Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Literatur och Konst.
"Kaninernas dans" är namnet på en af
norske målaren Niels Bergsliens nyaste taflor.
»Morten Kruse» står i full ornat och spelar på
en violin. Omkring honom dansa 7 par
kaniner.
Rättegångssaker.
Sundsvalls kronohäkte i torsdags.
Tredje resan. Förre artilleristen A. G.
Westergren från Karlskoga, med hvilken förut
pågått ransakning för olofligt tillgrepp,
dömdes för tredje resan stöld med inbrott till 1
år och 6 månaders straffarbete och 3 års
vanfrejd utöfver strafftiden samt derjemte att
ersätta målseganden med 20 kronor för en
bortstulen kagge konjak, hvilken ej kunnat
återskaffas. W. förklarade sig missnöjd med
domen.
Rån. Arbetaren J. Michaelsson Franzén
från Jerfsö hade häktats för rån af ett
silfverankargångsur med vidhängande kedja, af
målseganden värderadt till 35, men af rätten till
endast 18 kronor. Han hade å gatan
kullslagit arbetaren Karl Thunberg samt dervid
ur dennes västficka tillegnat sig klockan,
hvilken han derefter sökte belåna hos pantlånaren
Nylén, hvilket dock ledde till F:s gripande
och häktande.
F., en 30 års karl, som nu för första
gången stod tilltalad för stöld, såg icke vidare
förhärdad ut. Han sökte göra troligt, att han,
som varit temligen rusig, af en arbetare
Carlsson från Hernösand blifvit bjuden på bränvin,
hvarefter denne bedt honom gå till
pantlånaren med en klocka, enär han sjelf »vore
känd». F. hade helt godtroget gått, men
blifvit antastad och häktad. För öfrlgt hade han
varit så full, att han hade svårt att minnas
något af förloppet.
Under ransakningen upplästes äfven den
häktades ankomna prestbetyg, genom hvilket
han först underrättades om, att hans mor var
död.
»Är mor min död» utbrast han helt
öfverraskad.
»Ja, hon dog den 22 sistl. oktober.»
Således ungefär samtidigt med att Franzén
häktades för första resan stöld.
Åklagaren öfverlemnade målet och yrkade
ansvar.
Målet blef dock för hörande af ett par
vittnen uppskjutet till om torsdag, den 8 dennes.
Unga tjufvar. En 17-årig flicka af finsk
börd, Anna Elisabeth Genberg, var häktad och
tilltalad för att ha stulit omkring 600
tomsäckar, dels nere vid hamnen, dels hos
åtskilliga affärsmän här i staden. Som
medhjelpare hade hon haft tvenne minderåriga gossar:
13-årige M. W. Berglund och 10-årige K. A.
Andersson, hvilka också voro tillstädes å
ransakningssalen och fingo stå på svarandesidan.
Säckarne hade Genberg försålt hos hr
Strömberg 514 stycken, samt hos Johansson &
Svensson 115 st., till pris varierande mellan 10 och
40 öre. De biträdande pojkarne hade hon
tillfredstält med 20, 25 à 50 öre för hvarje gång
de varit henne behjelplig. Stölderna
upptäcktes, då Andersson och Berglund skulle till
att experimentera på egen hand. Då de
kommit upp till hr Strömbergs affär och skulle
afyttra sitt gods, misstänktes åtkomsten, och
10-årigen, som var inne i butiken och skulle sälja
säckarne, tillfrågades, hvar han fått tag i dem.
Jo han hade hittat dem ute vid Mon i
buskarne.
Genberg sjelf sade sig ha kommit på idén
att stjäla säckar, derigenom att hon, då hon
för en tid sedan af en tråddragare mottagit
några säckar att sälja, blifvit bestulen på ett
par. För att kunna redovisa, hade hon stulit
ett par igen, och så fortsatte hon. Pengarne
sade hon sig, enär hon blifvit hårdt
behandlad af sina föräldrar, ha användt till mat. En
stor del af de stulna säckarne sade hon sig
dels ha lemnat igen, dels ha »lånat» och de,
som verkligen voro stulna, bad hon fä köpa
tillbaka.
Gossarnes föräldrar, som voro tillstädes,
berättade:
Anderssons mor: att hon flere gånger agat
sin son, derför att han umgicks med Genberg.
