- Project Runeberg -  Sundsvalls Tidning / Årgång 1888 /
304

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1888.

SUNDSVALLS TIDNING Lördagen den 10 November.

N:r 80

bok snart färdig. Den har den pikanta titeln
»Från Fjerdingen till Vika» eller »Från Gammelmont
till Holmersgade», men lär vara skrifven
i så hygglig ton, att den troligen icke behöver
konfiskeras.

Rättegångssaker.

Sundsvalls kronohäkte i torsdags.

För andra resan stöld dömdes f. sjömannen
A. J. Nilsson från Lund till 6 månaders
straffarbete och 2 års vanfrejd utöfver strafftiden
N. förklarade sig nöjd med dommen.

N. hade som bekant stulit ett par utanför
skohandlaren Erikssons butik härstädes som
skylt uthängda stöflar.

Rån, Med arbetaren J. Michaelsson Fransén
från Jerfsö åtalad för att, efter att ha
kullslagit en arbetare Thunberg, ha beröfvat denne
hans klocka, hölls nu förnyad ransakning.

Ett hos pantlånaren Nylén, der F. sökt pantbelåna
klockan, anstält biträde, Lundahl, hörde
som vitne, och intygade, att F. varit inne
i kontoret och sökt belåna klockan, En annan
mindre karl, hvilken väl dä skulle varit
den af F. såsom rånaren utnekade Carlson
från Hernösand, hade samtidigt också varit
inne och, enär nåväl klockan Öfverensstämde
med den beskrifning, som lemnats å det rånade
uret, och F. uppgifvit 2 namn, både sitt och
den andres, för bolåningen, fattades mlsstankar,
hvarför poliskonstapel efterskickades, som
tog F. med upp på poliskontoret. Den andre
kamraten gick först sin väg, sedan F. och
poliskonstapeln aflägsnat sig. Fransén hade vid
tillfället ej varit redlöst rusig, som han sökt
göra troligt.
Fransén sade sig sjelf varit på väg till
Kubikenborg, då han å gatan mött Carlson. De
kommo då i språk, hvarvid konversationen
rörde sig «om att supa». Ingendera hade pengar
och Carlsson hade då dragit fram klockan
och bedt F. gå och belåna den, hvarefter han
skullo «bestå på en sup».

För inkallande af ännu ett par vitnen samt
för att om möjligt få tag i den andre okände
uppsköts målet på 8 dagar.

Unga tjufvar. Med de tre unga säcktjufvarne,
häktade flickan Anna Elisabeth Genberg
samt gossarne Andersson oeh Berglund, företogs
härpå ånyo ransakning. G. infördes, äfven
nu iklädd de kvinlige fångarnes grofva,
hvita drägt. Pojkarna voro ock tillstädes.

Ett vitne hördes angående förloppet, då
Anderson och Berglund blefvo röjda. Efter att
A. påstått, att han funnit säckarne bland buskar
och brädgårdar å Mon, hade han slutligen
vidgått, att de stulits å kajen, men dervid
äfven skyllat på Berglund, som stod utanför
och väntade: »det var den der som tagit dem,
och jag skulle bara hjelpa honom att sälja
dem».

Genberg sjelf sökte efter förmåga, och den
var inte så liten, klargöra, huru hon »lånat»
säckarne. Endast 85 hade hon stulit. För
öfrigt var det inte sant, att hon gett pojken
cigaretter, utan dem hade han köpt sjelf för
pengar, hvilka hon fått för tombuteljer, som
han sålt.

För att inhemta uppgift å de stulna säckarnes
värde, blef målet på en vecka uppskjutet.

Genberg tillfrågades under ransakningen, om
hon hittat en plånbok med inneliggande 750
kronor, som sistlidne augusti borttappats.
Härtill nekade hon dock: det hade varit en pojke,
som hittat på den der historien, och sedan hade
den spridts ut.

För snatteri af ett fickur med kedja och
medaljong samt en mössa, hvilket allt tillgripits
från arbetaren C. E. Carlsson & Strand,
dömdes i onsdags af Sköns häradsrätt 18-årige
Carl Petter Andersson i Gammelgården, Wiksjö,
till en månads fängelse. S. P.

