp att sköta med att
langa ölflaskor till törstande gäster. Vid
bordet närmast disken sutto åtskilliga af de
magistratspersoner, som borgmästaren sökt,
och tömde en bägare i all endrägt. Om
borgmästaren också slog sig ned bland dem,
förmäler icke historien.
En människa skuren i bitar. Den 8
februari begicks i Paris ett brott, som är
af sådan art, att det väl knappast torde vara
möjligt att kunna framföra ett enda
föregående exempel på en så demonisk
kallblodighet som den mördarne vid detta tillfälle
ådagalagt. Det är ett simpelt rån. Offret
heter Vétard, var urmakare, tämligen
förmögen, ogift och känd för att föra ett
tämligen sedeslöst lif.
Denna sista omständighet hade skurkarne
Moraud och Vacher begagnat sig af för att
locka det utsedda offret i fällan. De
förmådde en prostituerad kvinna vid namn
Josephine Martin att i en annan
demimondedams namn — Rosalie heter hon — efter
hvilken Vétard, såsom man visste, länge
suckat förgäfves, tillskrifva denne ett bref
af tämligen frestande innehåll.
Kort därpå förmådde Moraud samma
Josephine att till Vétard öfverbringa ett bref
från honom själf, hvari han sade sig stå på
särdeles förtrolig fot med Rosalie och
erbjöd sig skaffa urmakaren ett rendezvous
med denna dam, för hvilket ändamål han
utbad sig ett personligt samtal med honom.
Vétard gick i fällan, träffade under
Josephines frånvaro på hennes rum
tillsammans med Moraud och blef då af denne
och den tillkallade Vacher öfvermanad.
Härpå skuro de af honom strupen, hvarefter de
med en vanlig vedsåg skuro honom i små
bitar, som uppsamlades i ett par
torgkorgar och buros bort, så att de olika delarne
af corpus delicti försvunno i en mängd
kloaker, bekvämlighetshus m. m.
Sedan sålunda »den allvarliga delen af
festen» var öfverstökad, begåfvo sig
förbrytarne till Vétards urmakareverkstad, bröto
sig in, tömde den kontanta kassan, omkring
1,000 francs, samt medtogs alla i butiken
befintliga fickur samt en betydlig massa
smycken, ringar och broscher.
Egendomligt nog hade de verkligen lyckats att
under de fem dagar, som gingo innan de blefvo
gripna, få alla dessa värdesaker omsatta i
penningar genom att afhända dem till en
mängd pantlånare öfverallt i Paris.
Hade urmakaren haft sin egendom på sig,
d. v. s. hade förbrytarne ej behöft bryta sig
i hans butik, hade brottet säkert blifvit
oupptäckt, så väl hade de ingensopat alla
spår af brotten. Men de försvunna
klockorna i Vétards butiksfönster gåfvo vid
handen, att allt ej gått rätt till, grannarne fäste
polisens uppmärksamhet på saken och ve
nu den, som sökte sälja någon af Vétards
klockor.
Följden blef, att förbrytarne efter fem
dagar blefvo fast. De två karlarne neka
såväl till brottet som till all bekantskap med
Josephine, som däremot aflagt fullständig
bekännelse. Detta i förening med en massa
indicier mot Moraud och Vacher gjorde att
juryn pingstdagen på e. m. afkunnade sitt
skyldige, hvarefter Moraud dömdes till
döden, Vacher till 10 års straffarbete och 10
års polisuppsigt utöfver strafftiden, hans
hustru till 6 års straffarbete och 6 års
polisuppsigt samt Josephine till 4 års
straffarbete.
A.: — Det var ruskiga benkläder du har, bror
B., inte går det an för en karl i din ställning.
B.: — Det är inte kläderna, som göra mannen.
Låt vara att mina benkläder äro något slitna, så
hvad betyder det, när det klappar ett varmt hjerta
under dem.
Från utlandet.
Den 19 maj blef Norra och
Central-Europa förbundet med Orienten. Man kan
nämligen nu från Paris, Berlin, Wien o. s.
v. fara direkt på järnväg till Salonichi.
Resan från Österrikes hufvudstad dit tager 60
timmar. I lördags öppnades den
återstående delen af sträckan, nämligen från Vranja
i Bulgarien till Yskyb i Turkiet.
