Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:r 85
SUNDSVALLS TIDNING Torsdagen den 22 November.
1888
betydande mann ooh i sin egenskap af
generalkonsul för Paraguay generade
han sig icke för att göra
vänner till vicekonsuler.
En hr V. af mosaisk börd hade ock
blifvit hugnad med dylik vördighet.
Då katastrofen nu inträffade och Vimer-
mark gjort sig osynlig, infann sig hr
konsul V. på Krogh & Nissens kontor
och anhöll om generalkonsulsattributer-
na (flaggor o. d.) emedan han ansåg att
denna befattning under för handen va-
rande förhållanden borde öfvergå till
honom.
— Få vi lof att se på papperen? frå-
gades.
— Jaha, de äro med, — svarade den
israelitiske konsuln och drog fram sina
prydda papper, hvilka i tpografisk ele-
gans voro fulländade mästerverk.
Herrarne på kontoret betraktade de
granna »papiren», med en vördnad, som
dock betydligt minskades, då de vid när-
mare granskning märkte att grannlåter-
Ha voro tillverkade på ett väl bekant
stentryckeri i Stockholm.
Som alltsamman var en vängåfva af
»generalkonsuln», är det ock litet svårt
att upptäcka i statskalendern »konsul»
V., från hvars ögon fjellen nu fallit.
Landsorten.
Nytt åtal mot Lennstrand. Enligt sa-
ker underrättelse kommer hr Lennstrand
att åtalas vid Malmö rådstufvurätt för
religionsbrott. En mängd personer, som
åhört hans föredrag i måndags komma
att stämmas som vittnen. Sv. Tbn.
Valefterspelet i Karlskrona. Stock-
holmstidningen Dagen uppgifver, att fri-
herre von Otters sätt att gå till väga
väckt så stor uppmärksamhet, att en
statens högt stående myndighet å en-
skild väg befalt friherren att genast in-
sända lydelsen af talet, sådant det upp-
fattats af underofficerarne, samt att i
öfrigt afgifva fullständig förklaring öfver
sin åtgärd.
Om det nya Karlshamnsspritbolaget
skrifves i tidningen Karlshamn för i
lördags:
I går återväntades hit hr L. O. Smiths
yngste son, d:r O. Smith, från sin ryska
resa. På söndag skall han afresa till
London, der han skall bosätta sig. Me-
ningen är nämligen, att han skall blifva
det nya bolagets verkställande direktör,
med bostad i London. Hr L. O. Smiths
broder, grosshandlaren P. L. Olsson,
samt hr Smiths äldste son, ingeniör C.
G. Smith, skola stå i spetsen för bola-
gets verksamhet här på platsen, och in-
geniör A. Tengvall är ämnad att blifva
chef för bolagets hufvudkontor i Spa-
nien, hvilket skall blifva förlagdt till
Madrid.
Det nya bolaget kommer att så myc-
ket som möjligt använda svenskar i sin
tjenst.
Grosshandlaren L. O. Smith ämnar
helt och hållet stanna utanför affären. (?)
Stor olycksfallsförsäkring. Kockums
mekaniska verkstad i Malmö har i olycks-
fallsförsäkringsbolaget Skandinavien för-
säkrat 500 arbetare å 1,000 kr. hvar-
dera. Arbetarne betala 1 öre om da-
gen, verkstaden resten. Sv. Tbn.
Husqvarna arbetarepersonal har utsett
en komité, bestående af en ingeniör och
24 arbetare, hvilka skola tillse, att ar-
betarne vid Husqvarna fabriker föra ett
nyktert och sedligt lif. Har någon upp-
fört sig på sådant sätt, att det blir en
skam för arbetarekåren, skall han af en
komitéledamot varnas tre gånger. Hjel-
per ej detta, skall komitén hos verk-
ställande direktoren anhålla om hans
afsked. Sm. A.
Offentliga diskussioner i nykterhetsfrå-
gan anordnades i Upsala å Stora gille-
salen i tisdags och i går.
Första kvällen behandlades ämnet:
Kvinnans deltagande i kampen mot rus-
dryckerna (inleddes af fru Natalia An-
dersson-Meijerhelm). Andra kvällen
diskuterades frågan: Bör studenten del-
taga i arbetet för absolut nykterhet?
(inleddes af d:r E. W. Wretlind). A. B.