Ransakning angående anläggning af
skogsbrand den 25 sistlidne juni i J. M.
Westrins i Dingersjö skog hölls i onsdags inför
Njurunda häradsrutt med arbetaren Petter Johan
Nordling från Stockvik, hvilken, liksom
vid förra rättegångstillfällen, nekade. Af de
börda vitnena berättade, enligt S. P., följande:
hustru Maria Vesterberg, att hon den 25
juni på aftonen sett Nordling komma från skogen
som brann, men han gick lugnt och småflinade.
Efter en stund kom vittnet till baka
samma väg; då mötte hon åter Nordling ledande
sin mor bort från den af honom och
modern bebodda gård, emedan gårdarne å Stockvik
voro i fara att antändas;

kopparslagaren A. P. Andersson och hans
hustru: att Nordling hemkommit till dem,
medan det brann i Vestrins skog, och dervid
yttrat: nu få bönderna se hvart skogen tar
vägen. När en fattig stackare tar några
vedpinnar, så kommer han på häktet, men jag
är icke ond på dem för det, utan jag skall gå
och hjelpa dem att släcka». (Det brann samtidigt
på en annan skog. Nordling har förliden
vinter varit dömd till 2 månaders fängelse
för skogsstöld å Vestrins skog);

arbetaren J. E. Gihl från Svartvik: att han
och ett par andra personer sett Nordling komma
från den del af skogen, som tillhörde Vestrin,
samt uppmanat vittnet och hans sällskap att
begifva sig bort, emedan elden var strax bredvid,
»de skulle snart få höra, huru det dånade».
Nordling aflägsnade sig derpå men återvände
strax och yttrade: »jag är oskyldig, jag har
varnat er». Sjelf säg vittnet icke ens någon
rök.
Målet uppsköts.

Förhastadt frieri. Hon: »Jag älskar er,
min fröken. Älskar ni mig tillbaka?»

Hon: (blygt) »Ja». o

Han: (med förfäran) »Å herre jesses, nu har
jag stält´et skönt.»

En fjortonåring i strid med
samhället.

Polisen i Köpenhamn har nyligen
anhållit en fjortonårig gosse, som, så
underligt det än låter, med sina trenne
syskon, alla yngre än han sjelf, omkring
5 veckors tid lefvat i skogarna i
Köpenhamns omgivningar.

För flera år sedan började han stjäla
i hemmet, från hvilket han emellanåt
försvann för att göra utflygter till
närliggande städer. Dervid besökte han
äfven Helsingborg, der han lefde som
segneur på ett af stadens bättre hotell»
men huru det nu var, så fick polisen
honom att vända till sitt land igen.

Sedan har han med längre eller kortare
mellantider företagit liknande utflygter,
till dess han nu senast, för omkring
två månader sedan, försvann, medtagande
sina trenne syskon. Han hade
på eftermiddagen fått en tillrättavisning
af sin fader och förtretad häröfver vände
han å nyo hemmet ryggen.

Sent en afton, medan föräldrarna
voro borta, gick han in i det rum, der
hans tre syskon, två flickor och en
gosse, i en ålder af 4, 6 och 11 år lågo
och sofvo ooh tvang dem med knifven
i hand att stiga upp och följa sig.
I en källare i huset hade han gräft ned
en del penningar ooh samlat den nödiga
provianten till resan. Sina två äldsta
syskon spände han för en större lekvagn,
hvari han satt det yngsta af barnen,
hvarjemte han ditlagt proviant och
kläder. Derefter drogo de ut i vida
verlden.

I ett af rådjurshusen vid Klampenborg
uppslogo de sina bopålar och der
stannade de kvar i 14 dagar. Den
längsta tiden af dagen lågo de stilla
uppe på ett höstänge, och först då
skymningen inträdt företogos ströftåg i
skogen eller ned till strandvägen för att
upphandla lifsmedel.

