Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Han hade inte fått någonting till livs på hela dagen,
och då han nu fann färskt kött och inälvor enkom
utlagda på trädan nedanför parken, tog han mot det
med tacksamhet. Kråkorna undveko dessa beten, ty
de hade dragit sina lärdomar av dödsoffren tidigare
under vintern. Men Ka hade inte hört något därom,
han var okunnig om fara, han var van att få mat
utlagd åt sig utan att behöva jaga upp den. När
han blev sjuk, släpade han sig ner mot diket för
att dricka. Därvid ramlade han ner och hade inte
kraft att komma upp ur vattnet. När Maria kom
fram, låg han fastfrusen i vattnet.
Med ett rop av förskräckelse kastade sig Maria
på knä för att dra upp honom. Kråkorna lyfte med
rassel och rop men slogo strax ner igen. Deras
nyfikenhet var större än deras fruktan för människan.
För resten roade dem människorna. Man kunde
inte annat än skratta åt dem, kra, kra, som lade ut
fördärv för sina djur och sen togo dem gråtande
i sina armar.
Maria hörde fågelskrattet och såg upp. Kylan ur
Kas döda kropp steg genom armarna upp i hennes
hjärta. Ögonblicket brände som is. Ovanför hennes
huvud sutto oräkneliga gäckeriets andar och
triumferade över henne, de ryckte på axlarna, hånade
henne och sade: Vi som skulle utrotas för vår
mängd och vår närighet, vi lever krya och nytra.
Men din vackra vän, din förnäma vän, den enda
vän som icke visste av svek eller hågvändning, han
förgicks i plågor, dy och ensamhet över vårt bete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
