Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det är mulet men svalorna flyga högt - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
— I förrgårs morse, läste Daniel,
såg Gud ner från sin stora, höga himmel,
såg ner på alla sina barn.
Hans öga föll på syster Carolina
som vred sig på sitt plågoläger
och Guds stora hjärta rördes av medlidande,
av hans eviga medlidande.
Gud lutade sig mot tronens ryggstöd
och befallde den stora ljusa ängeln på sin högra
sida:
"Kalla hit döden!"
Och den stora, ljusa ängeln ropade med en röst,
som dånade som ett åskslag:
"Kalla hit döden! Kalla hit döden!’
Och ekot rullade längs himlens gator,
tills det nådde den skuggornas plats där
Döden väntar på sin bleka, vita häst.
Döden hörde kallelsen.
Han sprang upp på sin snabbaste springare,
vit som ett lakan i månljuset.
Uppför den gyllene gatan galopperade Döden,
och hästens hovar slogo eld mot guldet, men de
gjorde intet ljud.
Upp red Döden till Den Stora Vita Tronen,
och väntade Guds befallning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