Från skogen styrdes kosan till Köpenhamns
östra fästnings-glacis, men
pengar och proviant voro nu förbrukade,
och de måste tigga sin föda af
arbetarne vid gatuläggningen och
kloakledningen. Desse fattade emellertid
misstankar och utfrågade barnen. Desse
försvunno då och slogo sig ned i obebodda
källarlägenheter i staden. En tid
hade de till och med sitt krypin i källaren
till ett hus, som var beläget vid
samma gata, der föräldrarna bodde.

Då hösten kom och de arma stackarne
ledo af svält, köld och ohyra,
började de yngsta barnen att längta
efter hemmet och i ett ytterligt medtaget
tillstånd kommo begge en vacker dag
hem till föräldrarna. Men de begge
äldre höllo ut i 8 dagar till. Den
äldste ville icke hem på vilkor och tvang
sin bror att stanna hos sig.

Men då de en dag vågade sig ut på
gatan, träffade de en pojke, som kände
Han visste att de voro efterlysta
och bad dem vara sig följaktiga till
hemmet. De nekade och då anmälde
pojken dem för den patrullerande
poliskonstapeln. Nu voro de fast och den
yngre lemnades ut till föräldrarna. Han
var ytterst medtagen och led af kallbrand
i begge fötterna. Men sjelfva
chefen för det unga bandet stannade i
polisens förvar. Han kommer att sättas
in på en af vårdanstalterna för
vanartiga barn.

Grannlanden.

Norge.

En våldsam kolerinepedemi har, skrifver
Verdens Gang, under de senaste
dagarne plötsligen utbrutit i Kristiania
och hastigt angripit flere hundratals
personer, fullvuxna så väl som barn, rundt
omkring i hela staden. Ett par tusen
personer lära hafva angripits. Stadens
läkare hafva fullt upp att göra. Man
fruktar att dricksvattnet varit inficieradt,
hvarför det noga undersökes.

Kvinnoföreningen i Kristiania har
beslutat kringsända till stadens
handtverkare en begäran, att de må till
lärlingar i sina resp. yrken antaga ur
folkskolan utgångna flickor.

Höst.

(För Sundsvalls Tidning.)
Huh! det är kallt på heden, vindarne fly med
hast!
Sörier du ock som skog, att sommarens hjerta
brast?
Saknar du ock som stängeln, bruten vid dikes-
brädd,
Glödande ros och lilja, sommar- och morgon-
klädd?
Mins du en dag om våren, rutig af daggens
bad,
Ängens små vilda blommor tog jag och band
så glad,
Bäfsande dem jag fäste, vid barmen din och
lopp,
Sedan jag varm dig kysste, fjerran med tro och
hopp?
Mins du hur gladt vi byggde, lustigt ett slott
på sand
— Stolt som mot solen vette i morgonrodnadens
brand?
Vinden som lunder härjat, skakat vårt lilla bo,
Ensam på heden irrar saknaden utan ro.

Sörj ej min trogna flicka! - hoppet kan al-
drig dö
Äfen om ros och lilja blekna för köld och
snö —
Lif som en gång har svallat i sommarglöd och
blom,
Vaknar på nytt oeh renadt i kärlekens helge-
dom.

Sambo.

Allhelgona-dag,
(Öfversättning för Sundsvalls Tidning.)

I tindrandet, hvitkallt majestät lågo
fjellen deruppe, lutande sina väldiga
kammar utöfver den lilla byn nere i
jettegrytan, der middagssolen gassade på.

Inne i den omsorgsfullt vårdade trädgården,
der svartklädda nunnor duschade
vatten öfver de dammiga sandgångarne
och vattnade rabatternas glödande
blommor, låg det gamla sjukhuset med
sina röda rosor i de solglänsande
fönstren.

Ångsågens jemna, klagande läte ljöd
entonigt der nedifrån dälden i stillheten.

In genom trädgårdens hvitmålade
spjälport kom en gammal skrynklig gubbe,
lutande öfver kryckan, som han med
skälfvande hand satte framför sig. Han
stannade, tog sig med venstra handen
för bröstet, hostade ihåligt och spottade
försigtigt i gräset. Så stapplade han
vidare . . .

En af nunnorna kom honom till mötes.
Hest och matt bad han om herberge;
han var sjuk . . . hade ingen
familj, inga vänner mer . . .
*

Det var natt.

