Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tre systrar Tode stodo samtidigt i
tisdags brudar i Hagakyrkan i Göteborg. En
svåger till den ene brudgummen,
komminister Christenson i Mark, utförde hela
vigselseremonielet sjungande.
Massmordet på skonerten
Johannes. Upphofsmannen till det på Östersjön
senaste höst föröfvade mångdubbla mordet,
Jan Umb, sitter, enligt ryska blad, för
närvarande fängslad i Petersburg, där rättegång
med honom snart kommer att anställas. Till
denna skall också inkallas den enda
öfverlefvande af »Johannes» besättning,
styrmannen, hvilken hittills vistats i Riga för att bota
sina sår.
Strandadt ångfartyg. Finska
ångfartyget Fennia, hemma i Wasa och från
Lübeck destineradt till finska städerna å
Finlands vestra kust, med last af
styckegods, strandade i torsdags vid Löpertö nära
Enskärs fyr utanför Nystad. Bolaget
Neptuns ångfartyg Argo afgick till
strandningstället för att assistera.
En obehaglig gäst. En tjänstflicka i
Villastaden i Stockholm, som under hela
vintern varit ständigt illamående utan att
kunna erhålla någon förklaring på sin
sjukdom, blef helt nyligen befriad från roten
och upphofvet, som befans vara en
binnikemask, hvilken efter hvad man uppgifvit mätte
100 fot i längd.
Hemvännens sista nummer innehåller
bland annat utmärkt porträtt af Pontus
Wikner samt några teckningar från Finspångs—
Norsholms järnväg.
Breflåda. Gerh. Dahl, Trondhjem.
Annonskostnad kr. 1.50.
— E. Eriksson, Torsby. Kan icke användas.
— J. P. Bolin, Östrand. Hvad är meningen?
— Sågverksarbetare, Svartvik. Ni tyckes vara
för ung och saken för viktig.
Tidningsöfversigt.
Under rubrik »Några lärdomar i
afseende på strejker» skrifver Söderhamns
Tidning:
»Under förra veckan inträffade i
Stockholm ett par strejker, visserligen ej i någon
stor skala och, som vi tro alldeles afslutade,
men dock beaktansvärda med afseende på
några lärdomar, som man af dem kan
inhemta.
Det var ett antal murare, som nedlade
sitt arbete, emedan de ej voro nöjda med
en timpenning, som lemnade dem fullt 25
kronors inkomst i veckan. Förtjänsten
tyckes ja vara rätt bra och de flesta hade
varit belåtna med den, därest de fått vara i
fred för »samhällsförbättrande» kamrater,
som tack vare sin framfusighet och lediga
tunga lyckats upphäfva sig till
»arbetarledare» och inom den s. k. fackföreningen
genomdrefvo ett beslut, att man skulle strejka.
Och så kom det sig, att många arbetare,
bländade af det försåtliga talet om att de
skulle vara »solidariska» och »hålla ihop»,
mot bättre vetande afsade sig ett arbete,
som gaf bergning åt dem och deras
familjer.
Några frågor ligga här nära till hands.
Handlar nu en familjefader rätt, då han
så där låter sig af några oroliga andar rent
af kommenderas till att rycka brödet ur
munnen på hustru och barn?
Och hvad är det för gagn med
fackföreningarna när deras uppgift är att tvinga
personer, som vilja arbeta, till att gå
sysslolösa?
Kan det vara en skyldighet för en
arbetare att gå som dagdrifvare utan att
förtjäna penningar, blott därför att hans
kamrater fordra det?
Svaret på dessa spörsmål ligga för hvarje
rättänkande och förnuftig människa i
öppen dag, och det torde ej vara svårt att
inse, huru tvetydiga de så ofta prisade
fackföreningarne äro, hvilkas beslut oftast
dikteras af några talföra personer, som själfva
ha ingenting att förlora, men ej draga i
betänkande att locka andra i ofärd.
Ett verkligt upprörande drag berättas från
murarestrejken i Stockholm. Det var en
mängd kvinnor och ynglingar, hvilka såsom
handtlangare vid mureriarbetet förtjänade en
dagspenning, med hvilken de voro nöjda.
Denna lilla förtjänst blef dem nu utan
deras eget förvållande beröfvad genom
murarnes arbetsinställelse. Det var en ömklig
syn att se dessa stackars handtlangare sitta
gråtande öfver den olycka, hvari de
oförskyldt råkat. De hade ingen strejkkassa till
sitt understöd, utan fingo svälta.
Så där hjärtlöst och själfviskt handla de,
som sätta i gång en strejk. De tänka
aldrig på de många bittra tårar, som fällas,
när arbetsförtjänsten tryter och nöden träder
inom dörren. De glömma, att det är andra,
som få lida för deras skull.
I Sundsvall har ett socialistiskt s. k.
arbetareförbund uppträdt och å arbetarnes
vägnar framstält vissa föga befogade
fordringar. Många arbetare hafva med
anledning däraf offentligt protesterat mot detta
opåkallade och själftagna målsmanskap, och
häri ha de handlat rätt och förståndigt.»
1888 års riksdag och Helsovården.
(Ur Helsovännen.)
