Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Några allmänna betraktelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Den är universell. Vid högtidliga tillfällen, då storfrämmande
komma från Sverige, talas det, som om svensk-amerikanerna
ansåge Sverige för sitt hemland, dess konung för sin herre, och
som vore de passiva mot Amerika och dess regering. Man uttalar
sig rätt tydligt för Sverige och dess konung. Men de, som sa tala
i högtidliga ögonblick, med ögonen fästade på den glittrande
nordstjärnan, tata icke för det svensk-amerikanska folket, ett
republikanskt folk, ett folk som ej ser upp till andra stjärnor än dem,
som blänka på den blåa duken i den amerikanska flaggan, och
dem. som tindra där uppe på det höga himlavalvet.
Det ovan nämnda sentimentala intresset för det gamla landet
tager sig emellertid stundom uttryck på ett sätt, som åtminstone
skenbart ställer lojaliteten mot adoptivlandet i en tvivelaktig dager.
Man törs aldrig i Svensk-Amerika offentligt kritisera någonting
svenskt eller i en jämförelse mellan svenska och amerikanska
förhållanden uttala sig till förmån för något amerikanskt, såvida
nian icke vill riskera att bli hudflängd av insändare i den
svensk-amerikanska pressen eller i anonyma brev och beskylld för alt
ha -smutskastat sitt fosterland». Icke ens redaktör Knderstedt
undgick detta öde under sin föreläsningsturné i Amerika 1916—17.
Det var svårt att hålla sig för skratt, då man i en svensk-amerikansk
tidning låste en insänd artikel, vari ban fick påskrivet, för det
han skulle ha i sina resebrev yttrat sig alltför vänligt om Amerika.
Del mest komiska i saken är, att dessa ömtåliga själar, som låtsa
sig ej kunna tåla en anmärkning mot Sverige, gemenligen äro
sådana, som själva aldrig brytt sig om att besöka Sverige, sedan
de utvandrade, och allra minst visa någon brådska att återvända
dit. Johan Person har ovedersägligen rätt, då han påslår, atl
meningarna och känslorna i fi-àga om förhållandet till
barndomslandet torde vara något delade bland svensk-amerikanerna.
Ingen har dock klarare och bättre utrett sammanhanget i
den förmenta svensk-amerikanska fosterlandskärleken än Vilhelm
Berger i sin bok Svensk-amerikanska meditationer, där han i ott
kapitel med rubrik: Älska verkligen svensk-amerikanerna Sverige’’
yttrar bl. a. följande: Fosterlandskärlek är icke blott kärlek
till fosterjorden och redobogenhet att för den offra liv och blod.
om så skulle erfordras, ulan den inbegriper väl även folkets och
den enskildes behov av att i varje livsyttring giva uttryck at
sitt egei innersta väsen och åstundan alt söka tillägna sig sitt folks
kulturella skatter, öka dessa om möjligt för atl sedan giva dem i
arv åt sina barn. De bredare lagren av Sveriges folk, frän vilka
svensk-amerikanerna i allmänhet utgått, sakna denna nationella
instinkt. Därför inse icke svensk-amerikanerna sin betydelse som
bärare av en gammal kultur i ett nvtt land. I Sverige bibringades
dem aldrig någon fosterlandskärlek, och de lärdes aldrig alt inse
betydelsen av att tillhöra ett gammalt kulturfolk. När svensken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
