Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nsr 84
SUNDSVALLS TIDNING Tisdagen den 20 November.
1888.
undor 1877 och till 1 februari Mjfnild
ulM.«.t 500 kronor a föreulngfla» uiafi. oeh
Slug i HundHvallH folkbank, hvfl&aponi..»-
fflir KTanvnndt för ögon rökning, del» för det
Jhot mod styrelsen» beslut, upphört oeh bo.
S bllfVit Htttngd, derlfWui afhomtat; ywor och
SJ g flir dot han hos nwwhudtaen O. O. We*
X i SundHvall rakvlromt varor 1 förenlngonii
m ni, hvilka blifvit förda till Martins hunmiH
|i;,TlHliigo.i!i(>t i Kjill, och der föra< dem för
mn räkning utan att godtgom fl’ ’
2 slutligen att han (eko fört orde
5>r (uTiiron oeh oj huller nöjaktigt
^»Ado^iiiitalådo erhöll plattten hJUgiii före-
.tAndaro for foronlugon» handelsaflVr. tillmulcH
SI i hufvudMak än Inköpen hon hr O. O.
Wmén 1 Sundsvall, och hon denna firma lem*
v,k1o styrolwm Hflgom Hflkerhet för llkvldoim
fjllglirnndo en borgcneiförblndoliio, enligt hvll-
ten Htyroloon antivarado för all föreningens
dculd. W l>»rteu förlidot Ar Hck HtyreiHon
en ollortid anledning att befara, dot «ki"
h» nrnmii Wcb«^ «kullo t.tlga till betvdl „
bclonii Un den önwkado, hvarför HtyrcfHon tog
t \in i SundHvalk folkbank A 9,000 kronor
J att donned betala hr Vfrnnén, «å att «ty.
rclKou skulle återfå aln till honom lemnado
lioreciiHtorbiudclHO. Lånet i folkbankon upp-
bur» ut’ Martin, men i h tu I lo t för att betala
kla Hkuhlrn >">» br Woiwén, satte Martin In
1,800 kronor å upp- oeh afekrifaing I banken
11 uti att HtvrolMou derom undorriittadcM. AL
Set a Stopp lyfte «cdermera Martin 500 kr.,
Sn^hwMiWnae till betalande af akulder för
Sn affär i Fjal, hvilken affUr, under firma
Martin & Co. bodrefn i han» huHtru* namn,
hvilken har bonkilnad. Sedermera blef detta
Silande för styrelsen bekant, dft ett par af
styrelseledamöterna skrefvo på en voxol som
Martin accepterade för betuckaude af do .000
kronorna, bennn vexel k redi terade Martiu
uht konto, men alöiiulc att debitera nig for den*
wmnÄadai. ?exelu blef en Martin» fordran
hos föreningen. Do som jemte Martin teek-
mule Hina namn å hur ifrågavarande vexel,
»Asta emellertid nu. att vexeln utfärdades, på
Set Martin skulle bli i tillfälle att betala an-
uuu skuld hvaruti han huftndo till föreningon.
Bcdan förhållandet af revisorerna blifvit upp-
tfrkt, hade Martin godtgjort föreningen belöp-
pot. Detta bestrides af Martin, som afton
vantar, att han godtgjort kassan för alla in-
flutna medel, ehuru debitorerna Icko alltid blif-
vit krediterade den dag, hoim de inbetalda pen-
ningarna införts i knssabokcu. Måtsegarne på-
«tft emellertid, att Martin fört kassan pa detta
att fur att lättare kunna dölja försniUnin-
garna.
Den tilltalade erkände äfven, att han från
föreningens butik afhämtat varor för 140 kr.,
Bcditn handeln derstadea upphört, men påstår
pä summa gång, att han vid varornas afliämt-
ning kontant betalt desamma och nedlagt be-
loppet i föreningens kassaskrin, som fortfarande
forvnrndes i boden. Ett vitne har dock tagit
på Hin cd, att Martin väl hade kassaskrinet
framme vid ifrågavarande tiltfulle och uppräk-
nade den deri förvarade kassan, som utgjordo
74 kr., men att Martin ej nedlade några pen-
ningiir i kassaskrinet.
Martin förnekade att i föreningens namn
hafva rekvirerat några varor, Bom ofsändtB till
hans nftiir i Fjtil, påstående att härvid så till-
ftt, att han hes hr Wcsséti i firman Martin
C:is namn rekvirerat ett parti varor, som af
misstag blifvit sunda till Fjäl under förenin-
gens adress och äfven blifvit debiterade för-
eningen. Detta fel hade Martin rättat derige-
nom, att han & sitt konto i föreningens böcker
debiterat sig för desBa varor.