Månen höjde sig i gulljus glans öfver
fjellkammen och göt sitt bleka skimmer
ned i jettegrytan. Långa, underliga
skuggor sträckte sig ut öfver täpporna
mellan husen.

I en snöhvit, nedantill garnerad säng
i sjukhusets andra våning låg en gammal
man kämpande med döden. Borta
vid fönstret satt sjuksköterskan, en blek
nunna, tittande ut i månskenet, som
dallrade in öfver golfvet.

Vid sängen stod en hög, svart skugga.
Det var presten.

»Tänk på de eviga kvalen. Ödmjuka
dig inför Gud och mottag sakramentet.
Ännu är det tid».

Orden ljödo långsamma, befallande;
men så blef tonen vekare:

»Jag uppmanar dig af hela min själ,
jag ber dig derom på mina knän», —
skuggan sjönk samman på golfvet framför
den döende och vred sina händer
— »tag emot det och låt gensörtigheten
fara».

Det blef lyst en stund; blott den
döendes tunga andedrägt hördes.

Skuggan reste sig igen:

»För sista gången» — stämman ljöd
bestämd — »betänk dig väl — för sista
gången bjuder jag dig det heliga
sakramentet. Skrift och —»

Ett sakta knakande hördes; det var
den sjuke, som vände sig och med en
uttröttad suck vände presten ryggen.

Skuggan gled ut genom dörren.

Månen skimrade blekare och blekare
in genom rutan, allt som natten led —
mer och mer blandad med det insipprande
kalla, hvita dagsljuset.

Det var stilla i rummet — dödens
stillhet.

I öfver en vecka hade denna historia
sysselsatt folket i den lilla byn.

Hvem var han, denne man, som vägrade
att mottaga sakramentet? Som
vågade trotsa ända till det sista? —
Hvarför ville han icke?

Och gick man på kyrkogården, som
med sina enkla träkors låg så ödslig
nedanför sjukhuset, kikade man alltid
bort i hörnet till den nakna, svarta
jordhögen, som låg der uppskottad öfver
den gamle mannens graf. Icke en blomma,
icke en krans —

Ty hvem vågade väl taga parti emot
kyrkan?

I dag är det allhelgona-dag, en
katolikernas största festdagar.

Kyrkklockorna från den dubbeltornade
domkyrkan vältra högtidligt ut massor
af malmtoner i den stilla luften, och
folket tåga högtidsklädda till kyrkan.

Senare på dagen strömma de alla till
kyrkogården — till sina kärastes
hviloplatser — med doftande blommor och
allvarliga kransar, ooh han öfver
grafarne ljuda hviskande stämmor.

Det är det bleka allvaret, som i dag
hvilar öfver de dödas hem . . .

Och allt medan man under knäfall
läser sin rosenkrans och ber sina många
böner deruppe på kyrkogården, gör man
en afkrok dit bort i hörnet, der den
gamle mannen ligger jordad.

I natt hade nemligen i all hemlighet
några ljusröda brandliljor ooh hvita
rosor blifvit lagda på den gamles graf.
E. L.

Utrikes.
Frankrike.

Franska regeringen har för två och
en half million fr. af amerikanske
uppfinnaren Grayson tillhandlat sig ett
patent å dvnamitbomber, som utslungas ur
vanliga kanoner.

Ryssland.

Vid undersökning af den jernvägsvagn,
i hvilken kejsar Alexander hade
sin matsal under resan, då jernvägaolyckan
inträffade, har man upptäckt en
helvetesmaskin.

Man erinre ur sången om »Nadeschda»,
hur Katarinas gunstling, den mäktige
Potemkin, låter spänna prunkande
kulisser framför böndernas eländiga
kojor längs vägen, der herskarinnan
drager fram. På liknande sätt sägas
vederbörande nu ha förfarit nere i
Kaukasus vid ryske kejsarens resa
derstädes. Men czaren och hans gemål
hafva ej, som »Rysslands höga moder»,
kommit att blicka bakom teatergrannlåten.

