Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
I skymningen kom Ester inrusande, genomsvettig,
med mössan på sned.
— Var är Lennart? Var är mor då? Var har ni
gjort av töserna? Här är iskallt! Varför är det
eldsläckt överallt?
— Jag förstår mig inte på att elda i tockna
ny-modiga järnspisar, svarade Kajsa buttert. Din kär
har jag inte sett å, och mor din ge hem innan de
ble skumt, hon tytte jag kunde passa ungarna, och
det har jag gjort. Vad är det med dig? Har du
råkat för? Du kif tar som en bälg.
— Jag har håll, sade Ester med en suck.
Gudskelov barnen levde, och hon kunde inte se något
fel på dem, annat än att de va farligt sömniga.
Men Ester rös vid möjligheten att också hon kunde
ha kommit för sent till bussen och fått stanna över
natten i stån, medan barnen voro ensamma i stugan
hos gumman med de onda ögonen.
Hon lade tillbaka den minsta som hon höll på
att vira ut ur schalarna.
— Det söker mig, mumlade hon och fick fatt i
sänggaveln.
— Du är blek som ett bonnalik, sade Kajsa. Det
var det jag sa, att du har råkat för. Då skakar en
så där. Vill du så ska jag mäta bort det? Tror du
inte jag tyar? Mor Mia i Rävagården hon gav mig
yste två gånger om året, mot att jag mätte henne,
då hon råkade för. Och det gjorde hon jämt, så
länge hon levde.
Ester vågade inte göra motstånd. Dessutom sökte
14. — Wägner, Svalorna flyga högt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
