26 lan til den myckenheten, at de straxt göra wåt blod sådant, som de sielfwe äre. Det blod som blijr af köttätande, har ock en lijten åth skilnad. Ty de diur, som lefwa wid gräs göra eij så skarpt och tll förrutnelse bögelig blod, som de diur, hwilka äre sielfwe köttäta re. Och kan man med luchten känna, at at kött, förr än det af oss upätes, stöter på e lijten förrutnelse, det wij doch i gemeen kallsuurna, fast det är en ganska stoor åthskilna emillan suurt och rutit, ja så stoor som emillan Eld och Watn, det widlyftigare framdele skal wijsas. Alle lefwande diur, som äta kött, äre til förrutnelse bögelige, och ju mera kött man äter, ju mera stincker man, blijr hetsig, yppig oc iifrig. Derföre man ock läser hoos Valerium Maximum, huru artigt Diogenes swarade Aristippo, då han förmante honom at hålla Tyrannens Dionysii partij, och eij lefwa wid kåhlkrydder. Särdeles wäl har Bruyerinus i sin book de re Cibaria sig uthlåtit, at ehoo som intet äter bröd, då han äter kött, honom warder det illa stinckandes uthur munnen: ty brödets syra hindrar köttet rutna. Man ledes och aldrig wid bröd, efter det bewarar oss för den inwertes förrutnelsen. Och fast en menniskia intet kött äter, så inclinerar hon doch af sig sielf til förrutnelse, emedan blodets omgång, och hiertats samt alle ådrors arbetande på bladet, göra det samma skarpt och rutit. Men der man, som sagt är, äter mycket kött, och