Skildringarna om kejsarparets lysande
mottagande, om storslagna äreskänker,
om hänryckta tal, om prunkande folkfester,
ge en skef bild af förhållandena
nere i Kaukasus. Det är ingalunda
så helt, som man velat låta påskina,
med landets kärlek till czardömet, med
adelns rikedom och folkets burgenhet.

Generalguvernören, furst Dondokoff-
Korssakoff, har ej under sin tioåriga
förvaltning förstått att vinna vare sig
den inhemska adelns tillgifvenhet eller
folkets kärlek. Han har hufvudsakligen
lagt an på att blända högsta vederbörande
i Petersburg med uppgifter om
ett skenbart framåtskridande.

I synnerhet under czarens resa blomstrade
detta skenväsen. Å alla orter,
dit sjelfherskarens kosa skulle ställas,
fullbordades i hast och med oerhörda
kostnader väganläggningar, dem man
uppskjutit i tiotal år. I städerna lades
hufvudgatorna om, husen nymålades och
inbyggarne fingo befallning att uppträda
i högtidsdrägter under kejsarbesöket.
Samtliga medel, som stodo till general-
guvernörens förfogande, användes till
förskönande och förbättringar i de
landsdelar, dem czaren skulle genomresa,
medan deremot öfriga delar — nio tiondedelar!
— af landet gå miste om sin
part af anslaget.

Den kaukasiska adeln är fattig, men
det oaktadt stälde guvernören stora kraf
på dess offervillighet. Efter knöt och
klagan utpressades emellertid 50,000
rubel; härtill kommo utgifter för skänker
och drägter m. m.

Man må ej låta blinda sig af de
officiella berättelsernas tal om folkets
entusiasm. Kaukasiern är framför
allt österländing, oeh just hos honom
äro orientalierns egenskaper särdeles
skarpt utpräglade — han kunde i morgon
draga blankt mot den, som han
hyllat i dag. Och det är höjdt öfver
allt tvifvel, att bland den kaukasiska
adeln finnes ett mäktigt parti, som
önskar landets lösryckande från Byssland;
i tysthet har man redan lurat på ett
lagligt tillfälle, ooh ett för Ryssland
ogynnsamt krig skulle snart bringa upproret
till utbrott

Ryska regeringen, som nogsamt känner
till denna folkets stämning, om hon
än underskattar dess vigt och
omfattning, hade låtit vidtaga allehanda
försigtighetsmått Dessa voro ej
uteslutande riktade mot nihilistiska
stämplingar utan hade i vusendtlig mån
betingats af kännedom om kaukasiernas
opålitlighet. Flera framstående män, bland
dem högre officerare, blefvo för den tid
kejsarbesöket varade utvisade från sin
hemtrakt.

Holland.

Bland hamnarbetarne i Antwerpen
har strejk utbrutit. Skaror med röda
fanor draga genom gatorna. Flere
häktningar hafva egt rum.

Italien.

Flera tecken tyda på, att påfven nu
rustar sig till en afgörande kamp med
italienska regeringen om återupprättandet
af sin verldsliga makt. Senaste
symptomet är de belgiske biskoparnes
adress till påfven och dennes svar derpå,
hvari han uppmanar katolikerna att
hålla ut på det påfveu må kunna återvinna
friheten. Times korrespondent i
Rom framhåller huru omöjligt det är
för påfven att släppa sina på tusenårig
häfd hvilande kraf på verldsligt herravälde.
Å andra sidan visar han, att de
af Crispi å bane bragta tilläggen till
italienska strafflagen stämplar det
katolska prästerskapets vidhållande af
denna påfvens rätt som statsförbrytelse och
belägger det med straff. Sammanstötning
kan då icke uteblifva.

