Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Svensk-Amerikanernas val av boningsplatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
101 år. Hennes namn var Margareta Danielson. Hon föddes
1801 i Älvdals socken, Dalarne, och måste som barn tigga sitt
bröd. Vid 12 års ålder tog hon tjänst i Hassela, Hälsingland, och
blev vid 28 års ålder gift med Olof Danielson. 1857 utvandrade
familjen och anslöt sig 1860 till kolonien i Cambridge. Mannen
avled 1878. I Irols av all den bittra nöd hon lidit i sin barndom och
det ansträngande arbete hon sedan förrättade, hade gumman
Danielson aldrig varil sjuk. Ända in i det sista kunde hon till fots
besöka grannarna och kyrkan och läsa utan alt använda glasögon.
En olyckshändelse — hon råkade falla och krossa ena höften —
var närmaste orsaken till hennes död.
Till staten Indiana kommo svenskar så tidigt som 1851. En
Fotografi »v B. G. GrOndal.
Den obebodda och ouppodlade Kansas-prärien.
bondson, Johannes Peterson från Grenna socken, slog sig då ned
i trakten av La Fayette, och en rådman Moberg från Grenna, vilken
förut tillbragt flera år i Amerika, kom i sällskap med sin familj,
en f. d. källarmästare Erikson från Jönköping och några flera
samt bosatte sig i Yorktown, 14 mil från I-a Fayette. Sedan
kommo många flera. Om ett av de under 1853 anlända sällskapen
berättas följande historia. En förmögen bonde, Nils Håkanson
från Grantjärn med familj och en del andra, vilkas överresa ban
hade betalt, togo vägen om New Orleans och uppför fl>derna
Mississippi och Ohio till Evansville, Indiana. Där kände de sig
totall handfallna. De kunde icke göra sig förslådda för amerikanerna
och visste icke, vad de skulle taga sig till. En av de äldre kvinnorna
i sällskapet föreslog, att de skulle bedja Gud om hjälp. Så skedde.
Ett par dagar därefter kom oförmodat en svensk, ’den ende i
trakten, till ångbåtsbryggan. Han hade under natten känt en
märkvärdig oro och fätt för sig, att han borde gä till ångbåtsbryggan.
Man kan tänka sig lians förvåning, när ban där påträffade en skara
landsmän, ocli deras glädje över att råka en människa, som förslod
— Skarstedt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