Vi kunna hafva skäl att här göra en
hastig återblick på hvad den nyss slutade
riksdagen gjort för landets helsovård. Det
är icke mycket eller rättare sagdt, det är
— intet, ifall vi afse direkt helsovård. Men
indirekt är något gjort, och för sjukvården
har riksdagen anslagit icke så litet,
nämligen 465,400 kr. till Serafimerlasarettets
ombygnad i Stockholm på sin gamla plats,
25,000 kr. till tomt för ett nytt hospital,
afsedt för de två nordligaste länen, hvarjämte
311,000 kr. lemnats till fortsättning af
arbetena å asylen för obotliga dårar vid
Lunds hospital. Vidare har ock uppförts
på ordinarie stat lön för en ny särskild
lärare i ögonsjukdomar vid Karolinska
institutet.
För att underlätta sjukvården på
landsbygden väckte Helsovännens utgifvare
motion om en skrifvelse till regeringen för
utredning, »huru på lämpligaste sätt
behörigen öfvade och undervisade sjuksköterskor
måtte kunna utbildas för att sedermera
anställas i landskommunernas tjänst såsom
biträden vid sjukvårdens handhafvande. Men
riksdagen ansåg, att denna sak hörde helt
och hållet under kommunernas och
landstingens domvärjo, hvarför regeringen eller
riksdagen icke hade något därmed att
skaffa.
De vigtigaste besluten af riksdagen på
helsovårdens område — ehuru äfven de af
indirekt natur — äro säkerligen de, som
röra bränvinslagstiftningen. Två vigtiga
beslut äro här fattade. Det ena är
nedsättning af bränvinets lagtvungna alkoholhalt;
det andra är bränvinets fördyrande genom
högre tillverkningsskatt.
Vår, likasom andra länders, bränvinslag
har en bestämd lägsta alkoholhalt för
bränvin, ehuru rörande andra spritdrycker det
står tillverkare och försäljare fritt att göra
dessa svagare eller starkare; dock att det,
som kallas vin, icke får hålla mer alkohol
än 25 volym-prosent. [1] Anledningen till
berörda besynnerliga stadgande lär vara att
söka i den dåliga och orena beskaffenheten
af det bränvin, som förr tillverkades,
hvarför en hög alkoholhalt kräfdes för att
smaken icke skulle vara alltför dålig. Ja, man
trodde, att bränvinet verkade mindre
skadligt, om det var starkare. Nu vet en hvar,
att detta är ett stort misstag, och att
bränvinet verkar skadligare ju starkare det är,
om än det är s. k. »tio-dubbelt renadt».
Den stora alkoholhaten gör isynnerhet
bränvinet skadligt för för magsäcken, lefvern och
njurarne, hvilka hos bränvinssuparen så lätt
och så snart fördärfvas genom beröringen
med spriten. Naturligtvis inträder äfven
ruset tidigare och våldsammare ju starkare
rusdrycken är, hvarigenom nervsystemet
förslappas, då ruset ofta förnyas.
Före 1855 var hos oss ingen lag om
bränvinets styrka annat än för Stockholm,
där öfverståthållareembetet 1831 hade
utfärdat en kungörelse, att »bränvin icke må
på stadens näringsställen utminuteras, som
i gradtal håller mindre än 4 grader på
gamla profvaren» d. v. s. 43 volym-
prosent. Men i 1855 års bränvinslag
stadgades att bränvin i all handel skulle hålla
minst 5 grader, d. v. s. 46 volym-prosent.
Härvid har sedan dess förblifvit.
Bränvinet har sålunda hos oss varit dubbelt så
starkt som de starkaste viner och äfven
starkare än i de flesta andra länder.
Härigenom hafva naturligtvis de olyckliga
följderna af bränvinsbruket betydligt skärpts.
Vid 1887 års första riksdag väckte hr
Sigfr. Wieselgren motion om nedsättning af
bränvinets styrka. Han upplyste i sin
motion rörande detta ämne följande:
»Lagstiftningen i Norge känner icke
något sådant stadgande» (om en bestämd
alkoholhalt hos bränvinet), i Danmark icke
heller det eftersökes förgäfves i flera andra
länders bränvinslagar. Där det
förekommer, nöjer det sig åter med en vida lägre
siffra än vår; i själfva Ryssland är den
lagstadgade alkoholmängdnn 40 pros. och i
Finland, som länge med stöd af vårt
föredöme haft den bestämd till 46 prosent, har
den numera i enlighet med 1885 års
landtdags beslut blifvit nedsatt till 40 prosent.
I de länder, där pros.-halten af alkohol icke
utgör föremål för lagbestämmelse är, så
vidt jag vet, det i handeln vanligen
förekommande bränvinet öfverallt af lägre
alkoholstyrka än vårt; i det norska
bestiger den sig till 37 à 39 pros., i det
danska till omkring 40 pros.; i Holland och
flera tyska stater uppgår alkoholhalten i det
’Currenta’ bränvinet i allmänhet till blott
35 prosent.»