Då de voro tillsammans brukade de dricka öl,
spela kort och röka cigarretter. Genbergs goda
tillgång på pengar skulle denna ha föreburit
bero derpå, att hon — funnit 750 kronor.
Berglunds far berättade ungefär detsamma.
Han hade till och med kastat ut Genberg, för
att göra sin pojke hennes sällskap kvitt.
Hr Strömbergs handelsbiträde, Pohl, var
äfven tillstädes och sade sig icke haft någon
aning om, att säckarne voro oärligt bekomna,
då han köpte dem, enär G. sagt, att hennes
far reste omkring och uppköpte gamla säckar
till billigt pris såsom en biförtjenst, hvarefter
han försålde dem.
Genberg såg, såsom ock af hennes
meritlista framgick, temligen försigkommen ut, trots
sina unga år. Hon led icke af någon
ångerfull rörelse, och då något henne misshagligt
under ransakningen framkom, skakade hon
menande hufvudet. Pojkarne derimot,
synnerligast den lille Andersson, sågo temligen
menlösa ut. Berglund var litet mer
försigkommen och afgaf sina svar under oaflåtligt
rullande med öfverkroppen, sökande der sig
göra kunde få så god del af skulden som
möjligt öfver på kamraten.
Målet uppsköts för åtskillig utredning på
åtta dagar.
Skyltstöld. Förre sjömannen Anders Johan
Nilsson från Lund ransakades angående olofligt
tillgrepp af ett par utanför skohandlanden
Erikssons butik som skyIt uthängda stöflar. N.
hade sprungits fatt och fasttagits omedelbart efter
stöldens begående. Först efter häktningen hade
han sökt rädda sig med uppgift, att en
utanför Erikssons butik stående person, som han
ej kände, skänkt honom stöflarne. Sedermera
har han dock erkänt tillgreppet. Stöflarne
voro värderade till 15 kronor.
N. är förut straffad för första resan stöld
och varnad för lösdrifveri. Under senaste
tiden har han uppehållit sig härstädes med
sjåar-arbete.
För anskaffande af den häktades prestbetyg
uppsköts målet till nästa torsdag.
Sundsvalls rådhusrätt i går.
För fylleri dömdes en person att böta 10
kronor, och för fylleri och våldsamt motstånd
vid afförande till poliskontoret dömdes en
annan till 25 kronors böter.
Tullmål. Johanna Nyberg hade af
Sundsvalls tullkammare blifvit instämd med yrkande
af ansvar, derför att hon med ångaren »Gustaf
Vasa» skulle från Finland utan förtullning
sökt införa en korg med fågel.
Svaranden, som erkände, dömdes att böta
10 kronor, hvarjemte godset förklarades
förverkadt.
Ett par ölutkörare hade en dag gått illa
åt och derpå stämt hvarandra för misshandel,
hvarjemte den ene fått skjorta, byxor och
väst, med ett ord när på hela habiten,
sönderrifven och ramponerad.
Utslag 7 december.
Ett par mål angående förskingring
förevoro, men uppskötos till den 7 december.
För misshandel hade en person vid namn
Lindqvist instämt en annan, som hette
Nordlander. N:s ombud påstod, att L. skulle
varit drucken och oregerlig, hvarpå N. skulle
tillrättavisat honom. Uppskof till 7 december.
Lurad på klockhandel. Handlanden
Josef Hillelson hade instämt handlanden Sven
Dahl, derför att denne till hr Hillelson för
125 kronor, under namn af 14 karats guld
försålt en klocka, som sedan befunnits vara af
s. k. talmi.
Tre vitnen hördes, af hvilka två —
guldsmeder — intygade, att fickuret endast bestod
af talmi, ej af guld. Det tredje vitnet, som
närvarit vid sjelfva köpet, berättade, att H.,
då han fått se D:s klocka, frågat, hvad han
skulle ha för den.
»150 kronor», hade D. svarat, »ty den står
mig dyrt och går säkert.
H. bjöd då 100 kronor, hvilket D. ej ville
taga.
»Men 125 kronor är då tillräckligt, ty det
är då icke mer än 14 karats guld i den»,
hade H. då sagt.
»Nej, det är det då icke», svarade D. och
antog anbudet.
D. skulle dock sedermera ha yttrat: »Nu
lurar nog H. sig.»
