Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
Veronica. «Ivanda Katrine, uroen til far, skatten til
Perla,» sa hun fort og rullet paa r’ene — straks efter
blev hun braatat av ny skyhet, slåp sneglen og for ut
av kirken saa de bare føtterne klasket mot stengulvet.
Ute paa det skraa humpete tunet foran gaarden blev
Veronica staaende litt. Det lange graa huset laa i en
halvkrans av gamle trær — bak det i vest løftet aasen
sig, paa nord- og østsiden gik kirkegaarden optil
grundmuren. Fremsiden hadde to lange vindusrader, somme
ruter var blinde av støv; her og der var bordklædningen
løsnet fra væggen. Det var noget stumt og forkommet
over den gamle bygningen, som stod den i vintertanker
der under alt det lysgrønne løvet. —
Med barnet i skjørtene gik Gunhilde med hende
gjennem de rummene som var bebod. Foran og bak dem
rumsterte skridtene videre i ganger og tomme kammers.
Kjøkken og stue var nedenunder — stuen gik tvert
igjennem huset med vinduer i begge ender. Ovenpaa var
soverummene og prestens kontor. Trappen dit op var
lysslitt, hvert av de grunde trinnene hadde et fliset søle.
1 gavlen mot vest laa soveværelset.
«Naar ret va skulde presten aa fruaa ha leggje paa
lofta,» sa Gunhilde, «men i tænkte so so, at presten aa
fruaa ska vel inkje liggje kjæledagan sine me dei døe
— det e triviliare aa sjaa sjøen end gravan, tænkte i...»
Veronica tok tøiet av sig og stelte sig paa den store
kvisten, hvor det stod en seng ved hver væg, borte under
skraataket.
Likesom livet hver dag gjør mirakler for barns øine,
levde hun sig gjennem denne sommeren som gjennem
ett stort under.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
