Brunnar, wid hwilka ingen bedröflighet fär höras. Exercicerne och kroppens rörelser böre doch sålunda ställas och styras, at de eij mer skada än gagn göra. Ty uthi begynnelsen til skörbiugg, frossor och slijke siukdomar, är en starkare rörelse högnödig, särdeles med gående och omspatserande, at senotråarne och Fibrerne måtte få sin styrcka igen, och det oumgängeliga tiocka blodet blifwa sönderdeladt, samt hwad som uthi körtlarne satt sig, må kunna uthskakas. Men då skörbiugget är redan så högt bracht, at tänderne äre löse, munnen stincker, tandköttet opfrätes, urinen luchtar illa, och förmodeligen blodet är rutit, tunnt och frätande, bör motionen wara lindrig och ringa, at icke detta onda blijr wärre, bloden mer sönderrifwen, skarp och frätande, samt de fasta delar afskrapade och förtärde. Äfwen så är det med månge andre siukdomar. Man måste altderföre pröfwa sig sielf, och tilsee, om kroppen af bewegningen warder wärre eller bättre. Effter här nu så mycket talas om, at åthskillig kroppens rörelse är åthskilligom siukdomom god wid Suur-Brunnen, kunde kan skee någon gaasam fråga, om ock Venus-Speel och famntagande tienar sig, emedan det äfwenwäl är en motion, som icke lijtet kroppen rörer? Och ehuru wäl jag weet, at månge pafsioner, särdeles Chlorosis, gohlblekhet, och tijdens utheblifwande hoos qwinfoleken,