Det har dröjt länge innan denna bana,
som i tekniskt afseende icke erbjuder
några svårigheter att tala om, blifvit
fullbordad. År 1878 på kongressen i Berlin blef
det beslutadt att banorna på Balkan-halfön
skulle göras färdiga, men många hinder
hafva haft till följd att hvad som i andra
europeiska stater skulle blifvit gjordt
färdigt på två à tre år här dröjts icke mindre
än tio. Från 1878 till 1883 förgick tiden
med oupphörliga underhandlingar mellan
respektive stater hvar banlinien skulle gå,
i det att hvarje makt föreslog sin linie. Den
bekante baron Hirsch, som af Turkiet
fått koncession på den del af banan, som
skulle gå öfver dess område, gjorde sitt till
att draga ut saken på längden, men
Österrike förlorade till slut tålamodet och den 9
maj 1883 blefvo Österrike, Porten,
Bulgarien och Serbien slutligen ense om de båda
linier, som från ungerska gränsen skulle gå
dels till Salonichi dels till Konstantinopel.
Förbindelsen med den turkiska
hufvudstaden är ännu icke åvägabragt, men det skall
icke dröja länge förrän detta sker.
Om det stista stycket, som nu är öppnadt,
nämligen från Vranja till Yskyb, har det
icke varit så lätt att blifva ense, då man
här måste fästa afseende på militära och
strategiska skäl. Järnvägsbolaget ville
ursprungligen för att spara utgifter låta linien
från Vranja gå norr om Yskyb, men
Porten satte sig på det bestämdaste häremot
och fordrade att banan skulle gå i krökar
och följa det vågformiga landet, emedan
terrängen här var lättare att försvara.
Litet norr om Yskyb går banan genom ett
trångt pass, som turkiska ingeniörofficerare
hafva befäst och som enligt deras
uppfattning är nyckeln till Vardardalen, som
söderut för till Salonichi.
I Wien har man en lång tid med
längtan motsett den tidpunkt, då Österrike skall
blifva förenadt med det Egeiska hafvet, och
det kan icke häller nekas att
Österike-Ungern framför alla andra länder synas skörda
största fördelen af den nya
kommunikationsleden. Ryssland har af politiska skäl med
missnöje sett bananläggningen, och England
och Frankrike hafva icke varit synnerligt
belåtna med den, men detta har kommit sig
af merkantila skäl, emedan dessa båda
makter hittills behärskat omsättningen i
Balkanländerna utan att hafva några
konkurrenter.
Nordamerika. I ett officielt meddelande
heter det att man befarar det nya feniska
attentat tillämnas under närmaste framtid.
Enligt detta meddelande har Clan-na-Gael
(ett hemligt feniskt sällskap) i Amerika i
harmen öfver den sista dynamitkomplottens
misslyckande och dess agenters fängslande
nyligen uppgjort en plan till nya brott
under förhoppning att därigenom se nya
bidrag tillströmma och rörelsens ledare
rentvättade från anklagelsen att hafva
bortslösat en stor del af de dem anförtrodda
penningarne.
Då myndigheterna hade skäl att
misstänka att dessa nya komplotter åsyftade ett
upprepande af Phoenixparkstragedien,
vidtogo de åtskilliga åtgärder för att öfvervaka
de landligans embetsmän, som flytt till
Amerika för att undgå arrestering med
anledning af denna förbrytelse. För någon tid
sedan kom man underfund med att
Thomas Brennan, ligans f. d. sekreterare,
umgicks med John T. Walsh och andre bland
sammansvärjningens farlige agenter. Kort
därefter försvann Walsh från sitt hem och
lät utsprida det ryktet, att han i Omaha
skulle sluta sig till Brennan.
Emellertid steg han ombord på en
ångare, som afgick till Frankrike. Här
förlorade man på en tid hans spår, men
slutligen träffades han i Paris, där han
logerade i ett obemärkt hotell under ett falskt
namn. Denne man, som förut varit en af
landligans aflönade organisatörer,
betecknades af Carey som den förnämste
upphofsmannen till morden i Phoenix Park vid
Dublin. År 1883 arresterades han på den
engelska regeringens begäran i Frankrike, men
den franska regeringen vägrade att utlemna
honom. Han har alltid predikat mord, och
det kan icke vara något tvifvel
underkastadt att hans mission i Europa står i
sammanhang med en eller annan dylik
förtviflad komplott.
