Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. 104
rummet, en häftig orkan? Nej, en vrede har gått
genom rummet. Bibeln har förrått en hemlighet.
Förskräckelsens konung har blivit förskräckt och gått.
Än en gång hade han smugit sig in till henne.
Än en gång hade han gått.
Hon kunde icke uthärda att han gått. De
tjugufem åren voro ju borta, hon var aderton år, hon
var åter en liten övergiven hona utan make och rede.
Hon sprang ut och ropade, så som den ropar som
icke använt sin röst på tjugufem år: — Daniel!
Daniel!
Hon var besatt av en passionerad vilja att få
komma honom i tal, att förklara de där
bokmärkena i bibeln som han blivit så ond över. Han måste
veta, äntligen veta, tusendelen av en tusendel av
vad som varit. Om han blott doppade det yttersta
av sitt finger i sorgens hav, så skulle han sen
förlåta.
Men intet svar kom.
Ka förklarade, att mannen hölls i närheten. Då
ropade hon ännu en gång. Måhända hade hon fått
någon förvänd föreställning att livet kan ångra sin
grymhet liksom filmen. O Gud, o min mor som är
död, o min far som är död, o Herre Jesus, varför
höll ni mig inte hemma i kväll, när Daniel var på
väg till mig? Varför tillät ni att han blev skrämd
bort igen av den hemlighet som jag ändå dolt i
tjugufem år under tystnad, tukt och tålamod!
— Daniel!
Ka skällde, Daniel var inom hörhåll, men ville icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