Herr Wieselgren föreslog en nedsättning
af vårt bränvins styrka till 38 pros., men
förslaget möttes med stark ovilja i Andra
kammaren och föll. — Icke bättre gick det
med ett förslag af bevillningsutskottet vid
Maj-riksdagen, också förlidet år, att
nedsätta alkoholhalten till 40 pros. — Vid
innevarande års riksdag motionerade åter hr
Wieselgren om nedsättning till 35 pros.
samt hr Th. Ekenman i första och hr E.
W. Carlsson i Andra kammaren om
nedsättning till 40 pros. Detta senare förslag
understöddes af bevillningsutskottet och blef
bägge kamrarnes beslut.
Detta riksdagens beslut, som säkerligen
kommer att af regeringen stadfästas, kan
obestridligen rubriseras såsom ett handtag
i helsovårdens tjänst, ett steg — om än
litet — fram i den rätta riktningen. Om
några år skola vi kanske kunna taga ännu
ett steg åt samma håll och få ned
bränvinets alkoholhalt till 35 prosent.
Det andra beslutet inom
bränvinslagstiftningens område var bränvinets fördyrande.
— Allt sedan man fick ögonen öppna för
det fördärf, bränvinet tillför landet, har man
sökt minska bränvinsbruket genom varans
fördyrande. Efter det att
bränvinsbränningen under konung Gustaf III åren 1775—
88 varit ett kronans monopol, blef den 1788
—1809 en arrendering af kronan
(»arrendebränningen») mot temligen hög skatt.
Men efter 1809 års revolution infördes
husbehofsbränningen, för hvilken skatten var
endast 2 kr. per mantal å landet och 8
skillingar för hvarje mantalsskrifven person i
stad. Då sedermera genom 1855 års lag
husbehofsbränningen afskaffades, blef
tillverkningsskatten 50 öre för hvarje
sexgradig kanna, men redan 1857 höjdes skatten
till 60 öre för hvarje kanna af 50 pros.:s
alkoholhalt; 1867 höjdes skatten åter till 70
öre, 1871 till 80 öre och 1879 till 1 kr. pr
kanna, hvarefter 1882, då litermåttet
infördes, afgiften sattes till 40 öre pr liter d. v.
s. till 1 kr. 4.68 pr kanna. Då nu detta
års riksdag — i enlighet med motion af d:r
E. W. Wretlind och hvilken motion hr
Arhusiander m. fl. vid debatten förordade —
höjde skatten till 50 öre pr liter, motsvarar
detta kr. 1.30 pr kanna. Då därjämte
sedan 1885 försäljningsskatten vid såväl
utminutering som utskänkning är 40 öre pr
kanna, måste man visserligen erkänna, att
skatten är ganska hög för en vara, hvars
tillverkningspris för närvarande icke lärer
uppgå ens till 30 öre pr kanna. Men dock
är beskattningen i England ännu mycket
större, och denna betydliga beskattning kan
försvaras, såsom den där visat sig
nödvändig för att begränsa bruket af denna så
högst fördärfliga vara, till dess man
kommer därhän, att man vågar taga steget fullt
ut och förbjuda såväl tillverkning som
försäljning däraf.
— Den andra vägen, hvarigenom man
ock söker att hämma bränvinsbruket —
nämligen genom att försvåra åtkomsten af
varan — försöktes ock af hr P.
Waldenström, hvilken motionerade om
inskränkning i utskänkningstiderna under
söcknedagar och om förbud för utskänkning
under sön- och helgdagar annat än till
spisande gäster.
Denna motion föranledde dock endast —
enligt bevillningsutskottets förslag — en
skrifvelse till regeringen med anhållan om
ett förslag af k. m:t till ändrad lydelse i §
26 af k. förordn. d. 29 maj 1885 med
»öfvervägande huruvida icke undantag i fråga
om utskänkning å sön- och helgdag samt
efter den i allmänhet tillåtna tiden på
aftnarne kunde antingen göras beroende af
särskild afgift eller på annat sätt
inskränkas».
— Hur är det med dig, eftersom du ligger till
sängs?
— Jo, kära du, fältskärn är skyldig mig
pänningar, och då jag inte kan få ut dem på något sätt,
har jag låtit honom sätta blodiglar på mig, så att
jag skulle få någon valuta.
Rättegångs- och Polissaker.
De stora menedsmålen. Vid
Stockholms rådstufvurätt hölls i onsdags en mer
än fyra timmar fortgående ransakning i det
förut omtalade målet rörande mened och
anstiftande af mened i en rättegång mellan
f. mältaren C. Svensson-Bergqvist och f.
slagtaren A. R. Andersson, i hvilket mål
äro tilltalade nyssnämde Andersson, f.
slagtarne J. P. Larsson-Linderkrona och J. E.
Dahlin, f. muraren J. H. Cato, samt f.
slagtarne C. O. Färnström och E. G. L.
Hallsenius, af hvilka Färnström i häktet
beröfvat sig lifvet och Hallsenius, begifvit sig
från hemorten.
Såsom vittne var vid rätten instäld f.
slagtaren Carl Ferdinad Johansson, hvilken
nyligen dömdes till tvångsarbete, som han
undergår å Rindön. Tilltalade Larsson-
Linderkrona sökte jäfva Johansson, på den
grund att han skulle stämt honom till
ansvar för mot L. begånget våld, men
jäfsanmärkningen ogillades af rätten.