En bland de starkaste rusdrycker i verlden, ehuru
märkvärdigt nog, icke upptagen på
goodtemplarnes förbudslista, är det slags likör som kallas
»popularitet», den må nu, »tiodubbelt ren» eller
finkelstinkande, utskänkas från politikens väldiga
fastager eller det kommunala förtroendets
småkaggar. Och liksom alkohol, kaffe och öfverflödande
dramatik åtföljes dess njutande icke sällan af »dille».
Norrlands Skeppslista.
April 8. Atlantic, Söderström, anländ t. Sydney fr.
Hamburg.
— 23. Carl von Döbeln, Jonsson, segelkl. till
Pensacola från Santos.
— 30. Framnäs, Nilsson, segelkl. till Barbados
fr. Pernambuco.
Maj 10. Natal, Berggren, segelkl. t. Port
Elisabeth från Newyork.
— 18 (före). Monarck, Linderdahl, fr. Adelaide t.
Kanalen f. o. pass S:t Helena.
— — (före). Sävenäs, Thunell, fr. Port Pirie t.
Kanalen f. o. pass S:t Helena.
— — Amazon, Nordbäck, från Port Pirie anl.
till Falmouth och beordrad till G:t
Yarmouth.
— — Rosalie, Andersson, från Antwerpen till
Rio de Janeiro passerad South
Santhead.
— — Express, Larsen, afsegl. Faversham fr.
Christiania.
— 19. Hedvig Sophia, Norman, segelkl. t.
Harnäs från Hull.
— 21. Chili, Sågström, fr. Altona t. Gefle pass.
Sundet.
— — Siri, Malmberg, anl. till Liverpool från
Penedo.
— 22. Stella Maris, Stevenius, segelkl. t.
Newport (Mon.) fr. Havre.
— — Jupiter, Bjarke, fr. Sourabaya t.
Kanalen f. o. pass. Kinsale.
— 24. Clara Maria, Granberg, anl. till Port
Royal fr. Rio de Janeiro.
Hustrun: — Men, käre man, det är väl bättre,
att vi hyra den mindre våningen: den större är ju
alldeles för dyr för oss.
Mannen: — Det vet jag visst! Vi hyra den större,
ty hyran kan vi ju i alla fall inte betala.
— 26 —
Nära fyra veckor voro förflutna. Bach hade
haft mycket arbete och ej fått tid att besöka
damerna på Hallermark, särskildt hade hans
författareverksamhet hvarje afton hållit honom
vid skrifbordet. Teodora och hennes farmor
hörde honom två gånger i kyrkan, och hans
sista predikan grep den unga damen djupt. Hon
lutade sig långt fram i bänken, under det
hennes fuktiga ögon sökte hans. Farmodern
vidrörde då lätt hennes axel, och hon satte sig
hastigt till rätta igen.
Mer än ett nyfiket öga hade betraktat
damerna Olowström i deras bänk, utan att kunna
upptäcka det märkvärdiga, som skulle finnas hos
Teodora.
— Det var då en angenäm öfverraskning,
käre Bach. Att komma i sådant väder, och
till fots!
— Ja, nådig fru, jag har lärgtat mycket
efter ert trefna hem, svarade han leende, och
till sist kunde jag ej härda ut längre, utan
kastade ifrån mig pennan och vandrade åstad...
Jag har ju nu mera ingen, som håller mig kvar
hemma, tillade han allvarligare.
Grefvinnan nickade. Sedan han satt sig på
sin vanliga plats vid fönstret, frågade han:
— Hvar är lilla stormfågeln, fru grefvinna?
Har väl icke flugit sin kos igen?
— Nej, Teodora är på sitt rum. Hvad hon
der gör, vet jag icke och vill icke heller veta
det. Hon måste ha sin frihet, det inser jag.
Jag är glad öfver, att verlden ej ser hennes
besynnerligheter, och hon har fått löfte att ställa
— 31 —
Nu såg hon upp.
— Tack för denna blick, återtog han. Tro
icke, att jag fördömer, hvad ni gjort, ni var
helt visst i er goda rätt, och jag är öfvertygad
om, att det var nödvändigt. Men jag ville så
gerna varna er för framtiden, grefvinna. Gå
varsamt till väga och pröfva lugnt er sjelf. Den
andra parten förtjenar också något afseende.
Ett misstag å er sida käns kanhända bittert på
det hållet.
— Jag skall aldrig glömma, hvad ni nu sagt.
Men vill ni icke hjelpa mig?
— Jo, gerna.
Hennes ansigte fick ett ljust, lyckligt uttryck.
— Hvad sysselsatte ni er med, innan jag
kom? frågade han nu och såg ned i kistan.