Befriad från vitneseden blef härom
dagen en utilist inför Örebro rådhus-
rätt, sedan han inför rätten redogjort
för sin religiösa tro. N. A.
För osedlighet med kvinliga fångar ha
ett par fånggevaldiger i Örebro, båda
familjefäder, blifvit skilda från sina be-
fattningar.
Med anledning häraf skrifter N. A.
följande välbetänkta ord:
Vid rikets fängelseanstalter är bevakningen
af kvinliga fängar anförtrodd åt vaktkvinnor,
men vid fångars transport mellan fängelserna
användes uteslutande manlig bevakning. Tjen-
sten är farlig dels ur den menskliga svaghe-
tens synpunkt och dels emedan man kan tänka
sig att en manlig fångförare kan bli utsatt
för falska anklagelser från de i moraliskt hän-
seende ofta djupt sjunkna kvinnor, som följa
fångtransporterna.
Gymnastiksällskap för damer hafva i
höst bildats både i Lund och i Udde-
valla.
Gräfsvin synas denna höst hafva före-
kommit ganska talrikt, särskildt i Verm-
land och Dalarne, att döma af uppgif-
ter i dessa provinsers tidningar.
Hon följde med. En person, i Hörby,
Skåne, hvilken ej har så alldeles godt
rykte om sig beträfftande sitt uppfö-
rande såväl mot sina tjenare som mot
folk i allmänhet, hade härom dagen, då
hon råkat i misshumör, genompryglat
sin dräng.
Men då offret för husbondens gall-
sjuka beklagade sig deröfver för sin
hjertans kär, en i grannskapet tjenande
piga, åtföljde denna honom hem för att
hämnas den oförrätt hennes käresta li-
dit, med påföljd, att hustyrannen erhöll
en så grundlig bastonad, att han antag-
ligen för den närmaste framtiden »dra-
ger sig» för att tillämpa husagan. be-
rättar Esl. Tidn.
Falsk Signal. I torsdags i förra vec-
kan, då snälltåget just satts i gång vid
Köpings station, observerade föraren den
röda flaggan höjas, hvarför han genast
kastade back och stannade. Det visade
sig då, att den röda flaggan var en —
näsduk, som användes uf en frälsnings-
officer, hvilken dermed skulle vifta af-
sked till »kommendörent» Ouchterlony,
som medföljde tåget! K. T.
Husaga företogo sig en bonde i Öre-
bro län och dennes syster, hvilka ge-
mensamt ega ett hemman, härom dagen
att tilldela sin dräng. Då drängen
skulle raka sig, blef han visad ut åt
»hon», men då han hellre valde att gå
till någon af grannstugorna, eftersattes
han af husbonden och vardt af honom
fasthållen, medan systern —matmodern
— afstraffade honom med en påk. Af bas-
ningen fortgick, trots grannarnes till-
komst, intill dess någon af dessa drista-
de sig att personligen träda emellan
och befriade offret. Husbonden hade
ett sår i ansigtet, hvilket han påstår att
drängen tillfogat honom, men en mindre
dräng på stallet uppgifver, att husbon-
den sjelf skurit sig i ansigtet. N. A.
Minderårig näringsidkare. Elfvaårige
Johan Engelke anmälde sig i måndags
for bedrifvande i Uddevalla af en lacke-
ringsfabrik under firma Johan Engelke.
Fadern är portugisiske vice konsuln
Carl Engelke. B.
Sotaren i trångmål. I tisdags morse
höllo några morgonfriska sotare på med
sitt arbete i enkefru Harlings gård i
Linköping. En af skorstenspiporna
föreföll visserligen skäligen trång, men
dalaiho! — ned måste man. Sotaren
fastnade dock, och det så ordentligt,
att han sutit der än, om icke skorste-
nen rifvits sönder. Hans fångenskap
räckte i tre kvart, som föreföllo honom
som en evighet. Han jemrade sig och
gret och suckade ömkligt: »Nu dör jag!»
De utomstående ropade tröstens ord till
honom och hackade och refvo allt hvad
de förmådde. Då sotamurre ändtligen
kom ut, var han först så svag, att han
icke kunde stå på benen, men då han
nu fann att han var lefvande och fri,
blef han så hjertinnerligt glad, att han
begynte en högst lustiger dans.
D.N.