* * *

Angående eldsvådan i Quirinalen skrifver
en korrespondent till »Standard»:

Kort efter midnatt utbröt i Quirinal-
palatset en vådeld, hvilken vid ett
tillfälle hotade att antaga allvarsamma
proportioner. Rök och lågor sågos tränga
ut genom jerngallret ofvanför den stora
ingången vid Via Quirinale, hvilken någon
tid varit obegagnad. Det visade
sig, att elden hade utbrutit i ett stort
hvälfdt rum omedelbart under schweizergardets
stora salong, hvilken leder
direkt till den följd af rum, som nyligen
innehades af tyske kejsaren. Detta
hvälfda rum i bottenvåningen användes
till förvaringsplats för obegagnade möbler
och en mängd föremål af olika slag.
Ehuru trupperna och myndigheterna hastigt
infunno sig på platsen, tyckes det
ha gått beklagligt långsamt att få
sprutorna i gång, hvarför också rummets
inre liknade en glödande ugn, innan man
på allvar grep sig an med eldens dämpande.

Det beror uteslutande på konstruktionen
af rummets hvälfda tak, att ej
denna del af Quirinalen med sina dyrbara
tapeter och andra värdeföremål
blef förstörd. Strax i närheten befann
sig ett annat rum, hvari brons- och
silfverpjeser till ett värde af öfver en
million francs förvarades. Klockan 3
var man herre öfver elden. Det anmärkes
som ett ganska egendomligt faktum,
att när lågorna slogo ut genom porten,
blefvo de venetianska luckorna af trä i
våningen ofvanför visserligen nedsotade
men i öfrigt oskadade, medan påfven
Paul V:s vapen och den påfliga tiaran,
hvilka, huggna i marmor, sutto anbragta
öfver porten, brusto sönder i atomer
och föllo krossade ned på gatan.

Asien.
En fruktansvärd tyfon rasade vid
Japans sydkust den 31 aug. 6,288 hus
instörtade och 856 fartyg förliste. 267
menniskor omkommo och 227 sårades.

Afrika.

Till Zanzibar hafva ingått nya
underrättelser om Stanleys expedition.
Några arabiska köpman hade i slutet af nov.
1887 vester om Albert Nyanza och sydost
om Sanga mött expeditionens eftertrupp.
Stanley var två dagamarscher i
förväg. Expeditionen hade stora mödor
att utstå under de besvärliga marscherna
genom skogar ooh moras och under striderna
med de infödda, hvilka nekade
att lemna lifsmedel. Många af bärarne
voro döda eller hade deserterat. Fyrtio
drunknade vid öfvergången öfver en
bred flod. En af Stanleys hvita
följeslagare var död. Stanley sjelf hade
någon tid lidit af feber. Deltagarnes i
expeditionen antal hade minskats från
600 till 250 man. Stanley hoppades
att i januari komma till Wadelai. Om
expeditionens senare öden sväfvar man,
som bekant, i ovisshet.

Postväsendet i Marocko befinner Big fortfarande
i ungefär samma tillstånd som 785, då
Muley Dris Ebu Abdallu upprättade det första
sultanatet i landet, eröfrade Fez och omvände
invånarne till Islam.

Posttjenstgöringen ombesörjer af magra,
nakna, halfrvultna araber, som för en usel
aflöning med stor skyndsamhet och ärlighet
befordra posten. De lefva hufrudsakiigen af
dadlar. Om natten hvila de några timmar,
och för att vakna i rätt tid, fästa det ett snöre
vid foten och antända det i ena ändan, innan
de insomna. De gå genom skogar, som äro
fulla af vilda djur, klättra upp på berg, dit
ingen mulåsna kan komma, och simma öfver
floder, som ingen häst vågar aig öfver.

*



En tysk-engelsk station i östra Afrika
lär komma att upprättas för att derigenom
få en verksam blokad mot slafhandeln.
Tyska fartyg skulle öfvertaga det
kustområde, som står under tyskt beskydd,
och engelska fartyg kusten i de
provinser, som sultanen af Zansibar stält
under engelsk tillsyn. Frankrike säges
vara villigt att understödja Tysklands
och Englands ansträngningar att få bort
det missbruk som bedrifves genom
slaffartyg under fransk flagg.
Underhandlingarna mellan London och Berlin
sägas vara nära afslutade.

De af Sundsvalls Tidnings
prenumeranter, äldre och
nyare, som icke
få sig tidningen ordentligt
tillsänd, torde derom
göra anmälan å tidningens
kontor vid Trädgårdsgatan.

Spridda nyheter.