Detta senare yttrande förklarade svaranden
syfta på H:s afsigt att sälja sin förut egda
klocka.
Målet öfverlemnades och ersättning
yrkades på båda håll, af svaranden 210 kronor.
Utslag 7 december.
Kvinfolken träta. Hustru Josefina Dahlén
hade instämt hustru Johanna Sundin med
yrkande af ansvar, derför att hon den 19
sistlidne aug. af henne skulle blifvit missfirmad.
Ett af svaranden instmät vitne intygade, att
de båda kvinnorna nämda dag skulle trätt i
trappan till det hus, der de bo.
Hustru D. skulle då ha motat S. i trappan,
stält sig framför hennes dörr, dunkat henne
med en »hämtare» å armen samt drifvit henne
två gånger utför trappan.
Att märka är, att käranden och svaranden
äro systrar.
Utslag faller den 7 december.
För misshandel hade en hr Karkisky
instämt en arbetare vid namn Kjellander.
Misshandeln skulle enligt ett vitnes intyg bestått
deruti, att svaranden tagit käranden i
rockkragen och hlsean och slagit honom baklänges
öfver en säng. Sedan skulle svaranden ha
kastat kull sig på golfvet.
Enligt hvad vid rätten framgick, skulle
svaranden varit den, som fått huden mest full
af stryk, men af tredje, utanför målet stående
person.
Utslag 7 dec.
Användande af annans egendom.
Byggmästaren J. M. Johansson hade åtalats af en
gårdsegare, Larsson, derför att han, J., som
åtagit sig att uppföra ett hus åt L., af L:s
virke användt en del på det hus J. åt sig sjelf
uppfört. Detta virke hade af käranden
uppskattats till 1,060 kronor.
J:s ombud erkände, att J. fört virke från
L:s tomt till sin egen, men detta skulle varit
J:s rättmätiga egendom, enär J. och L. skulle
öfverenskommit, att L., som var hemma på
platsen, skulle anskaffa virke, icke blott åt sig
utan äfven åt J., hvilket sedan skulle afräknas
på den summa, J. hade att af L. fordra för
uppförandet af dennes hus.
Målet uppsköts till den 7 i nästa månad.
"Skurk och bof" skulle befälhafvaren å
bogserångaren »Styrbjörn» ha kallat sin
maskinist Hägglund, då denne kom för att affordra
sin aflöning. Härför hade han nu af H.
blifvit stämd.
Svaranden inlemnade ett svaromål, hvari
han omförmälde, att då en gång vid
Sundsvalls kaj ångaren »Styrbjörn» låg förtöjd och
en hel kvart efter bestämd tid fått vänta på
maskinisten för att kunna afgå, han vid
dennes ankomst yttrat:
»Det är en vacker maskinist jag har, som
icke har vett att komma ombord, då han vet
att båten skall gå.»
Då båten kommit ut i sundet hade H.
kommit upp på kommandobryggan och bedt att
få ut sin aöflning, men blifvit af kaptenen
nedvisad i maskinrummet igen.
Sedermera då båten lagt till vid Löfudden,
hade H. tagit sina saker och gått i land,
hvarvid kaptenen yttrat till honom:
»Mäster bär sig åt som en skurk.»
Sedan hade H. en gång nere vid Sundsvalls
kaj varit och fordrat sin innestående aflöning,
men som han ej kunde förmås att kvittera
den i loggboken, kunde han ej utfå den.
Målet uppsköts till 7 dec.
Förklenliga yttranden skulle en person
vid namn Carlsson fält om en annan,
Wiklund, såsom att W. skulle beredt sig inträde
i en källare för att stjäla m. m.
För bevisning uppsköts målet till den 7
december.
Grödan å sin vretlott hade hr Estberg
efter branden fått förstörd, derigenom att väg
tagits genom hafreåkern å vreten. Tvenne
åkare, Andersson och Larsson, hade derför
blifvit instämda med yrkande af skadestånd.
Svarandena erkände, att de till en del
orsakat skadan. Men äfven andra personer, som
efter branden flyttat ut saker på åkern och
nedtrampat hafren, hade del i densamma,
hvilket ock af ett vittne intygades.
Målet uppsköts till den 7 december.
Krångel mellan hyresgäst och vice värd.