I all Välmening utan tvifvel hafva de
afgångna eleverna i Kattarps folkskola
(Halland) gifvit sin värderade lärarinna
i present ett större, prydligt — stryk-
jern. L. T.
Ett odjur till äkta man, kan man med
skäl kalla en person i V. församling,
Småland. I ett tjugutal år har han
dagligen på det mest brutala sätt be-
handlat sin stackars hustru, som det
oaktadt städse »stått på tå» för man-
nen och gjort allt för att vara honom
till lags. Många nätter har den arma
kvinnan fött tillbringa i den närbelägna
ekogen, ty i husen har hon ej vågat
vistas då berserkaraseriet kommit öfver
mannen. Så t ex. släpade han hustrun
till en bänk, som användes vid slagt,
slipade en knif under det han tvang
sitt offer att ligga kvar och skulle just
som han sade »märka henne», då lyck-
ligtvis folk anlände och hindrade honom
från den tilltänkta våldsgerningen. Flere
gånger har hustrun gått ifrån honom,
då han blifvit för svår, men hvarje gång
på hans böner och löfte om bättring
återvändt. Andra personer äro rädda
att komma i onåd hos mannen om de
gjorde någon anmälan oeh så får saken
fortfara. PÅ sista tiden ha emellertid
sådana uppträden egt rum, att andra
åtgärder måste komma att vidtagas.
Sm. A.
Ett stackars "legebarn" i Konga, Små-
land, hade här om dagen af sin vårdare
skickats till en arrendator för att hjelpa
denne med diverse arbeten. Pojken var
iklädd en mycket lätt kostym ooh denna
var dessutom mycket bristfällig. Ben-
kjäderna voro så söndriga att de icke
gjorde skäl för namnet längre. Den
dagen var det ända till 2 à 3 grader
kallt. Också voro pojkens ben, som
skymtade fram bak trasorna, alldeles
blodröda af köld. En medlidsam person,
som händelsevis fick syn på förhållandet,
ömkade sig öfver det arma barnet och
sade till ett par personer, att det var
omenskligt att behandla gossen på ett
sådant sätt; men dessa endast skrattade
och svarade, »att ett sådan der pojkdj-1
bör härdas»
I allmänhet är det inte bättre bestäldt
med den mat, som bestås sådana barn.
Den utgöres ofta af födoämnen, som
ingen annan af familjen vill fortära.
Sm. P:n.
Lifvet kärt, men hatten kärast. Då
här om dagen ett tåg på Dalslandsbanan
rusade fram vid en station, råkade en
fruntimmershatt på vindens lätta vingar
göra en extra utflykt, men placerade
olyckligtvis sitt centrum på ena jern-
vägsskenan. Ögonblickligt skyndade da-
men att rädda sin kära hufvudbonad,
men hamnade ofrivilligt i famnen på en
af tågpersonalen, som i tid varsnat den
fara, för hvilken den oförsiktiga utsatte
sig. Förtviflan och harm målade sig i
hennes anlete, men hvilket i ett nu för-
byttes i ett hjertligt leende, då helt ovän-
tadt en vindfläkt räddade »lockarnes
etui» från en säker undergång.
Åmåls. P.
Åldrig sjelfmördare. Åttiotvåårige
förre majoren E. C. Norlin, Svarthäll,
Arboga, afhände sig i fredags lifvet med
ett skott genom hufvudet. På senare
tiden sjuklig, ansåg han sig ej hafva nå-
got att vidare lefva för enligt hvad han
sjelf tecknat på en papperslapp. Han
var en mycket använd kommunalman.
S. P.
Breflåda.
Skolföreståndare J. E. Eriksson, Östersund. An-
nonsen kostar, iuförd i båda tidningarne be-
gärdt antal gånger, och med önskade biläggs-
blad, 7 kronor.
Väderlekstelegram.
Stockholm den 21 nov. 1888.
Lägsta lufttrycket i norr och öster.
Frisk till hård V. flerstädes. Åska i
Hamburg.
Uts. Delvis frisk V. Vexlande him-
mel.
Rättegångssaker.
För domkval i en testamentstvist fäldes i mån-
dags af härvarande rådhusrätt sjömannen C.
G. Nyberg samt arbetaren J. Nyberg från
Wifstavarf, J. P. Ahlman och J. Ahlman från
Skons socken att böta 5 kronor hvar.