Johansson vittnade att både Andersson,
Hallsenius och Larsson-Linderkrona sökt locka
honom att mot betalning begå mened.
Liknande vittnesmål afgåfvos äfven af andra
personer.
Tilltalade Cato förmåddes slutligen
erkänna att han af Hallsenius låtit förmå sig
att, mot löfte af 100 kronor i ersättning,
vittna falskt. Hallsenius hade då uppgifvit
att vittnesmålet endast afsåge att rädda
vittnet Dahlin från att blifva tilltalad för
mened. De utlofvade 100 kronorna hade Cato
sedermera fått emottaga af Larsson-
Linderkrona.
Med anledning däraf att Hallsenius icke
kunnat med kallelse anträffas utan
förmodas ha afvikit, beslöt rätten att han skall,
därest han anträffas, häktas och vid rätten
inställas.
Ofvanstående är, i största korthet
återgifvet, det hufvudsakligaste af hvad vid
gårdagens långa ransakning förekom.
Målet uppsköts.
En piga hade till häradsrätten stämt en
mansperson för barnuppfostringsbidrag och fick alla sina
stämningspåståenden nöjaktigt bifallne. Då
utslaget afkunnats vände hon sig till dombordet och
neg djupt för domaren och nämden med orden:
— Tack ska’ ni ha, alla som hjälpt till!
Meddelanden fr. allmänheten.
Till flottschefen vid Gimå flottningsbolag!
Med anledning af edert svar i denna
tidning No. 54 om edert sätt att antaga eller
förkasta inkomna anbud å flottningar, vill
jag erinra:
att icke jag utan flottchefen farit med
osanna uppgifter, framgår däraf, att, ehuru
jag mot godkänd borgen erbjöd mig flotta
virket år 1886 mot 1.62 samt 1887 mot 1.65
pr klamp, af eder, som infordrat anbud till
bestämda priser, likväl i stället båda åren
vid auktionen antogs det högre anbudet 1.70,
afgifvet af A. Nordin, som således vore den,
som hade »förmånsrätt till flottningen»,
äfven om detta skedde bolaget till skada eller
större kostnad. (Nordin lärer sedermera fått
nedpruta sitt anbud till likhet med mitt
eller kr. 1.65).
Som ett ytterligare skäl för min antydan
i denna tidning No. 29, vill jag erinra om
huru det tillgick 1884; att, ehuru anbud till
bestämda priser infordrats, likväl i stället af
eder antogs ett anbud, lydande — icke å
något bestämdt pris — utan å 2/100 öre
lägre än de lägsta anbuden, som afgåfvos af
mig m. fl. Huru ginge det med
entreprenadauktionen, om flera eller alla anbuden
voro lydande på samma sätt och är det icke
då ett narrverk att förmå allmänheten
besvära sig med afgifvande af anbud till
bestämda priser.
Min framställning har ingalunda skett på
något smygande sätt, då jag hos red. gifvit
mig tillkänna samt för allmänheten endast
påpekat sanna förhållandena angående de
utlysta entreprenadauktionerna.
Då hr M. numera tillgripit 12 § i
flottningsreglementet, som aldrig förr omordats,
har han handlat i likhet med den
drunknande som sträcker sig efter det räddande
halmstrået. Eller kanske hr M. vill påstå,
att jag idkat oloflig bränvinshandel, förledt
arbetsfolk till oordningar, föröfvat vålds-
eller illgerningar eller sökt hindra
flottningen. Huruvida jag har förmåga sköta
flottningen kan bedömas däraf, att jag ett år till
bolagets belåtenhet förestått flottningen å ett
distrikt, ehuru för annans räkning. Då det
synes tarfvas särskilda (hemliga?)
egenskaper, förutom flottningsförmansförmågan, för
att innehafva flottchefens förtroende, vore
det väl ock skäl att i
entreprenadkungörelsen därom göra någon antydan, så att
allmänheten sluppe, naturligtvis med undantag
af de förmånsrättsinnehafvande, att göra sig
onödiga besvär. Det enda hr M. vid
auktionen 1886 antydde såsom orsak, hvarför
han förkastade fleras lägre anbud och
antog ett högre, förklarade han vara sin
rättighet att öfverlåta flottningen till den som
innehade chefens (d. v. s. sitt) fulla
förtroende, och att det gjorde bolaget ingenting,
om det betalade några hundradels öre mera
pr klamp, blott bolaget finge vana
entreprenörer. Låt då för all del endast vana
sådana täfla och låt bli att genom inbjudan
till hela allmänheten narra den till onödiga
besvär, hvilket var hufvudändamålet med
min skrifvelse.
Tack vare vår »tidningspolemik», hölls i
år auktionen på ett ordentligt sätt, men så
befans denna gång ombudsmannen
närvarande. J. Andersson,
Norrleringen.
En resande kom till ett hotell och skulle just
skrifva in sitt namn i anmälningsjournalen, då i
detsamma en vägglus promenerade öfver papperet.