Arbetaren J. K. Carlsson har åtalat
gårdsegaren A. P. Ljungberg, derför att denne, då C:s
nuvarande hustru, under den tid hon var ogift
och bodde i den gård, der L. var vice värd,
medels falsk nyckel beredt sig tillträde till
hennes rum, kastat ut hennes saker, som
dervid tagit skada, häktat af dörren till hennes
rum och läst in den i vedboden, slagit ut tre
fönsterrutor till hennes rum safilt utfarit i
missfirmelser mot henne. L. erkände en del
af hvad som lades honom till last. Hade dock
aldrig missfirmat kärandens hustru.
Bråket skulle, enligt svarandens uppgift,
berott på, att Karin Ström, som kärandens hustru
då hette, den 1 aug. uppsagt sig sjelf till
flyttning den 1 okt., hvadan rummen uthyrdes till
andra. Den 1 okt. kom, men hon flyttade
icke, och för att då förmå henne att flytta,
hade L. företagit dylika kraftåtgärder.
Svaranden begärde 150 kronor i ersättning,
och målet uppsköts till den 7 december.
Grannlanden.
Danmark.
En förening af starka män är under
bildande i Köpenhamn, berättar
tidningen Politiken.
För att bli upptagen i den samma
skall en man kunna lyfta 88 svenska
skålpund på rak arm. Föreningen »skall
använda sina muskler endast i det
godas tjenst», den skall söka att »draga
alla goda krafter till sig» och skall
sträfva till att bli en »angripande
faktor i samhällsutvecklingen».
Ur senaste posten.
Om posttjufvens gripande
berättar Ö. P. nu följande närmare
detaljer:
Han öfverlemnades efter gripandet
till fjerdingsmannen, som infört honom
till Östersunds poliskontor, der han nu
förvaras. De tre herrarne, som grepo
honom, hade varit ute på jagt, då de
på vägen mötte Jenssen, hvilken
föreföll dem misstänkt, hvarför han anhölls.
Då han på framstälda frågor beträddes
med tvetalan och sväfvande, tydligen
falska uppgifter, undersöktes hans
papper, som visade att hans namn ej var,
såsom han uppgaf, Peter Carlsson, utan
Axel Jenssen. Han anmodades då
medfölja fram till byn, hvilket han ock
godvilligt gjorde, samt erkände vid anstäldt
förhör å Skönviks kontor att han stulit
den bortkomna postpåsen, hvilken han
dock påstod ej innehållit några
värdeförsändelser. Jenssen innehade ej heller
några pengar och sade sig då vara på
väg till Östersund, der han ämnade söka
arbete.
J. har där berättat: Han hade som
vanligt för sin husbondes,
skjutsentreprenören Olssons räkning, medföljt
postiljonen från Sundsvall för att taga
hästen tillbaka från Näset i Hässjö
socken, dit hr Olsson skjutsar posten. Då
de anländt till Fjäl (sålunda icke
Wifsta) hade postiljonen gått in för att
aflemna postväskan, hvarvid locket till
kärran lemnades öppet. J. hade då
tillgripit en postpåse, som han gömt vid
vägen och på återresan upptagit och
fört med sig till Sundsvall. Der hade
han öppnat några af brefven men dock
ej funnit några penningar, hvarpå han
bränt upp dem. Under det han var
sysselsatt härmed började han ångra
tillgreppet och kastade slutligen äfven
de oöppnade brefven på elden. Rädd
för följderna af sitt brott hade han
derpå, fredags morgon kl. 4 begifvit sig
gående landsvägen, som han nu
upppgifver i afsigt att vandra till sitt hem
i Norge.
Tilltalad för moderdråp. För
vållande af sin moders död stod den 30
okt inför Sefvedes häradsrätt tilltalad
torparen Jehan Nilsson från Främsteby,
Hvena socken, Småland. Nilsson nekade.
Häktningsyrkan afslogs. För bevisning
uppsköts målet till nästa ting. Sv. Tb.
Univeresitetskomitén, som
under sista tiden dagligen hållit
sammanträden, dervid frågan om de filosofiska
fakulteten tillhörande examina
behandlats, har nu enats om utlåtande rörande
filosofie kandidatexamen. Detta
utlåtande expedieras mot slutet af nästa vecka.
Komitén afslutar sina arbeten vid
jultiden. D. N.