Mordbrännare. Fattighjonet Anders Jansson,
född i Ensilre by af Borgsjö socken 1832, häk-
tad och tilltalad för det han den 11 sistlidne
oktober anlagt mordbrand under en kornlada
och en hölada, tillhöriga hemmansegaren J.
Edstrand i Ensilre, samt under en hölada, till-
hörig hemmansegaren M. Fahlquist i samma
by, undergick i förgår ransakning inför Torps
häradsrätt å Sundsvalls kronohäkte. Elden
under kornladan upptäcktes snart samt släck-
tes, innan den hann å stad komma någon vä-
sentlig skada, hvaremot båda höladorna med
deri förvaradt till samman 350 lispund hö
totalt nedbrunno. Mordbrännaren anträffades
samma afton gömd i en annan hölada och var
då försedd med en påse, innehållande tjär-
stickor och näfver. Vid hållet polisförhör med
Jansson erkände han, att han äfven antändt
kornladan, men vid ransakningen i förgår för-
nekade han detta, och någon bevisning kunde
icke förebringan. Häradsrätten dömde Jans-
son att för hvardera af de erkända mordbrands-
anläggningarna undergå 2 års straffarbete eller
tillhopa 4 år samt att vara medborgerligt för-
troende förlustig för alltid.
Orsaken till brotten skall vara hämd. Han
var besläktad med egarne till ladorna. För
några år sedan tillföll honom ett arf på om-
kring 2,000 kronor; dessa penningar fick icke
Jansson disponera, utan skänktes beloppet till
socknens fattigkassa, med vilkor att socknen
skulle vårda honom till döddagar.
Den 29 december 1882 dömdes Jansson af
samma häradsrätt till 4 år och 6 månaders
straffarbete jemte förlust af medborgerligt för-
troende för alltid, äfven då för mordbrand.
S. P.
Förfalskadt prestbetyg. Arbetaren Johan Sjö-
din, mantalsskrifven i Bergoms by af Tuna
socken, undergick i förgår ransakning inför
Tuna häradsrätt i härvarande kronohäkte, häk-
tad och tilltalad för förfalskningsbrott. Sjödin
vände sig i början af oktober månad till vice
pastor J. O. Edström i Tuna med begäran om
lysning till äktenskap mellan sig och en bon-
dedotter från Torps socken. Pastor Edström
kom då att taga fram ett af Sjödin förlidet år
vid inflyttningen i församlingen till kontrakts-
prosten J. Thelberg inlemnadt prestbetyg. Vid
närmare granskning fann då pastor Edström
betyget bära tydliga spår af att vara förfal-
skadt på det sätt, att hvad betyget innehållit
derom att han »icke var till äktenskap ledig
enligt anmälan af pigan Charlotta Gudström,
med hvilken han sammanaflat barn», utplånats
och i stället fött den lydelse, att den var der-
till ledig. Sjödin erkände att prestbetyget un-
dergått den anmärkta förändringen, dock för-
nekade Sjödin, att han sjelf verkstält raderin-
gen, som en för honom okänd yngling, gjort
å Alnön. Under ransakningen erkände han,
att han sjelf verkstält förfalskningen, och döm-
des Sjödin af häradsrätten att härför undergå
ett års straffarbete samt att två år derutöfver vara
medborgerligt förtroende förlustig. S. P.
För fickstöld häktade arbetaren Olof Olsson
från By i Hafverö socken frikändes i förgår af
Torps häradsrätt.
Knifskärare. Resehandlaren Johan Oscar Carls-
son från Stockholms län, förut straffad i Öster-
sund för knifskäring, stod i förgår tilltalad vid
härvarande rådhusrätt för att ha knivskurit en
finsk arbetare. C. nekade men ett vitne in-
tygade saken, hvarpå O. häktades.
Frikända blefvo i måndags af rådhusrätten alla
de gårdsegare inom staden, hvilka åtalats för
det de efter branden utan bygnadsnämndens
tillåtelse låtit reparera sina stenhus.
Från Delsbo.
(Bref till Sundsvalls Tidning).
För några kvällar sedan råkade en
omkring 10 års gosse, son till en f. d.
jernvägsarbetare, då han i sällskap med
en jemnårig kamrat på stålklädd fot
pröfvade den nya, nattgamla isen å
Stämnesjön, att åka ned.