Han kastade genast pennan, tog sin nattsäck i
handen och ilade därifrån under lifliga försäkringar
om, att han nog visste, att djur af detta slag hålla
till i hotell, men att han ännu aldrig sett dem vara
så nyfikna, att de redan i boken se efter, i hvilket
rum man skall bo.
Strödda underrättelser.
Enbuskarne förete för närvarande
mångenstädes i Stockholmstrakten ett bedröfligt
utseende. De äro bruna och se ut såsom
vore de förtorkade. Detta års starka köld,
som förstört så många växter af ädlare slag,
har äfven skadat enbuskarne, hvilka väl
eljest uthärdat många hårda vintrar —
skrifves till »Vårt Land».
Fisk som fördämning.
Anrikningsverket vid Sala grufva var för omkring en
vecka sedan utsatt för att blifva stoppadt
genom den mängd af småfisk, som från
Mellandammen kommit in i ledningen, som
matar turbinerna till ofvannämda verk.
Framför ett galler, som finnes i vattenledningen,
hade samlats så oerhördt med småfisk, att
vattnet ej kunde komma fram, hvarför
turbinernas rörelser hindrades och, som sagdt,
hela verket var i fara att stanna. Vid strax
därefter skedd undersökning upptäcktes den
lefvande fördämningen, och pojkar och
gummor hade fullt göra med att bära hem den
uppösta fisken i säckar och hvad som i en
hast fans att tillgå.
Ur sjömanslifvet. Några sjömän,
tillhörande i Oskarshamn liggande skånska
fartyg, fingo den 19 maj stryk af
yrkeskamrater från nämde stad. »Nationaläran» blef
naturligtvis djupt sårad och samtlige
skånska sjömän, uppgående till 60 eller 70, slogo
sig tillsammans och tågade följande natt,
väpnade med stenar, käppar och andra
tillhyggen samt företrädde af »krigsmusik» —
två dragspel och en trumma — ut åt
Fredriksbergsvägen för att tukta de
oskarshamnske gastarne. Men i den natten fingo
de intet, alldenstund deras vedersakare
visligen höllo sig undan. De måste sålunda
återvända med oförrättadt ärende, hvilket i
alla afseenden var det bästa som kunde
hända.
Förlust och vinst. En handtverkare i
Helsingborg, som i söndags befann sig å
utställningen i Köpenhamn, blef där beröfvad
en portmonnä med en inneliggande mindre
penningssumma i silfver, men så vann han
i stället 500 kr. å utställningslotteriet och
vardt icke missnöjd med sin dag. I
glädjen brydde han sig icke en gång om att
anmäla stölden för köpenhamnspolisen,
hvilken han väl tyckte vara upptagen nog förut,
säger »Skåne-Halland».
En helig familj. Från Rom
telegraferas att de klerikala kretsarne därstädes på
det smärtsammaste berörts däraf, att man
i en därvarande klerikal förening, »Den
heliga familjen», upptäckt förfalskningar till
belopp af 150,000 francs. Icke mindre än
19 personer skola vara komprometterade.
Lille Karl: — Nej, mamma, det är alldeles för
tråkigt och enformigt i dag. Kan du inte börja
att gräla på köksan?
Från utlandet.
Frankrike. Times’ meddelare i Paris
har i dagarne gjort en utflykt till en stad
nära Paris, där han blifvit invigd i en
egendomlig affär. Denna går ut på att under
de skärpta tullbestämmelser, som aflöst det
gamla handelsfördraget mellan Frankrike
och Italien, drifva smuggleri metodiskt och
i stor skala mellan dessa båda land.
Affärens hufvudsäte är i Paris, och
»rörelsen» drifves med en ordning och en
punktlighet, som kunde tjäna till mönster för en
laggill affär. Anordningarna röja noggrann
kännedom om tillverkningscentra och de
platser, till hvilka varorna hufvudsakligen
sändas. Till centralbyrån i Paris ingå order
från alla delar af Frankrike, och byrån har
under sig filialer i landsorten, hvar och en
med sin särskilda förvaltning.
Centralbyrån gifver order till filialerna att leverera
packorna vare sig under enskild adress
eller på järnvägsstationerna. Endast på
sådana varor mottages beställning, för
smuggling, hvilka taga litet utrymme och äro
dyrbara. Ordinärt och skrymmande gods
afvisas. Hvarje köpman eller fabrikant, som
önskar få sina varor smugglade öfver
gränsen, mottager anvisningar om, huru de skola
inpackas och adresseras. Dessa
anvisningar skifta, ej blott efter olika varor utan
ock efter provinserna, från eller till hvilka
smugglingen skall ske. I somliga distrikt
är nämligen smuggling lättare än i andra,
smugglarne äro raskare och djärfvare,
vägarne mindre väl öfvervakade o. s. v.
Packorna måste vara små eller stora, långa
eller korta, rullade på olika sätt, allt efter
vanan hos smugglarne eller
naturförhållandena i den del af landet, hvarigenom de
skola föras. Ibland packas varorna i balar,
ibland i lådor. Meddelaren såg varor, tätt
nedpackade i fat med halm emellan, så att
de icke kunde nötas mot hvarann eller göra
något buller, som kunde väcka
järnvägstjänstemännens uppmärksamhet. Godset
sändes aldrig direkt till den punkt, hvarifrån
det skall föras öfver gränsen, utan efter hand
från punkt till punkt och understundom
tillbaka; först efter långa omvägar kommer det
till bestämmelseorten.
