Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 87
värsta fall, om inte heller det hjälpte, hade jag fartygen
att ta till; ”Nunnan” låg segelklar nere vid bryggan och
jag kunde kanske få arbeta mig över på den till
Arkangelsk eller vart det nu var den skulle hän. Det fattades
mig således inte utsikter åt något håll.
Den sista krisen hade farit illa med mig; jag började
att mista hår i stor mängd, huvudvärken var också
mycket plågsam, isynnerhet om morgnarna, och nervositeten
ville inte ge sig. Jag satt och skrev om dagarna med
händerna ombundna med trasor, bara för att jag inte tålde
min egen andning på dem. När Jens Olai slog hårt i
stalldörren inunder mig eller en hund kom in på bakgården
och började tjuta, gick det som kalla sting genom märg
och ben, och de träffade mig överallt. Jag var alldeles
under isen.
Dag efter dag strävade jag med mitt arbete, unnade
mig knappt tid att sluka min mat förrän jag åter satte
mig till att skriva. Under denna tid voro både sängen
och mitt lilla vacklande skrivbord alldeles översvämmade
av anteckningar och fullskrivna blad, som jag växelvis
arbetade på, tillfogade nya saker som föll mig in under
dagens lopp, strök över, friskade upp de döda punkterna
med ett färgstarkt ord, slet mig framåt sats för sats
under den värsta möda. En eftermiddag var äntligen den
ena av mina artiklar färdig och jag stack den lycklig och
glad i fickan och begav mig upp till ”Kommendören”. Det
var på hög tid att jag gjorde anstalter för litet pengar
igen, jag hade inte många ören kvar.
”Kommendören” bad mig sitta ett ögonblick, så skulle
han strax.. . Och han skrev vidare.
Jag såg mig om i det lilla kontoret: Byster, litografier,
urklipp, en oerhörd papperskorg som såg ut att kunna
sluka en man med hull och hår. Jag kände mig kuslig till
mods vid åsynen av detta ohyggliga gap, denna drakkäft
som alltid stod öppen, alltid var färdig att mottaga nya
kasserade arbeten, nya brustna förhoppningar.
Vad har vi för dato? säger plötsligt ”Kommendören”
borta vid bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