En nattscen i Jönköping skildrar
Smålands Allehanda sålunda:

Det var härom natten vid tretiden
på morgonkulan. Sömntungt och tryckande
låg mörkret öfver Vetterstaden.
Det var så tyst på gatorna; den å sitt
långa, enformiga pass patrullerande
poliskonstapeln gick och småsvor, ty denna
söfvande tystnad förlamade hans steg,
drog sömnlustens dimma för hans
spejarblick och inbillade honom att
Jönköping — trots Londonmördaren! —är
ett lugnt nattsofvande och för polis-
bravurer föga tacksamt samhälle. Det
kändes så isande kallt och så otäckt
olustigt så der tidigt: de sparsamt
brinnande lyktorna plirade som
schwezeriernas utvakade diskblommor, de fälda
rullgardinerna tedde sig långa, släta och
mystiska som ett vaktmästareansigte;
hela den långa gatan låg som en mörkgrå
strimma, full af olust och enformighet.

Nu ryckte konstapeln till; ty der kom
en kvinna, en rädd eller jagad kvinna,
en kvinna nyss uppstigen ur bädden och
med sängvärmen kvar inom själen.
Hvem är hon? Lecoqs, Macés och Eklunds
detektivbragder tumlade i polismannens
hjerna, när han med örat vid
pigans mun uppfångade ett af rädsla
och kyla huttrande:

— Tjufvar i visthusbo’n!

— Tjufvar! Hvar?

— Der!

— Godt, jag följer!

På gården stod husets herre, energisk,
beslutsam och med lykta i hand. Öf.

— 28 —

grafven här, och der hemma vet man ju ej annat
än att han fått en naturlig död. Hvarför
basuna ut öfver hela verlden, att en engelsk
adelsman på ett så sorgligt sätt omkommit
under spel och utsväfningar?»

»Ingen får en aning derom, förr än jag
spanat upp hans mördare. Men det skall jag göra
om det också kommer att kosta mitt eget lif.
Han var min ende bror, och den skurk, som dödat
honom, får icke gå ostraffad.»
Mr Clark skakade sitt gråa hufvud.
»Han har nog redan fått sitt straff, mylord,»
invände han. »Tror ni väl, att hans tillvaro nu
är afundsvärd? Han kan icke ett ögonblick
känna sig säker. Antagligen hetsas han som
ett vilddjur, utan att ni är honom i hälarne».
»Hur så?»

»Jo, hvem det än var, som utdelade knifnugget,
kan ni lita på, att kamraten gör lifvet
hett för honom. Ingendera af dem tycktes vara
grön af sig, och mördaren får nog veta af, att
han är till.»

»Skulle glädja mig!» inföll Edvin hatfullt.
»Må han lida för sitt brott till det yttersta!»

»Javisst; men vi böra dock icke glömma, att
det skedde i ett öfveriladt ögonblick. Min tanke
är, att gerningsmannen blifvit tillräckligt straffad
genom att se hela sin framtid förstörd.»

Vid hemkomsten meddelade Edvin sin mor
folla sanningen. Marion fick väl också någon
aning om den; men längre kom ej den sorgliga
historien.

Lady Delamere ogillade Edvins planer mot
brottslingen. Visserligen syntes henne intet straff
hårdt nog för den, som mördat hennes förstfödde;
men hon ville icke, att andre sonen tillråga

— 29 -

på olyckan skulle äfventyra lifvet för att
tillfredsställa sin hämdlystnad. Bäst vore, att
han toge saken lugnt, gifte sig med sin kusin
och förde ett lyckligt lif som rik lord.

»Nå, jag lofvar dig, mamma, att om jag icke
före Nells adertonde födelsedag kommit mörda-
ren på spåren, så skall jag utan vidare gifta mig
med henne och söka göra den stackars flickan
lycklig.»

Han reste till Amerika, men återvände omsider
för att börja sitt sökande. Dervid måste
han först och främst taga reda på, med hvilka
personer brodern på sista tiden umgåtts i
England. Claude hade dock haft många så kallade
vänner, och det tycktes omöjligt att reda
härfvan och få spaning på hans reskamrater. En
dag kom honom dock slumpen till hjelp.