På ömse sidor om gränsen är nu
organiserad en hel här af smugglare, som föra
packorna allt efter deras storlek på
mulåsnerygg eller på egna axlar till orter på
andra sidan gränsen, därifrån de kunna
sändas vidare till adressaten. Taxan för
smugglingen skiftar mellan 12 och 15 prosent af
värdet, och det ligger i afsändarens intresse
att snarare uppgifva för högt värde än för
lågt, emedan byrån är ansvarig för varans
riktiga framkomst och icke ersätter mer än
uppgifna värdet.
Smugglarebanden organiseras med stor
omsorg. Smugglarne gå aldrig ensamme,
utan följas åt i små flockar, och då en
förförföljes af en tulltjänsteman, kastar han
sin börda och flyr, lemnande åt dem, som
komma efter, att upptaga och föra den
vidare.
Meddelaren känner en firma, som, sedan
denna byrå började sin verksamhet, på
detta sätt har skaffat för 1,200,000 francs
varor öfver gränsen. Han vill icke säga,
om det var från Frankrike till Italien eller
tvärtom.
Ännu har ingen enda af de packor, som
genom byråns förmedling smugglats öfver
gränsen, blifvit tagen af tullbetjäningen. Sex
smugglare hafva gripits, men varorna
räddades. Smugglarne taga 5—6 francs, ibland
ända till 10 francs, för hvarje paket, de
föra öfver gränsen, och en modig man, som
fullkomligt känner trakten, kan på detta
sätt inom få timmar göra sig en förtjänst
på 100—120 francs. Då en smugglare
gripes och sättes i fängelse, betalar honom
byrån 5 francs om dagen under hela
fängelsetiden. Den har god råd därtill, emedan
affären gifver lysande afkastning. Byrån
lär ega som nettoförtjänst icke mindre än
halfva afgiften, sedan omkostnaderna och
betalningen till de häktade smugglarne
blifvit afdragna.
Smugglaren eger själf att välja väg och
tid för sitt värf. Så snart varan
framkommit, underrättas afsändaren därom; ännu har
aldrig framkomsten dröjt mer än två dagar
utöfver hvad som utlofvats.
Meddelaren såg själf vid sitt besök vid
filialen i den franska landsortsstaden 11
lådor varor inpackade och färdiga och
innehållande varor till ett värde af en half
million francs. De skulle skickas åt sju olika
håll, och afgiften, som skulle betalas till
byrån för deras förande öfver gränsen
smuggelvägen, var 85,000 francs.
Indien. En bonde i trakten af Bombay
företog sig nyligen att, i närvaro af byns
samlade inbyggare, medan man sjöng och
slog på trumma, sticka ut båda ögonen på
sin unga hustru, emedan han fått en
upppenbarelse, att hon i stället skulle få
guldögon. Denna vidskepelse troddes af hela
byn och omgifningen, äfven polisen,
hvilken, då den olyckliga kvinnan sedan afled,
uppgaf, att hon dött i kolera.
Vid ett tempel halfvägs mellan
Chuddergaut och Sekunderabad firades nyligen
följande ohyggliga gudstjänstorgie: Tre
bufflar hackades och höggos i stycken och
bitarne ströddes på vägen. Befolkningen kring
de sönderstyckade djuren vältrade sig och
dansade i blodet, medan andre gripit de
ännu blödande benen och lederna, svängde
dem kring sina hufvuden och gestikulerade
vildt. En fjärde buffel sönderskars lefvande
och blandade sitt smärtsamma råmande i
det förfärliga larmet. Ett stycke därifrån
höllo två eller tre nakne och målade män
mellan sig en get, från hvars ännu lefvande
och skälfvande kropp de med tänderna
bortsleto bit på bit, spottande ut köttet på den
kringstående hopen. Andra getter och
bufflar stodo bundna bredvid, afvaktande sitt
grymma öde. Kronan på den vilda
bachanalen sattes af en hop kvinnor, hvilka,
synbart rusiga af starka drycker, med upplöst
kår och vild uppsyn samt öfversmorda med
blod, utförde ett slags satanisk dans,
ledsagande hvarje rörelse med ohyggliga skrik.
Ändamålet med dessa vidriga upptåg,
hvari hundradetals personer deltogo, var att
blidka en gudinna, som hade makt öfver
smittkopporna.
De konservativa engelska bladen i
Indien anföra dessa ohyggligheter som skäl
mot de bildade hinduernas fordran på
själfstyrelse och en konstitutionel författning
för Indien. De fråga, om man väl kan gifva
dylika människor rösträtt. Men detta är
knappast häller de bildade hinduernas
mening; tvärtom är förutsättningen för ett
konstitutionelt statsskicks införande i Indien
upprättandet af en ganska sträng
rösträttscensus.
En skådespelare vid ett landsortssällskap
frågade sin direktör:
— Hr direktör! Hvad ska’ vi ha’ för
fotbeklädnad i den nya pjesen?