— Jag läste igenom åtskilliga bref från länge
sedan försvunna tider, svarade den unga damen,
i det hon lade sig på knä och räckte honom
ett papper. Se här ett. Stilen är så fin som
om det vore skrifvet med en synål.
— Det var en mellankolisk förströelse på en
sådan höstafton, sade han.
— Ja, isynnerhet när man är ensam. Och
ändå ligger det något obeskrifligt tilldragande i
att på detta sätt umgås med andar, ty anden
strömmar ju emot en från papperet... Ni tycks
redan vara fördjupad i läsningen.
— Ja, det var också ett mycket egendomligt
bref från en trolofvad kvinna. Hon ber deri
att återfå sin frihet. Hör, hvad hon skrifver:
Min högst dyrbare vän! Det är ingalunda af
misstro till vår ömsesidiga uppriktiga
tillgifvenhet, jag beder er lösa mig från vår förbindelse.
Helt andra skäl komma mig att tro, det den ej
— 30 —
— Ja.
— Det var ett missgrepp af er...
Hon uppfattade hans mening oriktigt.
— Skulle jag kanske underkastat mig
följderna af mitt förhastande och funnit mig i mitt
öde, för att icke krossa farmors förhoppningar?
Nej, nej, det kunde jag ej!
Hon hade rest sig och sträckte nu händerna
bönfallande emot honom som om hon velat säga:
Ni vet kanske icke... jo, ni, som vet allt,
måste äfven veta, hvilket elände det är att hela
lifvet igenom vara fastkedjad vid en menniska,
för hvilken man är likgiltig.
Äfven han steg upp. Hon fortfor häftigt:
— Om jag hade uppoffrat mig sjelf och
derefter, när det var för sent, träffat den, som
kunnat bli allt för mig, då skulle jag aldrig
kunnat finna mig deri, utan i min förtviflan
dragit honom och oss alla ned i en afgrund,
ur hvilken det icke fins någon räddning.
Han bleknade och såg med en djup,
forskande blick på den upprörda flickan.
— Var på er vakt, grefvinna Olowström, så
att ni icke för andra gången misstager er, sade
han allvarligt. Det är nog möjligt, att ni skulle
handla som ni säger, men märk väl, att man
icke till hvad pris som helst får eftersträfva
något slags mål, icke ens det högsta och ädlaste.
Och när ni härnäst söker efter en menniska,
gör det då lugnt, med tålamod och
hänsynsfullhet, ty lidelsens röda fackla förvillar den
säkra, klara blicken.
Hon stod tyst och orörlig framför honom.
— Har jag gjort er ledsen? frågade han i
mildare ton.
— 27 —
för sig, hur hon vill. Sällan visar hon sig här
nere, hon är mest ensam och stör mig långt
mindre än jag trodde. Emellertid tviflar jag på,
att det varar länge.
— Vågar jag gå upp och helsa på hos henne?
sporde Henning efter några ögonblicks tystnad.
— Naturligtvis, käre vän. Hon är mycket
intagen i er, det har hon redan sagt mig på
sitt vanliga rättframma sätt. Jag tror också,
att ni lätt skall få det inflytande öfver henne,
som jag gerna velat ha, men då måste ni visa
er fördragsam. Kom ihåg, att hon icke är som
andra, att hon ger sina känslor och tankar
uttryck på ett helt annat sätt än man eljes får
höra. När hon till exempel säger: Jag är kär
i den eller den, så menar hon dermed blott,
att personen tilltalar henne...
Henning Bach såg med en fast blick på den
gamla damen, som undvek den. Derefter vände
han med ett sorgset uttryck ögonen mot det
dystra höstlandskapet. En paus följde, och
klockan slog sju. Nu reste han sig.
— Hvar träffar jag grefvinnan Teodora?
— Hon bor uppe i rummen utåt trädgården,
de bästa i huset, ni vet. Skall Braun följa er?
— Nej, tack, jag hittar nog på egen hand.
— Godt, käre Bach. Braun kommer upp
och säger till, när teet är färdigt.
Konsistorialrådet gick långsamt uppför den
stora hufvudtrappan. I den långa korridoren
der uppe hängde de slägtportrält, hvilka man
ej kunnat bereda plats i matsalen. Bach
betraktade det ena efter det andra af dessa käcka,
stolta ansigten med de stora, mörka ögonen och
det Olowströmska vecket mellan ögonbrynen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
