Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Svält
nu! Jag grät inte, jag var för trött; utpinad till det
yttersta satt jag där utan att företa mig någonting, satt
orörlig och svalt. Med bröstet var det värst, det sved
alldeles besynnerligt otäckt därinne. Det hjälpte inte
heller längre med att tugga spån; mina käkar voro trötta av
det fruktlösa arbetet och jag lät dem vila. Jag lät allting
vila. Till på köpet hade ett stycke brunt apelsinskal, som
jag fann på gatan och som jag genast gav mig till att
gnaga på, givit mig kväljningar. Jag var sjuk; pulsen
svällde blå på mina handleder.
Vad var det egentligen för mening med alltihop?
Löpa omkring hela dagen efter en krona som kunde hålla
mig vid liv ett par timmar längre. Var det inte i grund
och botten likgiltigt om det oundvikliga skedde en dag förr
eller senare? Om jag hade uppfört mig som en
ordentlig människa, skulle jag ha gått hem och lagt mig till ro
för länge sedan, kapitulerat. Min tanke var på
ögonblicket klar. Nu skulle jag dö; det var ju höst och allt
hade lagt sig i dvala. Jag hade försökt varje medel,
utnyttjat varje hjälpkälla som jag kände till. Jag
kelade sentimentalt med denna tanke och varje gång jag
ännu hoppades på en möjlighet till räddning viskade jag
avvisande: Din dåre, du har ju redan börjat dö! Jag
borde skriva ett par brev, ha allt färdigt, göra mig redo.
Jag skulle tvätta mig omsorgsfullt och göra min säng
snygg och fin; mitt huvud skulle jag lägga på ett par vita
ark skrivpapper — de renaste saker jag hade kvar — och
det gröna täcket kunde jag...
Det gröna täcket! Jag blev med ens klarvaken, blodet
steg mig åt huvudet och jag fick stark hjärtklappning.
Jag reser mig upp från bänken och börjar gå, livet inom
mig rör sig på nytt överallt, och jag upprepar gång på
gång de lösryckta orden: Det gröna täcket! det gröna
täcket! Jag går fortare och fortare, som om det gällde
att hinna upp något, och står om en liten stund hemma
i min bleckslagarverkstad igen.
Utan att ett ögonblick stanna eller vackla i mitt beslut
går jag bort till sängen och rullar ihop Hans Paulis täcke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