Två vitnen blefvo på Martins begäran hörda,
hvilka berättade; att de vid ett tillfälle förra
vintern blifvit af Martin uppmanade att stå
på lur och afhöra ett samtal emellan honom
och C. J. Näslund, hvarvid Martin frågat Näs-
lund, om icke den vexel å 500 kronor, som
deune och Strindlund åt honom påskrifvit, af-
salg att betacka de af Martin lånade 500 kr.,
derpå Näslund svarat: »jo, visst gjorde vi det,
vi skrefvo på accepten för att hjelpa Martin
ifrån den svårigheten, så att Martin icke »kulle
komma i olycka for detta lån». Vitnesberät-
telscrna bestreds af Näslund, som påstod, att
accepten var utfärdad för annan Martins skuld
till föreningen.
For vidare utredning uppsköts saken till den
12 nästa december och Martin förklarades skyl-
dig kvarstanna i häkte. " ~
Utrikes.
Tyskland.
Sammanstötningar mellan tyske grans-
vakter och franske smugglare och tjuf-
skyttar vid fransk-tyska gränsen före-
komma på senare tid ofta. Nyligen
träffade två gränsvakter på ett smugg-
lat-band af’ 16 man, lastade med sprit.
Tyskarne nedsköto en, men måste der-
efter vika för öfvermakten. I Sehir-
mack stötte två tyske skogvaktare på
sju franske tjufskyttar, hvilka sökte
täckning och hotade dem med bössorna,
så att de intet annat hade att göra än
draga sig till baka. I Rothan angreps
en tysk skogvaktare af franske tjufskyt-
tar och sårades svårt. Två tjufskyttar
skötos.
Frankrike.
En korrespondent från Paris, som
haft tillfälle att kasta en blick bakom
kulisserna, päitår att Boulangers beun-
drar© inom proven ilro bögat bekym-
mersamt situerade. Som klok general
unvtiiulor Boulanecr först och irftimtde
penningar, han disponerar öfver, till att
betala winn talare-agitatoror, och ehuru
han vifwt icke underskattar betydelsen
af de tjonntor, en stab af lydige oeh
uuderdAnige journalister kunna göra en
person i hans HtJillniug, söker hon dock
töretrftdesvis hjelp hos yngre förmågor,
hvilkas Ärelystnad låter hoppet om en
framtida delning af generalens glans och
storhet locka aig att arbeta gratis.
Detta förklarar den omständigheten, att
nya boulangistblad vfixa upp somsvam-
P&Hur länge detta kan hftlia helt är
nu spörsmålet. Pengarno rulla undan
med fart, och tidningslbrgtt\jninffen be-
tänker ioke en gång tryckningskostna-
derna. Boulangitfterna emotse dorför
med stor otålighet den revolution i för-
hållandena, som skall lyfta upp deras
idol till maktons tinnar, Visserligen
mottager generalen hvarendu dag pen-
ningbref i musMor, och hun hur ett kraf-
tigt stöd i sina mfinga kvinliga beun-
drare, men detta oaktudt synes en bou-
istisk penningkris vara oundviklig.
m Prowie» t. ex, kiimpur med de
största svårigheter för att Tcunnu upn-
drifva penningar till papper och tryck-
ning. Mcdarbetarne fil ej en ccntim i
honorar, och don tapotscraro, som för
några månader sedan inrättade bladets
kontor och byrå, hur ännu till godo 80
francs af sin betalning.
* *
Invigningen af Pasteursinstitutet för-
siggick den 14 dennes i nfirvaro af re-
publikens president.
Scdun september månad har .don nya
byggnadens^ inredning pågått. Ofverullt
har hänsyn i främsta rummet tagits till
det nyttiga, med stora, rvmligu och höga
laboratorier, dit luft och’ljus iöfverflöd
kunna tränga in.
Institutet består af två stora bygg-
nader. De (tro förenade med hvaran-
dra genom ett stort galleri, som i hän-
deke af behof skall kunna tjena till
föreläsningssal.
Den ena byggnaden innehåller på
nedre botten salar för patienter, som
skola undergå behandling mot vattu-
skräck. I första våningen äro labora-
torierna för undervisningen, i andra vå-
ningen laboratorierna för undersöknin-
gar belägna.