Ett nytt drama. Henrik Ibsen
har fullbordat ett nytt, socialt drama,
som, samtidigt med att det utgifves i
en dansk upplaga, äfven skall
offentliggöras på tyska språket. Såsom
styckets medelpunkt uppträder en
egendomlig kvinnotyp, kring hvilken sju
personer gruppera sig. Stycket lär vara
ännu skarpare än något tidigare arbete
af Ibsen, och skall enligt hans egen
utsago näppeligen fullkomligt begripas
af personer utom Norge.
En lappkaravan, lemnar i
dagarne Jemtland, stadd på utrikes resa
samt afsedd att förevisas på den stora
verldsutställningen i Paris nästa år.
Karavanen består af ett större lappsällskap
med ett stort antal granna renar och
vallhundar samt kåta, akjor, vapen och
husgerådssaker m. m. Första gången de
visas offentligt blir i Gefle. Ö. P.
Vid den stora virkesauktionen
i Östersund ha nu följande anbud
blifvit antagna, afgifna af personer här i
länet:
Grossh. G. P. Braathen, Sundsvall, å
kronoparken Torresjölandet: Lokfloskiftet,
Qvisselbrännskiftet och skiftet mellan Qvisselån
och Ede rågång 5,865 träd à kr. 4: 94 lika
med 28,973: 10.
Hernösands Ångsågs-aktiebolag å
Klumpvattnets skattefjell vid Gubblejaur 10,000 träd
à kr. 1: 31 och en half, lika med 13,150:—.
Det sålda virket representerar en
sammanlagd summa af kr. 272,122: 60. I
fjor uppgick summan till kr. 258,197: 75.
Ö. P.
Eldsvåda i Qvirinalen. I
onsdags natt utbröt eld i den stora
partersalen i Qvirinalen i Rom. Salen var fyld
med gamla möbler, hvilka alla blefvo
lågornas rof. De genast företagna
räddningsarbetena lokaliserade elden till
salen. Om eldens uppkomst vet man
ännu intet. Skadan är jemförelsevis
ringa. I närbeläget rum förvarades
hofvets silfver- och bronsartiklar, värda 1
million.
Bortblåst stallbyggnad. Den
starka storm, som under de senaste
dagarne farit fram öfver våra bygder,
utförde ett kraftprof vid Skeda kyrka i
måndags. Ett under byggnad varande
stall vid kyrkan, afsedt att rymma 38
st. hästar, blef nemligen af stormen
omkullvräkt och ligger nu, hvilande på sitt
eget tak, flere alnar från sin
ursprungliga plats. En i stallet vid tillfället
stående häst blef på ett lyckligt sätt
räddad, i det han slet af grimskaftet
och passade på att kila ut just som
stallets undre del af stormen lyfts till
lagom höjd, hvarefter han med glada
hopp skyndade till sockenstugan, för att
för sin på kommunalstämma varande
husbonde tillkännagifva sin lyckliga
räddning. Ö. C.
Ludvigsbergs mekaniska
verkstad har vid den nu pågående
utställningen i Barcelona erhållit
guldmedalj för sin der utstälda
Ludvigsbergsångspruta med redskap. D. N.
Plockgods.
Då en man tagit mot ett bref till sin hustru
och glömt att låta henne få det förr än om
en vecka eller så, då är det säkrast att binda
det på en lång stör och räcka in det till
henne genom fönstret, säger en amerikansk
tidning.
(Insändt.)
Finnes fortfarande Norrlands Köpmans- och
Industriidkares pensionsförening till? Och göra
vederbörande något för att förvärfva nya
medlemmar och derigenom få kassan förkofrad?
Delegare.
Utrikes.
Tyskland.
Föga vänliga ord talade kejsar
Wilhelm till liberala deputerade från
kommunalrådet, hvilka i lördags uppvaktade
honom med en gåfva (ett nytt
monument) vid hans hemkomst. Det ohöfliga
bemötande deputationen fick och det
häftiga tal som kejsaren höll har väckt
mycket uppseende. Slutet af hans tal
har denna lydelse:
Han kunde icke underlåta att äfven
meddela ett rätt smärtsamt minne från
sin resa. Medan han riskerat helsa och
krafter för att genom knytande af
vänskapsband befästa fäderneslandets och
äfven hufvudstadens fred och välfärd,
hade residensstadens tidningar dragit
hans familjeanlägenheter framför
offentligheten och debatterat dem på ett sätt,
i hvilket ingen pritvatman någonsin skulle
funnit sig. Kejsaren hade dervid
blifvit icke blott smärtsamt berörd, utan
hans ovilja hade äfven blifvit väckt.