Flera personer hörde en stund rop,
liknande nödrop, men gåfvo ej vidare
akt derpå. Först då sena kvällen in-
brutit och gossen ej återkommit, erin-
rade man sig de hörda ropen, och anade
då det rätta sammanhanget. Undersök-
ning påbörjades genast, hvilken under
tillopp af en massa nyfikne morgonen
derpå fortsattes. Resultatet af letnin-
gen är icke kändt.
— Efter att en tid full vinter varit
rådande med en temperatur af 23 gra-
der under fryspunkten har nu ett om-
slag i väderleken inträffat. Termome-
tern visar i dag — den 16 — 2 gra-
der blidt.
— I skogarne ligger ett snötäcke, väl
en fot djupt, men frampå slätterna en-
dast några tum. Begagnandet af släd-
don har derför sina svårigheter. Neder-
börd är välbehöflig och efterlängtad.
Mandom.
(För Sundsvalls Tidning.)
Hvad gäller detta lystringsord
Ännu i dag på denna jord,
Om icke att man är en man,
Om rätt man kan
Nedslå hvarann.
Och likväl borde man ha’ lärt
Att detta lifvet ej är värdt
Den strid som man med stort besvär
Båd’ fjerran, när
Syns föra här.
Är det väl rätt att offra opp
Sin nästas kärlek, tro och hopp
På stridens altare, och gå
Med mandom på
Sin sköld ändå?
Nej, mandom är att sjelf gå sist
Från däcket, när ett skepp förlist,
Att -icke offra nästans kropp
Och framtidshopp,
Men sjelf sig opp.
E. O. Burman.
Literatur och Konst.
August Strindberg ärnar snart i Köpenhamn
öppna en skandinavisk försöksteater efter
mönstret af Théatre Libre i Paris.
Författaren Holger Drachmann sinnesjuk, En
dansk tidning säger att Holger Drachmann
här om dagen fördes till en anstalt för sinnes-
sjuka. Hans helsa har länge till följd af öfver-
ansträngning varit svag, men först på senare
tid har sjukdomen tagit en farlig vändning.
Lökarne hoppas dock det bästa.
I lasternas hem.
(Öfversättning för Sundsvalls Tidning.)
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
Vi begåfvo oss upp i den öfre vå-
ningen. Rummen voro temligen rena
och, efter hvad vi kunde tycka, nymå-
lade. I det första rum vi hesökte, sofvo
18 män och gossar, hvilkas snarkande
kunde väcka de döde till lif. Hvarje
filt, som låg öfver de sofvande, hade en
stämpel med orden »stulen ur hotellet
vid Oxford Street». Sängarne voro af
jern och öfre fönsterhalfvorna stodo öpp-
na. I andra våningen, till hvilken vi
härpå stego upp, såg det ungefar lika-
dant ut. Blott en enda bädd var der
oupptagen. Ett enda ögonkast öfverty-
gade oss dock om, att en person nyss
lemnnt densamma.
Detektiven väckte den, som sof der
närmast intill, och frågade honom:
»Hvar är din granne?»
»Jag vet icke, att jag haft någon»,
ljöd det korta svaret.
»Och huru såg han ut», frågade de-
tektiven vidare öfverrumplande.
»Han hade rödt skägg och haltade.
»För tusan», mumlade detektiven, »han
är borta. Han måtte hafva fått en vink.
Måhända är han här under. Låtom oss
se efter.»
Vid skenet från blindlyktan och det
svaga gasljuset märkte jag, att i korri-
dorerna tvättställningar voro anbragta
längs väggarne och att borstar och kam-
mar voro med små kedjor fastade bred-
vid desamma. Genom den öppna porten
kunde man se de under tiden anlände
poliskonstaplarnes blåa uniformer. Efter
ett ord mod deras anförare, stego vi ut-
för en trappa ner i källarvåningen.
Så renligt det var i öfre delen af hu-
set, så smutsigt var det här nere. En
stinkande luft, kvalmig och otäck, kvälde
upp ur trappnedgången. Ett litet ljus
en stake syntes ironiskt vilja låta se, att
ledstången var sönderbruten.
En spark ooh den tunga trädörren
flög upp med högljudt rassel och knar-
rande. Det var ett slags preludium till
det helveteslif, som fördes i hålan, som
vi nu sågo framför oss.
Detektiven tittade sig under tiden om-
kring öfver allt och skämtade med en
och annan.