Denna byggnad innehåller äfven två
salar för beredande af vaccin och för
bevarande af djurens ryggmärg; dun sist-
uämda salen, som alltid måste hafva samma
temperaturgrad är försedd med dubbel-
dörrar och innanfönster samt har en
särskild slags värmeledning. Byggna-
den innehåller vidare en föreläsningssal,
en fotografi-atelier, ett akvarium m. m.
Äfven utländska vetenskapsmän skola
kunna deltaga i institutets arbeten.
I den andra byggnaden äro på nedre
botten och en trappa upp Pasteursrum
belägna. Deras inredning är ytterst en-
kel. Endast matsalen prydes af en spi-
sel i skulpteradt träd. I jordvåningen
äro inrymda flere laboratorier, bl. a. for
institutets direktör.
Den stora trappan utanför facaden
förer till en sol, belägen till venster
och hvars tak hvilar på en dubbel rad
af pelare. Detta rum kommer att an-
vändas till bibliotek.
I går åtta dagar uppsattes på en soc-
kel framfor fasaden en .bronsstaty före-
ställande herden Jupille, hvilken staty
varit utstäld på 1887 års salong. Her-
den Jupille var en af de första, som
ympades efter Pasteurs metod, sedan
han blifvit biten under striden mot en
galen varg, som anfallit två små barn.
* *
*
Vapenfabriken i Chatellerault har
delvis nedbrunnit. Verkstadsbyggnaden
är alldeles förstörd. Den pågående till-
verkningen af nya gevär har derför af-
brutits. Intet menniskolif gick fbrlo-
radt.
Skadan uppskattas till 2,000,000 francs.
400 arbetare äro sysslolösa.
Brandens orsak är okänd.
Italien.
En strejk bland de unga arbeterskor-
»a har utbrutit i Vareses stora siden-
väfveri i Milano. De flesta strejkande
äro flickor under 20 år. Ett antal af
dem drog med en arbetareförenings fana
från den ena fabriken till den andra
och uppmanade tumultuariskt till arbeta-
inställning. In emot 600 arbeterskor
ha slutit sig till rörelsen. AUdenstund
oroligheter egdo rum, såg sig polisen
föranlåten att inskrida, men stötte på
häftigt motstånd, då den ville häkta
några af anförarinnorno. Då polismak-
ten ej ansåg sig kunna möta alla even-
tualiteter, inkallades militär från en gar-
nison i grannskapet. Anledningen till
strejken hr att arbeterskorna fordra
högre aflöning. Befolkningen står på
de strejkandes sida, alldenstund dessa
få allt för ringa aflöuing för sitt arbete.
Ofvemllt i ataden och i angränsande
byar ser man flickor med tidningen i
hand diskutera den för dem stora frå-
gan för dagen.
Afrika.
Egyptens invånare befinna sig för när-
varande i en dödlig oro. Den befruk-
tande Nilens översvämning har uto-
blifVit. En stor del af landet ser dcr-
för med oro framtiden till mötes och
man väntar hungersnöd och dyr tid.
Från urminnes tid hur Nilen varit
Egyptens lifskälla. Om vintern och vå-
ren rullar den trött och sakta genom
en torr och dammig slätt. Men om
sommaren ske underliga ting. Det blir
lif i floden, den vidgar sig, blir blod-
röd och dorofter grön; den stiger, den
går öfver sina bräddar och utgjuter sig
på det kringliggande landet. Hela da-
len blir en sjö, ur hvilken byarne upp-
stiga som öur.
Denna Nilens stigning har alltid liel-
sats välkommen af Egyutons folk med
religiös tack och larmande glädje. När
deras marker lågo gömda under det be-
fruktande vattnet, tackade do gudarne
och höllo sin stora årsfest. Båtar med
brokiga segel förde de glada mennisko-
skarorna från by till by. Och tjurfäkt-
ningar höllos, roddtäflingar och kropps-
öfningar och annan idrott, medan blmdu
harpospelare och ncgersångare under-
höllo det feststumda folket. Och hvit-
klädda prestskuror med gudabeläten i
spetsen drogo under högtidssång till
stranden och kastade i Nilen ett offer
af guld. Ty den var ju landets lif och
är det ännu.
I lasternas hem.
(Öfvcrsättning för Sundsvalls Tidning.)