Helt oförtänkt mötte han i London general
Brereton, en af faderns vänner, som ännu stod
på god fot med familjen.

»Å, hvad ser jag!» utbrast den gamle herrn
förvånad. »Efter hvad jag hört, skulle ni
uppehålla er i Amerika vid det här laget.»

»Jag har redan varit der och ämnar mig dit
igen för att deltaga i en vetenskaplig expedition».

»Jaså, ni har slagit er på det. Nå ja, intet
ondt deri. Har det icke annat värde, så
afhåller det åtminstone ungt folk från att begå
dumma streck. En Delamere naturforskare — det
hade jag dock aldrig trott!»

»Jag är just icke lik de andra Delamererna,»
svarade Edvin litet pikerad.

»Det tycks så. Tag ej illa upp. Jag är
gammal nog för att få föra fritt språk. Om er
bror påminner ni icke alls. Han var en
Delamere från topp till tå.»

— 32 —

»En och annan gång; men oftast kommer
någon med fullmakt att uttaga bref till mr Jack
Daly, såsom han vill ha dem adresserade. Den
vindböjteln tycks ha gömt sig för sina bekanta.»

»Man kan väl ändå leta upp hooom, om det
behöfs, tänker jag.»

»För faderns skull har jag verkligen gjort
mitt bästa dervidlag. Jag ville hjelpa pojken.
En gång väntade jag till och med flera timmar
vid postkontoret.»

»Nåå?»

»Brefvet hemtades af en kvinna, och hon
påstod, att han uppehöll sig i Kina.
Naturligtvis trodde jag icke på den historien.
Förmodligen nämde hon Kina, derfor att detta land var
det första, som föll henne in. Jag tog en droska
och sökte följa efter henne. Men hon slingrade
sig fram genom en mängd gator oeh gränder i
Ostende, och till sist kunde ej åkdonet komma
längre. När jag steg ur för att fortsätta till
fots, stal man till på köpet min börs, och då gaf
jag det tusan.»

Nära två år hade nu förflutit, sedan Claude
dog, och detta var den första ledtråd, brodern
funnit.

Hemkommen till den eleganta våning, lord
Delamere hyrt i ett af Londons fashionabla kvarter,
började han öfverväga, hvad han hört. Han
hade föreställt sig, att om han blott finge reda
på de begge reskamraternas namn, skulle resten
gå af sig sjelft. Af hvars och ens beteende,
borde han lätt kunna sluta, hvem som var den
brottslige. Nu hade emellertid en af dem följt
den mördade i grafven, och den andre var alldeles
sjunken i dyn. Han, som för ett par år
sedan varit en officer och gentleman, för hvilken

— 25 —

När de suto bredvid hvarandra i kaleschen,
som förde dem till anstalten, sade han slutligen
allvarligt:

»Glöm nu icke, att jag gjort mitt bästa för
dig. Kommer du att vantrifvas, så är det icke
mitt fel, och du får ej skylla på mig.»

»Jag är säker på, att allt går bra.»

»Och du skall ha mig i minne, barn?»

Frågan föreföll henne litet besynnerlig, och
hon såg förvånad på honom.

»Mitt minne är icke så klent,» svarade hon.
»Jag skall aldrig glömma, hur god du varit
mot mig.»

Åkdonet höll.

En af anstaltens pensionärer, med kortklippt
hår och enkel drägt, mottog dem och förde
begge in i det rum, der Edvin haft sitt samtal
med föreståndarinnan. Denna syntes dock ej till.

»Det är bäst, att jag går,» sade den unge
mannen. »Låt oss taga afsked, Nell.»

Han fattade hennes hand, drog henne häftigt
till sig och kysste de friska, jungfruliga
läpparne. Obehagligt berörd gjorde hon sig lös.

Edvin lemnade rummet och mötte föreståndarinnan
utanför. Nell gned läpparne med
näsduken som om kyssen lemnat en bitter
eftersmak.

2.

Nuvarande lord Delamere var icke, hvad
man kallar, en god menniska. Han hade visserligen
inga af broderns fel, men ännu mindre af

Royals löfte 5

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:48:03 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sundtidn/1888/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free