— Hur ofta ska’ jag upprepa hvad jag sagt en
gång för alla? svarar denne förargad. I alla
stycken, där händelsen tilldrager sig före Kristi
födelse sandaler, i alla efter densamma stöflar!
Handel och sjöfart.
Öfversigt af Sparbankens i Sundsvall
ställning den 31 maj 1888.
Skulder:
Delegarnes fond .............................. 1,715,642.52
Grundfonden ............................... 128,284.32
Tjänstepersonalens pensionsfond ......... 6,410.00
Kr. 1,850,336.84
Tillgångar:
Utlånta medel ................................ 1,817,400.86
Obligationer ................................. 1,350.00
Fastighet........................................ 16,790.43
Innestående på Upp- och
Afskrifningsräkning m. Sundsv. ensk. bank ...... 9,000.00
Saldo af andra räkningar .................. 3,148.12
Inventarier .................................... 1,350.00
Kassabehållning .......................... 1,297.43
Kr. 1,850,336.84
Insättningar under maj månad ......... 22,614.15
Uttagningar » » » ........ 42,922.84
Norrlands Skeppslista.
April 11. Robert, Sjöberg, afsegl. till Havre från
Rosario.
— 23. Johan, From, g. t. Gualeguay från
Rosario.
— — Skandia, Fahlberg, g. t. dito fr. dito.
— 27. Albatros, Ohlsson, anl. t. Montevideo fr.
Buenos Ayres.
— 28. Monarck, Linderdahl, fr. Adelaide t.
Kanalen f. o. pass. S:t Helena.
— 30. Hernösand, Sandström, anl. t. Trinidad
fr. Barbados.
Maj 4. Sävenäs, Thunell, fr. Port Pirie t.
Kanalen f. o. pass. S:t Helena.
— 15. Fanny Aurora, Pahlberg, anl. t. Kalmar
fr. S:t Ybes.
— 16. Superior, Larsson, anl. t. Oporto fr. New
Orleans.
— 17. Australia, Sundin, anl. t. Gefle fr. Cette
& Torrevieja.
— — Berna, Collberg, anländ till Gefle från
Leith.
— — Jakob, Johansson, anl. t. Narva fr.
Permanbucco.
— 24. Adolf, Sjöholm, anländ till Marsala från
Grimsby.
— 26. Stella Maris, Stevenius, anl. t. Newport
(mon.) fr. Havre.
— 27. E. V. Almqvist, Myra, anl. t. S:t
Petersburg fr. Savannah.
— — Axel Västfält, Löfvengren, afsegl. t.
Trinidad fr. Barbados.
— 29. Catharina, Myra, anl. t. S:t Petersburg fr.
Savannah.
— — Ida, Törnberg, segelkl. till Mistley från
Pascagoula.
— 30. Sophia, Öhman, anländ till Gefle fr.
Göteborg.
(Utan datum) Anna, Uddenberg, afsegl. t. S:t
Diego fr. Newcastle (N. S. V.)
Afgångna och ankomna fartyg.
S:t Nazaire d. 21 maj. Hermanos, Aroldsen, gt.
Sundsvall.
Harlingen d. 28 maj. Alegonda Jacoba, Ebes, gt.
Hernösand.
Gent d. 28 maj. Flamingo, Walbeck, gt.
Sundsvall.
La Rochelle d. 24 maj. Montrose, Nielsen, gt.
Sundsvall.
Sables-D’Olonne d. 28 maj. Viborg, Jörgensen,
gt. Hernösand.
Plymouth d. 26 maj. Vikingen, Backe, gt.
Sundsvall.
Dublin d. 26 maj. Ellida, Gundersen, utkl. till
Hernösand.
Vittnet: — Jag såg, att den tilltalade gaf käranden
en spark.
Domaren: — Jag får be vittnet uttrycka sig
tydligare. Han gaf käranden en spark — hvarmed?
Professorn: — Antag altså, hr kandidat, att ni
åtager er en prosess. Hvad är då det första, ni gör?
Kandidaten — Jag begär uppskof.
Använd tilltalsordet Ni.
— 42 —
falla henne i smaken. Snart var hon alldeles
omringad.
— Huru hemmastadd hon redan tycks vara
i denna omgifning! tänkte Henning i sitt stilla
sinne.
Då grefvinnan drog sig tillbaka, lemnade hon
efter sig ett afgjordt fördelaktigt intryck hos
föreningens damer.
Henning Bachs drömmar om Teodora antogo
en allt bestämdare form.
En vacker dag i början af januari beslöt han
att taga sig en promenad ut till Hallermark.
Strax utanför stadens tull mötte han ett
ridande bud, som medförde bref till honom från
gamla grefvinnan. Han läste det på stående
fot, medan budet höll och väntade på svar.
Brefvet löd sålunda:
»Käre Bach!
Sedan i går ha herrar Helmbusch varit här,
med två tjenare och fyra hästar. Verldens ström
brusar nu öfver mitt lugna Hallermark,
visserligen utan Teodoras förskyllan. Gör oss den
glädjen att komma och spisa middag i morgon
klockan fem. Jag sänder mina bruna hästar
efter er en timme förut, så vidt ni icke gifver
budet kontraorder. Om två dagar äro vi åter
inne i de gamla förhållandena.