I dessa dagar, då historien om ett
nytt gräsligt mord i den stora verlds-
staden London sprider skräck och för-
faran kring hela jorden, kan måhända
följande efter Kölnische Zeitung åtcr-
gifna skildring från den väldiga koloss-
stadcus sämst beryktade delar ha sitt in-
En tillfällighet, skrifter mumla tid-
ings meddelare, förde mig under en
forieresa i Skottland samman med en af
Englands mest framstående detektiver.
En lördagsafton senare träffade jag
honom ånyo i en vrå af Piscadillys cir-
kus. En förklädd herre, som på en re-
stauration tagit sig-så myeket till bästa,
att han derefter hvarken kunde nunnas
sitt namn eller sin adress, hade, efter
hvad han påstod, af ett fruntimmer blif-
vit bestulen på sitt ur, som han hade i
fickan. Han stälde till folkskockning,
i det han ideligen frågade den ene efter
den andre, om de sett till hans klocka.
Detektiven arbetade sig genom trängseln,
betraktade med en hastig blick västfic-
kan, som var sönderrifven på ett egen-
domligt vis och mumlade:
»Det är den rödc Johnson, som gjort
det.»
Derpå öfverlemnade han den druckne
åt några poliskonstaplar, för att efter-
forska de vidare enskildheterna angående
stölden och försvann bland mängden.
Några minuter senare var han på sin
gamla plats, der jag hclsade på honom.
»Om ni vill uppsöka mig här omkring
klockan 12», hviskade han under en
kraftig handtryckning, »så skall jag upp-
fylla eder i Skottland uttalade innerliga
önskan och låta eder följa med på en
tjufjagt. Jag är just i farten med att
knipa en slipad ficktjuf, hvilken för en-
dast tre veckor tillbaka lemnade Pen-
tonville Prisons fängelsecell och som nu
allaredan påbörjat sitt gamla yrke att
bestjäla druckna personer på deras ur
och börsar.»
Det erbjöd sig således nu ett tillfälle
att kasta en blick in i det menskliga
eländets, in i förbrytarnes verld, och ett
dylikt tillfälle ville jag icke låta gå mig
ur händerna.
Derför så snart Piccadellys kyrkklocka
förkunnade midnattstimmen, var jag nå
ort och ställe och vandrade med detek-
tiven långsamt i riktning mot Long
Aere.
»Hvem söker ni», frågade jag min
ciceron, som hvarie ögonblick helsades
militäriskt af poliskonstaplarne.
»En person vid namn »Den rödc
Johnson», men som dorjemte har väl
omkring 30 andra namn. Såg ni den
gamle herrn, som blifvit bestulen på
sitt ur?»
»Ja, det var ju ett fruntimmer, som
begått stölden?»
»Nej, visst icke, ni kan vara Jifvcrty-
gad om, att fruntimret endast var ett
förkläde, bakom hvilkct slyngcln dolde
sig. Uret har han sjclf knipit. Han
har ett besynnerligt satt att med ett
spetsigt instrument söndersprätta väst-
fickans framsida och derpå med en tång
skilja uret från bygeln, ett sätt, hvuraf
ingen annan ficktjuf betjenar sig. Om
ni hade sett den sönderskurna fickan,
skulle ni ha blifvit varse, att en trian-
lformig tygbit fattades i densamma.
. arbetar blott »den röde Johnson».
»Tror ni er nu kunna finna honom på
någon af spelhålorna», frågade jag.
»Icke», svarade han leende, »så dum
är han icke, att han låter so sig der
förrän hans kompanjoner underrättat ho-
nom om, att vi redan varit der. Det
skulle lätt kunna hända, att vi tre eller
fyra gånger sökte honom i samma håla.
Måhända har han redan gått till Wal-
worth. Uret återfinnes väl för öfrigt
icke. Men följ ni blott, och hvad som
än förefaller, håll er lugn och sansad.
1 sällskap med mig har ni ingenting att
frukta.»
*
Vi gingo under lugnt samspråk unge-
far 10 minuters väg, då jag märkte en
passage, som skildes från hufvudgatun
genom ett jerngallcr. Vi beträdde den-
samma och konnno in på en smutsig
bakgata. På båda sidor lågo smutsiga
envåningshus, till hvilkas ändamål man
redan af det yttre kunde sluta sig. Der
fordom funnits fönsterglas, hade i de
flesta fall tunnt gråpapper påklistrats till
skydd mot vind och köld. Rännstenarna
voro fylda af hvarjehanda afskräden, som
stadda i förruttningstillstånd ångade de
gräsligaste dunster, hvilkct ännu mer
förgiftade gatans i sig sjelf osunda atmo-
sfcr.