Tre eller fyra personer frågade ho-
nom:
»Kommer ni för att hemta oss nu
kanske?»
»Nej, icke i dag, jag får väl tids nog
knipa er ändå», var det godmodiga sva-
ret, som framkallade en skallande skratt-
salva.
Genom desse scener blef vår upp-
märksamhet för ett ögonblick afvänd från
hvad som under tiden tilldrog sig i ett
mörkt hörn af rummet, nära en liten
dörr, som förde ut i vedkällaren.
Några kvinner tryckte sig intill dör-
ren, der de tagit plats, och kastade äng-
sliga blickar på detektiven.
Plötsligt blåste han i en pipa — tre
uniformsklädda konstaplar stodo på ögon-
blicket bredvid honom, och tre andra
stälde sig i dörren.
»Hvarför krypa ni så der tillsammans
som hönor», sade detektiven. »Stig upp,
kära hjertandes!»
Ingen af damerna behagade att resa
sig.
»Seså, gör intet motstånd», sade de-
tektiven öfvertalande, »utan stig upp.
Jag är gerna höflig mot damer, men
om ni göra svårigheter, så gör jag inga
vidare omständigheter. Alltså, varen så
goda!»
Detta verkade. Fruntimren reste sig
långsamt. Detektiven öppnade dörren
och drog fram en motsträfvig, omkring
sig slående bengel i rummet. Så snart
slyngeln fått sin ena arm fri, fälde han
med ett väldigt slag en derbredvid stå-
ende flicka till marken.
»Du har lockat mig hit», skrek han.
I Ögonblicket låg äfven krabaten på
golfvet. Poliskonstaplarna hade kastat
sig öfver honom, bundo honom till hän-
der och fötter och lyfte så upp ho-
nom.
Ett ögonblick syntes det, som skulle
allmänt slagsmål uppstå. Detta varade
dock endast ett ögonblick. En brän-
vinsadvokat skrek med stentorsstämma:
»Varen lugna! Polisen måste ju göra
sin pligt.»
Sedan bullret lagt sig, vände han.sig
till den unge skurken och gaf honom
ett råd att lugnt följa med, men icke
säga ett ord, »ty», mente han, allt hvad
du säger, kan man sedan använda som
bevisning mot dig.»
Detta verkade. De närvarande lug-
nade sig och kröpo åter till kojs.
Poliskonstaplame undersökte derpå
källaren, i hvilken tjufven hade sökt göm-
ma sig, ooh fann der en låda dyrkar
och andra tjufverktyg.
»Så snart I fått ut honom på gatan
kunnen I taga af honom fotbojorna,
om han vill hålla sig lugn», befal-
de detektiven, och klappande fången
på axeln, tröstade han: »Häng icke huf-
vudet, min gosse. Det är väl icke
så farligt heller. Vi taga dig med, eme-
dan du är i besittning af inbrottsred-
skap. På vaktkontoret skola de nog
också tala om någonting för dig. Lizzie
har sprungit och skvallrat ur skolan,
hon.»
Vi gingo gatan uppför. Poliskonstap-
lars följde efter med fången.
,»Vi ha gjort en god fångst», sade
detektiven. »Det gör mig ondt om den
stackars gossen, men det är nog troligt,
att han skickas på fästning och der får
tillbringa 10 år. Han har nästan mör-
dat en poliskonstapel . . . Gaf ni akt
på de små barnen i tjufhålorna? De
lefva tillsammans med uslingar och för-
brytare, veta hvarken hvad hem eller
föräldrakärlek är, blifva med ett ord upp-
fostrade till tjufvar, och detta ar anled-
ningen till, att vi hafva så många unga
brottslingar. Se der är min post från
Long Acre. Nå?», frågade han den an-
kommande.
»Den långa Annie har gått till West-
minster. Jag har telegraferat dit och
sändt en karl efter henne.»
-Tag fången med till vakten», befalde
min följeslagare, »han skall kvarblifva
der, tills jag kommer tillbaka från West-
minster. Jag tror vi ha vår man. Vill
ni följa med?»
Jag bejakade frågan, och några mi-
nuter senare sutto vi och två poliskon-
staplar i en öfvertäckt cab, som i hast
förde oss till Westminsterbron, der vi
stego af, för att tillryggalägga resten af
vägen till fots.