Eder tillgifna
Fredrika Olowström.»
— Det är bra. Jag skall lemna svaret sjelf,
sade konsistorialrådet till ryttaren, som dermed
vände om.
— 47 —
gifta sig med den unge mannen, om hon också
synbarligen tycker om honom. Kanhända har
hon blott funnit en menniska, icke en make.
Henning satt länge och talade med den gamla
grefvinnan. Gång efter annan lyssnade han utåt.
Men allt förblef tyst, och en tryckande känsla
kom till sist öfver honom vid tanken på, att
Teodora var borta. När det började skymma,
reste han sig för att taga afsked. ,
— Går ni redan, käre Bach? Teodora skulle
blifvit glad att få träffa er.
— Jag ber om min hjertliga helsning. I
morgon klockan fyra väntar jag hästarne.
— Javisst, käre Bach. Vagnen kommer på
klockslaget.
Med raska, fasta steg gick Bach hemåt. Då
kan kommit nära staden, nådde en stark
bjellerklang hans öra, och snart ilade två slädar förbi.
I den första, som var förspänd med ett par
stora hästar af olika färg, såg han, trots
skymningen, en bekant gestalt med leende ansigte
och mörka, öfvermodiga, strålande ögon sitta
tätt intill en lång, smärt man, det var ju så
knapp plats i släden för två.
Han såg, hur hon med de små, kraftfulla
händerna höll tömmarne och stolt styrde de
framåtilande djuren, under det den unge herrn
hade piskan i ena handen och lät den andra
hvila på det alltför låga ryggstödet å släden.
Så flög allt förbi honom som en blixt... som
en dröm... som en vision... Teodora!...
— 46 —
upprepar jag, hvad jag sade redan innan vi lärde
känna hvarandra: grefvinnan Teodora är en
mycket intressant personlighet, och jag kan
tilllägga, att hon nu blifvit mig verkligt kär.
Hennes väsens gåta synes mig vara gömd i en allt
igenom ädel kärna, och hon förtjenar nog, att
man gör sig besvär med att söka lösningen.
Jag tror, att hon är en ren och sund natur,
hvilken väl kan fela, men snart återkommer från
sin förvillelse.
— Ja, det visade hon nog, då hon begick
missgreppet med sin förlofning! utbrast
grefvinnan litet förargad. Jag vill dock hoppas,
att hon ej nu för andra gången gör sig
skyldig till dylikt.
Henning såg frågande på henne, och den
gamla damen fortfor:
— Ja, käre vän, ni har nog orsak att bli
förvånad. Hör på! Helmbusch har tagit med
sig en vän till sönerna, en fin och utan tvifvel
mycket begåfvad man, men i små
omständigheter. Och denne officer, herr von Geyer,
visar Teodora helt obesväradt företräde framför
alla de andra.
— Nå, är denne man till hufvud, hjerta och
karaktär värdig grefvinnan Teodora?
— Jag finner baronen charmant, men hans
förmögenhet är, efter hvad baron von Helmbusch
meddelat mig, otillräckligt för mitt barnbarn.
— Af denna anledning skulle ni väl ändå
icke sätta er emot Teodoras önskan, fru
grefvinna, så vida ej partiet är rent af omöjligt ..
— Omöjligt är det icke, men långt ifrån
lysande. För öfrigt fins det ännu ingen grund
för antagandet, att vår kära Teodora skulle vilja
— 43 —
Under det Bach långsamt fortsatte vägen mot
Hallermark, gingo alla möjliga tankar genom
hans hufvud. Han tänkte på sin aflidna kära
hustru, som han i många år vårdat med
rörande omsorg, tänkte på alla de stridigheter,
han måste bilägga bland sina församlingsbor,
och tänkte först och sist på Teodora. Upprörd
som om han stått inför något vigtigt afgörande
i lifvet, förstod han ej rätt sig sjelf. I dag
kunde han ju ändock icke anhålla om
Teodoras hand.
Kommen in i alleen med de aflöfvade
lindarne, väntade han att finna ett ovanligt lif på
gården, men allt var tyst och stilla. Då han
hunnit fram till hufvudbygnaden, såg han den
gamla grefvinnan, som vanligt, sitta i allsköns
ro vid sitt fönster. Han steg raskt på. Äfven
i tamburen var allt sig likt. Blott en ridpiska
med ett hästhufvud af silfver tydde på något
ovanligare.
— Det var snällt af er, käre vän, att vilja
hjelpa en gammal, öfvergifven gumma att få
slut på eftermiddagen, sade grefvinnan vid Bachs
inträde. Budet har väl sagt er...
— Ingenting, afbröt Henning, kyssande henne
på handen. Jag mötte karlen på vägen, just
då jag ämnade mig hit ut. Herrarne äro väl
på jagt?
— Nej bevars! skrattade grefvinnan.
Herrarne glömma hela jagten för Teodoras skull,
och de ha nu allesammans åkt ut med henne
dels i min salig mans gamla jagtsläde och dels
i den stora, gula släden. Det var ett
förskräckligt väsen och spektakel, under det man
spände för och när det bar af. De togo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