Vid gatans ända fans en smutshög,
bestående af olika ingredienser. Den
syntes vara ett slags sophög för hela
gatan.
Den enda belysningen utgjordes af
några förflugna strålar från fotogenlam-
porna, som flämtade inne i rummen, och
som då fönstren hade hvarken gardiner
eller jalusier, lystt ut på gatan, för att
eländet der skulle framträda i ännu sorg-
ligare skepnad.
Men derute herskade en otroligt lif-
lig rörelse.
Tvenne gatans olyckliga kvinnor, som
till följd af en obetydlig anledning rå-
kat i strid, sökte formligen täfla i att
öfverösa hvarandra med de smutsigaste
tillmålen och skällsord, under det den
tacksamma publiken, bestående af plat-
sens invånare, genom höga rop sökte
inspirera dem till än präktigare hjelte-
dater. Detta lyckades äfven, så att de
stridande efter en kort paus, hvarunder
de hemtade andan, började kämpa med
förnyade krafter, tills ändtligen en jette-
gestalt till kvinna trängde sig igenom
åskådarehopen, kastade sig emellan de
stridande och skilde dem åt under or-
den:
»I blodiga narrar! Tre månader här-
efter stan I väl vid tvättbaljan i arbets-
huset. Der kommer coppers» (engelskt
öknamn på polis).
Denna underrättelse verkade. De fle-
sta af de omkringstående sprungo in i
kojorna, under det de båda grälande ska-
kade hvarandras händer och med en
klunk bränvin, som de drucko ur en just
icke så ren flaska, beseglade förliknin-
gen.
»Alldagliga scener», sade min följe-
lagare torrt. »Så länge sällskapet stri-
der på egen mark, blanda vi oss sällan
i det. På sin höjd medföra deras stri-
der ett blått öga, och då kvinnorna här
in i ett gräsligt ruskigt hus
"’’ ingången satt ett
ioke just äro så fagra, vanställer det icke
deras skönhet.»
Vi
edvi<I gatan. "Vuf _o _____
gammalt fruntimmer, med dessa hårda,
afskräckande anletsdrag, som last och
brott alstra, Hon hade, såsom detek-
tiven sedermera berättade mig, ett för-
färligt ruskigt lif bakom sig, och var
under många, långa år en ofta sedd stam-
kund i de engelska straffanstalterna. Se-
dan sex år tillbaka höll hon dock tjuf-
kyffe, i hvilkct de allra farligaste subjekt
dolde sig. Då hon icke lät någonting
komma sig sjelf till last, bekymrade sig
polisen icke mycket om henne, emedan
välkända tjuftillhåll af lätt begripliga
skäl icke voro så oangenäma för veder-
börande. Hon var etablisscmentets Cer-
berus och släpte icko in någon, som icke
först lagt tre pence i hennes hand som
ersättning för lokal och sofplats. På ett
litet bord bredvid henne stod en rykande
fotogenlampa, hvars svarta, nedrökta glas
lät blott ett svagt ljus falla på omgif-
ningen; äfven en flaska brunvin felades
icke. Af hennes röda ansigte att döma,
måtte den gamla dagligen ha kysst denne
sin gamle vän.
Detektiven och mig hclsade hon med
ett grymtande, hvilket lika vfil kunde
vara en förbannelse som en helsniug.
Utan ett ord vidare gick detektiven,
följd af den gamla, in i förrummet, an-
tagligen hennes privatgemak. En stor
bädd upptog rummets midt, ett bord med
kökskärl och två stolar utgjorde härutom
hela möblemanget. På den ena stolen
låg en bibel.
»Ni har icke rätt att inträda i mitt
privat rum», sade den gamla argt, »jag
är en dam.»
»Seså, grumsa inte nu», svarade de-
tektiven, »jag vill blott som allra hasti-
gast so efter om ni återigen gömt undan
någon under er säng. Det kunde skada
eder goda sömn, och då vi äro gamla
vänner, så skulle jag gräma mig der-
öfvor.»
En salva af skällsord och ovett följde
, i detta skumt. Detektiven tog icke
mer åt sig, än en elefant af myggsting.
Han tittade under sängen, men fann in-
genting der.
Sedan den gamla vidare skickat efter
honom den fromma önskan, att han måtte
bryta af sig nacken och andra
delar af den menskliga kroppen, 1
vi oss upp i första våningen. En dålig
trappa med aderton trappsteg, som kna-
kade och suckade under våra sulor, ett
rankigt bröstvärn och icke den ringaste
smula till belysning gjorde det svårt för
oss att komma upp i första våningen.