Det var omkring klockan 2 på nat-
ten. Genom en kort tvärgata kommo vi
till S:t James-Park-Station, midt emot
hvilken en mängd små hus resa sig, genom
hvilkas dörrar man kommer in i smut-
siga korridorer. Två der stationerade
poliskonstaplar berättade, att en flicka,
hvars beskrifning passade in på Annie,
för 20 minuter sedan gått in i huset.
Hon bodde der icke för jemnan, men
de hade dock sett henne gå dit på till-
fälliga besök.
Vi gingo in i huset. Dödstystnad
herskade derinne. Plötsligt skymtade
en kvinnogestalt, kilande ut från ett af
rummen och skyndade upp i öfre vå-
ningen. En dörr i nedre våningen slogs
larmande i lås.
Vi stormade upp för den mörka trap-
pan, som blott upplystes af vår blind-
lykta och bröto upp en dörr, som bar-
rikaderats med ett bord. Den långa
Annie och en gammal fru voro inne i
rummet, fönstret stod öppet, och ett rep,
som var fastsatt i det samma, sade oss,
hvad som försiggått. Den röde John-
son hade flytt.
Den långa Annie sade spotskt:
»Jag önskar, ni måtte knipa honom.»
»Häkta båda två», befalde detektiven
och störtade fram till fönstret.
»Der är slyngeln», ropade han vidare,
»sätten efter honom».
En gäll hvissling hördes dernedifrån.
Det kom hjelp. Detektiven sprang ut
på ett der nedanför beläget tak. Plöts-
ligt hörde vi ett klingande ljud och ett
tungt fall. Detektiven var försvunnen.
Han hade fatt fatt i Johnson, som sökte
fly undan å taken dernedanför, och till-
sammans med honom fallit genom ett
fönster ner i en skräddareverkstad i
— 68 -
Syster Ida såg de stora, mörka ögonen öpp-
nas och iakttog det oroliga uttrycket i dem. Hon
kysste flickans feberheta panna.
»Gud ske lof, att det är öfver!» Sade hon.
»Du har satt oss alla i ångest.»
»Har jag då varit sjuk?»
»Du förlorade i går afton sansen ute i träd-
gården. Jag tänker, att det kom sig af hettan.
Du var ovanligt blek hela dagen.»
Med spänd väntan afvaktade syster Ida sva-
ret. Underrättelsen om mordet hade redan nått
henne, liksom äfven ryktet att den ende, hon
någonsin älskat misstänktes som gerningsmannen.
Den tanken hade genast fått insteg hos henne,
att Nell visste något om saken, och förmådde
hon intyga, att någon annan afskjutit pistolen,
så vore Royal räddad.
Nell svarade slutligen långsamt och entonigt:
»Nej, det var icke hettan.»
Syster Idas hopp försvann. Hon visste nu,
att Royals öde berodde på den unga flickan.
Åter lutade hon sig ned öfver henne, fattade
hjertligt hennes hand och sade:
»Du har således sett det rysliga dådet?»
Det lät knappt som en fråga.
»Jag har sett allt...»
En smärtsam ryckning märktes i förestån-
darinnans läppar.
»Meu jag kan ändå icke tro det», fortfor
Nell. »Nej, nej, det är ju otänkbart!»
Såg du honom, barn?»
»Jag såg någon, som liknade honom; men
ansigtet tycktes alldeles vanstäldt af raseri. Det
är mig omöjligt att beskrifva, hur hemskt det
var. Så kunde ej sir Royal se ut.»
— 69 —
Syster Ida var nära att digna till golfvet.
Den obesvarade kärlek, hon trott sig ha öfver-
vunnit, då hon tog slöjan, trängde nu åter fram,
mäktig och varm. Hon erinrade sig Royal som
gosse och yngling, och hon kände, att endast
hans egna ord kunde öfvertyga henne om att
han gjort sig skyldig till ett sådant brott.
För första gången sedan Nell kom hit såg
hon tårar i föreståndarinnans ögon, stora, bittra
tårar, som långsamt rullade utför de bleka kin-
derna. En gemensam sorg tycktes förena de
båda kvinnorna. Glömmande allt annat, slog
Nell armarne kring syster Idas hals som om de
varit förtrogna jemnåriga.
»Han har icke begått mordet, och en oskyl-
dig kan man ej göra något ondt!» utbrast hon
med barnslig enfald.