Framför allt bad han, att de
oupphörliga citaten af hans salige fader mot
hans person ändtligen måtte upphöra,
ty de sårade honom, såsom son, på det
djupaste och voro i högsta grad
opassande.
Han hängåfve sig till den förväntan,
att då han valde Berlin till sitt
ordinarie residens (som berlinare kände han
sig alltid dragen dit), då skulle man
äfven afstå från att göra hans intima
familjeförhållanden till föremål för
diskussion i pressen.
De uppgifter, som förenade furste och
folk för att göra fosterlandet stort och
lyckligt, vore tillräckligt betydelsefulla
och talrika, för att man borde varmt
hängifva sig åt dem låta alla andra
frågor, som den förut nämda hvila. I
trogen hängifvenhet till dessa upphöjda
mål skulle man enas om att bruka sina
krafter. Kejsaren litade på, att Berlins
representanter, hvilka det vore honom
en särskild glädje att i dag mottaga,
skulle göra hvad de förmådde i detta
afseende.
Med en lätt nickning afskedade
kejsaren härpå deputationens medlemmar,
utan att som fallet annars är vid mera
nådiga audienser vexla några vänliga
ord med dem. Han räckte ej ens
ordföranden, öfverborgmästaren von
Forckenbeck, handen, och
lyckönskningsskrifvelsen fick denne lemna åt en adjutant.
Härpå fingo deputationens medlemmar
helt snopne aflägsna sig.
Frankrike.
Boulangers dotter gifte sig den 29
oktober. Vid förmätningen förekommo
boulangistiska demonstrationer. Flera
personer häktades af polisen.
Ryssland.
Anledningen till kejserliga
hoftågsolyckan lär varit försummelse, medan
hofvet intog frukost. Krigsministern är
lätt sårad. Inalles äro 30 sårade, 17
döda och 7 vagnar krossade. Enligt
andra berättelser äro 120 döda och 240
sårade.
På provinsen Transkaspien gör man
i Ryssland stora förhoppningar. Oaserna
ämnar man tillgodogöra sig för
bomullsodling och rationell
ladugårdsskötsel i stor skala. Bomullsindustrin står
nu redan högt i Ryssland och dess
alster beherska i hög grad den asiastiska
marknaden, men denna industri är tills
vidare der endast en förädlingsindustri,
ty Ryssland måste taga råmaterialet från
utlandet, hvilken produkt intager första
rummet i Rysslands import. Stor vinst
skördar Ryssland således om denna
kunde göras inhemsk. Oasernas
fruktbarhet skall vara beroende derpå, att
floderna vid öfversvämningar kvarlemna
ett lager ren salpeter.
Journal de St. Pétersbourg yttrar i
anledning af kejsarparets resa till
Kaukasus, att denna betecknade ett nytt
tidehvarf för Kaukasus, vore ett nytt bevis
på kejsarens konsekvens och uthållighet
att förverkliga en fredlig och
fruktbringande verksamhet. Redan vid sin
kröning hade kejsaren i ett reskript
omtalat Giers, såsom ett i detta hänseende
trofast och samvetsgrant organ för
ledningen af utrikespolitiken. Detta fasta
tillvägagångssätt hade redan burit
frukten i Rysslands militära, finansiella,
industriella och kommersiella utveckling
och låter förutse ett tidehvarf af
oaflåtligt framåtskridande, som måste bidraga
till att befästa Rysslands makt, välfärd
och anseende, icke genom en ofruktbar
krigsära, utan genom fruktbringande
fredligt arbete.
För några dagar sedan dränkte sig
två elegant klädda damer, antagligen mor
och dotter, i Starnbergersjön, på samma
ställe, der konung Ludvig beröfvade sig
lifvet. De voro i besittning af en mängd
nipper, men man känner ej deras namn.
Italien.
Påfven säges vilja lemna Rom, om
makterna icke besluta att slutgiltigt
afgöra den romerska frågan.