Då vi ändtligen kommit dit upp, föll jag
omkull öfver en full karl, som låg der
och sof ruset af sig. Jag slog mot en
dörr, som knarrande och knakande flög
upp.
»Sakta, sakta!», förmanade detektiven,
och »Hallå, gentlemän!», ropade han till
det i rummet befintliga sällskapet. »Hur
mån I? Det var länge sedan jag såg er.
Den förvirring, som våirt inträde för-
orsakade, kan icke beskrifvas. En stor,
tjock ungersven på 25 vårar kastade sig
öfver bordet för att krafsa till sig de på
detsamma liggande pengarna jemte korten
— sällskapet var just sysselsatt med kort-
spel. Under tiden rusade tre eller fyra
fruntimmer, temligen påstrukna af ininun-
digadt bränvin, emot detektiven, skrikan-
de och ösande ur sig eu störtsjö af skälls-
ord. Kallblodigt lät polismannen sina
ögon fara öfver sällskapet, kastade de
påträngande med kraftig näfve tillbaka
och ropade:
»Våren blott lugna! Jag söker ingen
af er. Spela ni lugnt vidare och gör mig
icke den sorgen att förebrå mig för att
ha stort er.:
Så snart det blifvit lugnare, satte han
sig på en rankig stol och frågade den
tjocke lärpojken:
»Tompson, hvar bor du nu förtiden?»
»Ja, gå och tag reda på det sjelf»,
drönade den tilltalade. »Stoppa in mig
kan ni dock icke i dag; jag står under
polisuppsigt, och »Jeckserne» (detekti-
verne) i Old Street veta hvar jag bor
de. Kan ni då icke låta en menniska
slå in på en ärlig lefnadsbana?»
Detektiven vände sig om och gick ut
i det han helsade sällskapet »god afton».
Jag frågade honom, om han icke alls
hyste någon fruktan för att ensam be-
söka dylika hålor.
»Då jag icke företager någon häktning,
går jag ensam. Det händer då och då,
att enskilda subjekt vid dy lika undersök-
ningar visa sig mycket motspänstiga. De
mera eftertänksamma bland packet skulle
dock aldrig tillåta en dylik att förgripa
sig på mig, emedan de inse, att jag blott
gör min pligt. Nu skalljag likväl skaffa
’ ’" Ip, emedan vi måste besöka en
der en del arga slagskampar
liålla till, ehuruval ufven folket der säl-
lan gjort sig saker till handgripligheter
mot mig».
Vi voro åter ute på gatan. Min föl-
jeslagare gaf en förbigående poliskonsta-
hviskande befallning. Den senare
ig derpå in i skuggan och gaf akt
på den till passagen föraude gallerporten.
Vi gingo upp till polisstationen vid
Vcre Street och dcrifrån med tre andra
detektiver, som min följeslagare medtagit
som betäckning, till Oxford Street. Denna
är en af de gator, som icke kan från-
kännas en viss »respektabilitet». Chi-
les Dickeus har gamika väl karakterise-
rat henne med ordet, »skabbig-föraäm».
Husen der äro två och tre våningar höga
med handelsbutiker i nedre våningen.
De flesta äro så kallade »Coffeeships»
i hvilka man för några ören dricker en
kopp te eller kaffe, som hvarken ur
Mokka eller har sett Mokka, men har
desto större frändskap med cikorieplnn-
tan. Nästan vid ändan af gatan resa sig
hus, i hvilka kuriositetshandlare, juvele-
rare eller så kallade »Refiners* (upp-
lagare) drifva sina affärer. Desse senare
äro utvändigt snygga och förtroendeingif-
vande. Der nedanför åter, der gatan
börjar är det fruktantwurdt ruskigt. Hu-
sen der tjena för de lofligoste ända-
mål, äro kryphål för folk, som sky dag,
hvilkas »dog» i verkligheten börjar först
klockan 12 på natten. Framför ett af
dessa hus stannade vi.
•Wilson», befalde detektiven, »klap-
pa pä!»
Den tilltalade klappade på tre gånger
med en stunds mellanrum. Dörren,
hvilande på en säkerhetskedja, öppnade
sig långsamt och en kvinlig stämma
frågade:
»Hvem der?»
»Polis», blef svaret, och dörren öpp-
nades ofördröjligcn.
