Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Lennart - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
trumma på timme efter timme, till dess där
slutligen kom något som tog henne med för en stund.
Plötsligt stod Daniel där. I första ögonblicket
visste hon icke om han var livs levande, eller bara
litet tydligare än vanligt.
Hon gjorde en rörelse av skräck, av flykt.
"Antingen vill hon springa, men törs ej", tänkte
han. "Eller också springer hon. Så har det varit hela
livet."
Nu hade hon kommit in i verkligheten så pass att
hon kunde tala till honom.
— Jag hörde dig inte, mumlade hon.
— Det är den fördömda radions skull, sade han.
Kan du inte våra färdigt utan den?
— Jag har vårat färdigt nu, sade hon. Men vad
är det ? Är Ester död ?
Han var så förändrad som en väg blir förändrad,
när väghyveln går fram över tuvorna vid vägkanten.
Dess sår äro ytliga sår, men dess bättre synas de.
Ansiktet var infallet och fårat. Hans ungdoms små
bevekande rynkor på överläppen och kring ögonen
voro vassa och djupa. Men råsidenskjortan hade
han på, trots allt.
— Varför tror du det? frågade han tillbaka.
— Jag tänkte att du inte annars hade gått ifrån
henne.
"Hon vet att jag är trofast mot Ester", tänkte
han.
— Nej, sade han, hon är inte död. Hon är lite,
lite bättre i dag. Så det var därför jag kunde gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
