49 sagt är, genom kroppens rörelse blijr eij allenast slappheten uthi senotråarne och de der af bestående faste partier, förbättrad, utan och det tiocka, slemmige och oumgängelige blodet blifwer sönderdeladt, rörligt och umgängeligt. Denna förändringen sker doch icke allenast til hela blodet, uthan til hwart och ett blodgrand i synnerhet, så til deras sammanwäf, skapnad och fasthet, som til des storlek och rörelse. Och måste man här wid inbilla sig, at samma förandring skeer, som då man bothar frossan med kalt watns påslående, eller kalt wäders inblåsande med pusten. Äfwen så lärer det fuller hafwa händt med de pijgorne eij långt här ifrån Stockholm, som i Pesten brachte sig til helsan med kalt watns öfwergiutande, det jag eij wijdare nämner, emedan det är en bekant sak. All blod har och gärna then arten, at han flyter, så länge den röres, men så snart rörelsen stadnar, går han ihoop. Kan man altså af de gamlas gode anstalter til kroppens stärckande, sluta, at de faste delars natur warit dem bättre bekant, än mångom denna tijden, hwilke altijd säga: här är tiock, eller skarp och tunn blod, som bör ändras. Denna sanningen har doch en tijd måst ligga fördold, in til des Bellini och Archibald Pitcarn, men särdeles Baglivi och Boerhaave den samma åter igenkommit på fötter, och på Mathematisk fastan grund upstäldt hafwa. Här kunde någon giöra ett inkast och säga, nt mänge krymplingar, borttagne, och de som D haf-