»Mycket folk här ?»frågade detektiven
portvakterskan, en ung nicka, som
vaken torkade sig i ögonen, under det
in skarpt såg heune i ansigtet.
Flickan öppnade ögonen och svarade
lungt:
»Så många som vanligt, herre.»
»Alla sofplatser, upptagna», blef nästa
fråga.
»Med undantag af en, allesamman.»
»Wilson, sade detektiven, i det han
vände sig till en af sina underordnade,
»ni och Shaw besätta källaren, medan
jag undersöker huset. Dörren förblir
öppen. Tolf man skola inom en minut
vara derutanför; hvem som gör motstånd
häktas. (Forts.)
Spridda nyheter.
Likkistor med musik är den nyaste och
utan tvifvel äfveu den originelaste ny-
heten från Amerika.
Ett större likkistiuagasin i San Fran-
cisco säljer nemligen likkistor med mu-
sik till ett pris af 200 dollars. Instru-
mentet, som naturligtvis endast spelar
koraler och sorgmarscher, är placeradt
i botten af kistan. Så länge den döde
ligger på båren och medan han eller
hon föres till kyrkogården, höres en
mild, klagande musik. En synnerligt gri-
pande verkan åstadkomma tonerna, se-
dan kistan sänkts i djupet och den ve-
modsfulla klagan allt svagare och sva-
gare stiger upp ur grafven och slutligen
dör bort under jorden.
En ny skönhetstäflan skall anordnas,
denna gång i Turin emedan herrarne i
denna stad förargat sig öfver att ingen
italienska blef prisbelönad i Spaa, ehuru
ju italienskorna äro verldsbekanta för
sin skönhet.
Komitén i Turin skall bestå endast af
konstnärer, synnerligen målare, och pre-
mierna skola blifva mycket större an i
Spaa. Man hoppas derför det bäfeta.
Betty Stuckart, en af de prifebelönta
f.könhetema i Spaa, som f. n. offentligen
förevisar sig i Berlin, skall i början af
nästa månad resa till Hamburg, för att
der fortsätta med expositionen af sitt
fagra ansigte.
Vid hans inträde på gården hade just Nell
jemte syster Maria någon sysselsättning der, och
nu kunde hon närmare betrakta sin hjeltes
ansigte.
Royals sammanträffande med syster Ida var
något pinsamt. Han började med den anmärk-
ningen, att han ej kunnat underlåta att besöka
sin ungdomsväninna, då han nu åter befunne sig
i närheten. Hon svarade med en lika intetsä-
gande artighet, och dermed afstannade samtalet.
Sir Charteris kunde ej glömma sitt senaste
besök här. Idas far hade då erbjudit honom
hela sin förmögenhet, om den unge mannen ville
gifta sig med hans enda barn. Visserligen tog
nan för gifvet, att anbudet varit Ida obekant;
men minnet af faderns ord, att endast och alle-
nast hans kärlek kunde afhålla henne från att
in, verkade dock nu tryckande på
Föreståndarinnan var en vacker kvinna. När
nan betraktade henne, kom den tanken öfver
honom, att om han gått in på den gamle herms
förslag, skulle hans lif kanske varit mindre tröst-
löst än nu. Men det hade ju också kunnat
ställa sig ännu värre. Vänskap vore dock icke
Kärlek, och något annat än vänskapliga känslor
hade han aldrig hyst för henne.
Hon förde honom genom salarne. Dervid
träffade han syster Maria och helsade särskUdt
på henne såsom en gammal bekant Några af
de minsta eleverna strök han vänligt öfver det
kortklippta håret Pensionärerna blefvo ej pre-
senterade; men han såg en stund på, hur Ester
Undervisade de små vid symaskinen, och hans
blick gled äfven öfver Nell Fortescue, som stod
vid ett af de höga fönstren, med det yngsta
— 61 -
barnet på armen. Solstrålarne lekte med hen-
nes blonda lockar, och ansigtet föreföll honom
som ett af de älskligaste han någonsin sett.
När Royal räckte föreståndarinnan handen
till afsked, tog han mod till sig och frågade:
»Nå, känner ni er lycklig i er sjelfvalda
verksamhet?»
»Jag är nöjd med min lott,» svarade hon
allvarligt. Mera lär väl knappt någon kunna
säga om sin tillvaro här i verlden.»