Detta från vatikanen utgångna rykte
är sannolikt afsedt att hjelpa det tyska
centrumpartiet att utöfva tryck på tyska
regeringen.
Österrike.
Ett gräsligt brott har föröfvats i Loskau i
Mähren, der tvenne 17 och 19 år gamla,
mycket vackra döttrar till jägmästaren Johan
Schinzel hittats mördade. Å båda liken voro
kläderna afryckta, å den yngre hade en påle
drifvits in i underlifvet och å den äldre voro
båda brösten afskurna. Samtidigt försvann
köpmanssonen Josef Gertel, hvilken förmodas
ha föröfvat den gräsliga ogerning, hvilken väckt
sådan förbittring i orten, att man vill jemna
Gertels faders, en ansedd köpmans hus med
marken.
Serbien.
Konung Milan, hvilkens läge
betydligt försvårats genom utgången af den
kungliga äktenskapsprocessen, har gjort
ett nytt försök att återvinna sina
undersåtars förtroende.
I en proklamation till det serbiska
folket protesterar han emot de allt mer
omkring sig gripande partistriderna och
yttrar, att ett lämpligt medel att göra
slut på dem vore en ny författning.
En sådan författning skulle blifva bästa
sättet att nästa år fira nationalfesten i
anledning af femhundrade årsdagen af
slaget vid Kossova.
Den kungliga proklamationen
bestämmer vidare, att valen till den stora
skupschtinan skola ega rum een 2 dec. och
skupschtinan sammanträda den 13
december. Författningsrevision skall
företagas för att öka det serbiska folkets
rättigheter.
Denna proklamation, som slutar med
orden: »Jag sätter mitt konungsliga
ord i pant för frihet vid valen», har i
Belgrad väckt allmän öfverraskning och
glädje, då den utgör uppfyllelsen af ett
gammalt löfte. Alla partier helsa detta
konungens steg med lifligt bifall.
Asien.
Palestinas första jernbana, gående från
hamnstaden Jaffa till Jerusalem, nalkas
sin fullbordan, och om några månader
är den heliga staden stäld i direkt
förbindelse med hafvet. Jaffa, banans
utgångspunkt, har i samband härmed fått
sitt utseende betydligt förändradt. De
gamla fästningsmurarne äro rifna, och
på deras plats resa sig moderna
byggnader med butiker och magasiner. I
den inre staden äro likaledes många
nya hus med fullständigt europeiskt snitt
uppförda, förstäderna äro utvidgade, och
i hela staden äro renhållning och
gatubelysning ordnade på tillfredsställande
sätt.
Amerika.
Britiska sändebudet i Washington,
lord Sackville, har begått en blunder,
som synes nödvändiggöra hans
återkallande. Han erhöll den 4 oktober ett
bref från en person i Los Angelos i
Kalifornien, hvilken deri uttalade sitt
stora bekymmer om, huru han skulle
rösta i det förestående presidentvalet.
Mannens namn omtalas ej. Härpå var
— 4 —
om uppskof, ett kort uppskof, ja blott för några
timmar.
Marton-Hall låg i Highshire, endast några mil
från en stor fabriksstad. Slottet var omgifvet
af vidsträckta ängsmarker och en tät park. I
åratal hade sir Charteris varit medelpunkten för
ortens sällskapslif; men efter andre sonens död
gick han aldrig utöfver sin egendoms område.
Den sorgliga händelsen hade brutit honom i
förtid, och han tycktes otillgänglig för sina vänners
antydningar, att sonen Ralphs bortgång varit en
Guds välgerning, enär den olycklige glidit allt
mera utför och kanske skulle dragit skam och
vanära öfver det frejdade namnet, om ej döden
i rätt tid hejdat hans framfart.
Sir Reginald hade bemödat sig att dölja sin
sons utsväfningar; men det lyckades icke. Det
gick ett ryckte, att Ralph strax före sin
plötsliga död sjunkit djupare än någonsin, och man
hviskade till och med, att han, om den ej
kommit emellan, troligen fått göra en föga angenäm
bekantskap med rättvisan.
Detta var för två år sedan; nu mera hade
pratet i det närmaste tystnat. Sir Reginald lefde,
som sagdt, i nästan fullkomlig enslighet på sitt
slott. Hans ende arfvinge befann sig utomlands.