»Ja, han är oskyldig», sade föreståndarinnan
med denna fasta tillit, som endast en kvinna
förmår hysa. »Tyvärr kunna vi dock icke på
något sätt ådagalägga det.»
»Men om han nekar?»
»Kära barn, hur kan du tro, att det är nog!
Efter hvad jag hört, har ett par tjenare varit
vittne till, att han knappt två timmar före mor-
det i mycket uppretad sinnesstämning kört kar-
len ur huset och under häftiga hotelser förbju-
dit honom att visa sig vidare på egendomens
område. Naturligtvis bli de inkallade och må-
ste då yppa det. Då man nog redan hört talas
om, hur vi påträffat dig nere vid stranden, och
utan tvifvel gissar att du åsett händelsen, skall
man också stämma dig som vitne. Du får då
gå eden, och man uppmanar dig att tala
sanning...»
»Jag infinner mig ej.»
- 72 —
Sir Royal satt och läste, med sin älsklings-
dogg vid fötterna. Han såg nedslagen och nå-
got slapp ut, men var fullkomligt lugn.
Doktorn andades lättare. Hela den unge
mannens yttre var egnadt att vederlägga alla
misstankar, om sådana verkligen kunnat få in-
steg hos honom.
»A, är det ni, doktor!» utbra&t Royal. »Det
gläder mig att se er; men det måtte vara något
utomordentligt, som fört er hit så sent.»
»Något oerhördt», svarade White allvarligt.
»Hvad är det då? Ni darrar ju i hela krop-
pen. Kan jag på något sätt stå till tjenst?»
»Jag mår icke riktigt bra. — Har ni varit
ute något i afton, sir Royal?»
»Ja, jag tog en promenad i parken och kom
hem först för en stund sedan. I detta sköna
sommarväder kostar det på att sitta inne.»
»Ni hade väl någon med er?»
»Hvarför det? Jag behöfver ingen, som hål-
ler vakt om mig.»
»Ni vet då icke, hvad som förefallit nere
vid floden?»
»Nej. Skulle det händt någon olycka? Har
kanske ett barn drunknat?»
»Det är något ännu förskräckligare. En man
har blifvit mördad på er egendom.»
Baroneten såg stelt på honom, och blodet
rusade upp i hans ansigte.
Doktorn fann sig egendomligt berörd af, att
han tycktes mera bestört än egentligen uppskrämd.
»Är ni säker på, att han ej kan återkallas till
lifvet?»
»Fullkomligt.»
Royals ansigte fördystrades. Han vred nervöst
händerna som en kvinna skulle gjort.
— 65 -
tänksam min. »Skulle baroneten träffa honom
på godset, kan ingen veta, hur det går.»
»Jag skall fråga Mary, om hon släppt ut ho-
nom ur parken.»
»Ja, gör det, Giles.»
Det besked, han fick, var föga lugnande.
Mary, portvakterskan vid utgången ur par-
ken, var Giles’ hustru och den gamle hofmästa-
rens brorsdotter. Hon förklarade bestämdt, att
främlingen ej gått ut den vägen. Deremot hade
barnen nämt, att de sett mannen nere vid stran-
den, i följd hvaraf hon trott att baroneten gifvit
honom tillåtelse att meta der.
»Det vet du väl, att han aldrig ger någon»,
svarade Giles. »Detta redan för nunnornas skull
midt emot. De ha sin enda promenadplats der
i trädgården, oeh han vill icke, att man skall
gapa på dem. Besynnerligt nog, går han dock
sjelf ofta ned till paviljongen, som den gamle
herrn lät uppföra vid floden.»
»Nå ja, den är ju alldeles omgifven af höga
träd», anmärkte Mary. »Efter hvad jag vet, ger
han sig ibland af dit äfven om nätterna. Jag
tänker, att han läser och röker der.»
För att icke oroa hustrun, nämde Giles in-
genting om händelsen på slottet. Deremot skyn-
dade han att underrätta Ward om, hvad han
hört af henne.
Klockan var nu åtta på aftonen, och hofmä-
staren beslöt att söka upp Wharton och aflägsna
honom från godset.
Redan en timme förut hade baroneten ätit
och gått ut. Möjligen tog han vägen åt pavil-
jongen, oeh då kunde det befarade sammanträf-
fandet redan ha egt rum. Hvarom icke, fans ett
medel att förekomma det.
Royals löfte. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