I sjelfVa verket skulle sir Royal ej kunnat
säga ens så mycket. Den stackars unge man-
nen var långt ifrån nöjd med sin lott. Ännu
hade icke en månad förflutit, sedan han gaf sin
döende far det ödesdigra löftet, och likväl tyckte
han åratal ha gått En hemlig sorg tärde på
honom. Han lefde i en ständig ångest, som
kanske, skulle följa honom ända till grafven.
När knappt en månad varit så outhärdlig, hur
skulle han då stå ut med att bära bördan för
framtiden?
»Ida älskade mig varmt och innerligt, efter
hvad jag tror,» tänkte han på hemvägen; »men
skulle jag ha gift mig med henne, då jag ej
kunde besvara hennes känslor? Omöjligt! . . .
Hvilken egendomlig lifsuppgift hon förelagt sig!
Kan hon verkligen känna sig lycklig? Och de
unga pensionärerna, skulle äfven de ha afsagt
sig verlden? , Har hon med de blonda lockarne
och de trofasta ögonen redan aflagt löftet?»
En dag någon tid derefter, då sir Royal
kom hem från en promenad, räckte hofmästaren
honom ett kort, hvilket kvarlemnats af en främ-
— 64 —
sent? Jag varnar er. Följderna kunna bli allt
annat än angenäma.»
»Ni har redan fatt mitt svar», svarade Royal
ytterligare uppretad. »Och då ni är nog oför-
skämd att komma med en varning till mig, skall
också ge er en. Visar ni er ännu en gång
min egendom, så låter jag köra er härifrån.
[om ihåg det!»
»Hm, knifven på strupen således! Hvad ni
är förbaskadt häftig af er, sir Charteris!»
Royal fattade en ridpiska, som hängde bred-
vid dörren, och hade troligen låtit den dansa
på främlingens rygg, om icke hofmästaren trädt
emellan.
»För Guds skull, lugna er, sir!» bad han
sakta. »Smutsa er ej med att röra vid en så-
dan der.»
»Se då till, att han kommer i väg och ej på
nytt tränger sig in här!» skrek baroneten. »En
annan gång slipper han icke undan så lätt.»
»Jag har nästan lust att ta er på orden!»
sade Wharton gäckande.
Hofmästaren och ridknekten togo nu mannen
emellan sig och förde honom med lindrigt våld
utför trappan.
Knytande handen mot slottet, skyndade han
genom alleen.
»Det var det besynnerligaste uppträde, jag
på länge varit med om», sade Ward, hofmästa-
ren, en stund senare. »Hvad kan väl karlen
ha sagt herrn, efter han blef så utom sig?»
»Det afsigkomna kräket stank af bränvin och
dålig tobak», anmärkte ridknekten.
»Jag hoppas, att ban ger sig af och ej vidare
smyger omkring här,» återtog gubben med be-
— 57 —
»Nå, din egen framtid tycks ju bli ljusare.»
Efter en stunds tystnad återtog Phyllis:
— Är du sömnig, Nell? Jag skulle sågerna
vilja prata med dig en stund till.»
Nell lade ena armen om hennes lif. Så olika
de båda flickornas karaktärer än voro, hade de
slutit sig till hvarandra med den innerligaste
vänskap.
»Hvad är det, Phyll?»
»Säg mig uppriktigt, har icke också du tänkt
på att gifta dig en gång?»
»Nej, aldrig. Men nog skulle jag gerna vilja
lära känna en ädel, aktningsvärd man, som jag
kunde tycka om och se upp till samt egna mina
omsorger.»
»A, du lilla oskuld, det är ju detsamma som
att gifta sig».
Nell såg på henne med stora ögon.
»Nej, så menade jag icke. Jag skulle vilja
ha en verklig vän, ingenting vidare.»
Phyllis skakade på hufvudet.
»Sådan vänskap tror jag icke på. Då före-
drager jag den äkta och rätta kärleken... Vet
du, Nell, när jag i förra veckan var till staden,
följde en herre efter mig gata upp och gata ned.»
»Hur obehagligt!»
»A, jag var icke alls rädd; för resten sade
han ingenting till mig. Jag skulle föra två af
barnen till tandläkaren, och då jag’ på vägen
gick in i en bod på ett ögonblick för att köpa
en småsak, frågade han dera, hvem jag var.»
»Nå, hvad svarade de?»
»Att jag var lärarinna här vid St Hilda.
När vi till sist närmade oss en omnibus, följde
ha a också efter, och jag tror han skulle stigit
upp med, om någon plats varit ledig. Han hade
Boyals löfte. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:48:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sundtidn/1888/0320.html