Den unge mannen hade tidigt visat håg för den
diplomatiska banan, och en af familjens vänner,
hvilken var minister vid ett hof på kontinenten,
tog honom till sig såsom attaché. Icke ens till
broderns begrafning blef han hemkallad. Gång
efter annan kommo bref, i hvilka han uttalade
sin önskan att besöka fädernehemmet; men sir
Reginald förstod alltid att hitta på någon
förevändning, som gjorde det omöjligt. Det såg ut
som om han ej på några vilkor velat träffa sin son.
— 5 —
Nu stälde sig dock allt annorlunda.
När sjukdomen fick en farlig vändning, togo
läkarne saken om hand och telegraferade till
unge Charteris. Baronetens likgiltighet för sin
arfvinge var så väl bekant, att ingen vågade
underrätta honom om detta steg. Då han i
bestämd ton fordrade att få veta sitt öde och
erfor, att allt hopp var ute, utbrast han
emellertid med darrande röst:
»Royal måste komma hem!»
»Vi ha redan telegraferat efter honom,»
svarade doktor Sturden, en berömd London-läkare,
som blifvit kallad till Marton-Hall.
»Telegrammet afgick i går morgse, och det är möjligt, att
sir Royal hinner hit i afton.»
Timmarne smögo långsamt fram. Doktor
Sturden återvände hem. Det fans ej längre
någon anledning för honom att stanna; mensklig
konst förmådde här intet. Han ordinerade
ingenting vidare, gaf ej heller några föreskrifter i
öfrigt. Slutet närmade sig obevekligt.
Det var en mild juniafton. En af
rullgardinerna hade blifvit uppdragen, och fönstret stod
öppet. Sir Reginald kunde från sitt läger se
den nedgående solen, som öfvergöt himlen med
sin purpurglöd.
Tänkte han på, att, innan den åter ginge upp,
hade hans ande flyktat från jorden? Kanhända.
Med spänd uppmärksamhet lyssnade han till
hvarje ljud utifrån. Hela hans själ tycktes
uppfyld af trängtan att få se sonen, som han så
länge hållit på afstånd.
Hushållerskan, ett ståtligt, svartklädt
fruntimmer i styf mössa, var den enda, som
utöfvade något inflytande öfver slottsherrn. Sedan
mer än tretio år tillbaka stod hon i tjenst och
— 8 —
»Sara stannade visst utanför dörren. Skall
jag be henne aflägsna sig?»
Sir Reginald skakade på hufvudet och såg
skarpt på sonen som om han sökt läsa dennes
innersta tankar.
»Du är lik din mor,» sade han slutligen med
vek röst. »Jag har ej varit för dig, hvad jag
bort vara; men jag kan lita på dig, det vet jag.
Du har aldrig sökt föra mig bakom ljuset. Lägg
din hand i min, Royal, och lofva mig heligt att
ej för någon mensklig varelse yppa, hvad jag nu
ämnar anförtro dig...
»Men om jag blir tvungen dertill?» inföll
Royal allvarligt. »Det kan ju inträffa
förhållanden, som göra det omöjligt att tiga.»
Han befarade, att det gälde någon
olycksalig hemlighet ur broderns lif; efter hvad han
visste, hade det funnits många sådana. Kanske
ville fadern, att han skulle godtgöra ett af Ralphs
felsteg, exempelvis draga försorg om någon, som
denne lemnat hjelplös i verlden. Kanske var
det ock något vida värre.
»Jag skall formulera löftet annorlunda,»
återtog sir Reginald med svagare röst. »Gif mig
en helig försäkran att aldrig yppa något utan
den närmaste intresserade personens samtycke
— eller efter hans död.»
Den unge mannen dröjde med svaret.
»Hvad, du tvekar? Du vill icke låta mig
dö i frid? Är du då alldeles känslolös? Ser
du ej, att jag brottas med döden för att få
några minuter på mig? Jag kan icke dö, förr än
jag fått löftet...»
»Det är vanskligt att förbinda sig till något,
som man icke känner,» svarade den stackars
ROYALS LÖFTE
ROMAN
AF
L. S. BRAKINGS
(ÖFVERSÄTTNING FÖR SUNDSVALLS TIDNING)
SUNDSVALL
HÄGERSTRAND & BERGMANS BOKTRYCKERI
1888
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
