Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det valdiga chicago.
nois samt att uppsätta svensk-amerikaner till politiska ämbeten.
Årsmöten hällas den 9 mars (Hampton Roads-dagen). Man fattar
då resolutioner om dagspolitiken. Alla ledande män inbjudas.
Mellan två- och tre hundra delegater bruka vara närvarande vid
dessa årsmöten. De väljas proportionsvis mot antalet svenskar i
de olika landsdelarna. Förste ordföranden i denna förening hette
Westman. — Det lär vara så, att omkring nittio procent af
svenskamerikanerna äro republikaner (=högermän) och endast tio procent
demokrater (—vänstermän).
Svenska föreningarnas centralförbund är en delegationsförening,
hvilken äfven satt som sitt mål att tillvarataga svensk-amerikanska
intressen, för hvilket ädla syftemål den inlagt mycket stora
förtjänster. Detsamma kan äfven sägas om
Svenska nationalförbundet med alltid öppen office. Om denna
förenings verksamhet hade jag tillfälle att med egna ögon öfvertyga
mig. En gammal man vid namn Anton Nelson liåde på julaftonen
blifvit öfverfallen af en irländsk poliskonstapel, Prendergast, och i
nödvärn nedskjutit irländarn. Af grand-juryn anklagades mr
Nelson för dråp, ocli Svenska nationalförbundet åtog sig Nelsons sak,
tillställde i Bush Temple of Music vid Chicago avenue en af många
tusen Chicago-svenskar besökt konsert, erhöll därigenom dels en
opinionsyttring, dels erforderliga penningmedel, öfverlämnade
målet åt den unge advokaten Bernhard Anderson, segrade och
räddade den anklagade gamle mannen från galgen. — Expeditrice i
Svenska nationalförbundet var under min Chicagotid, då denna
händelse skedde, fru Ottilia Myhrman, 80 Dearborn Street.
Det nu sagda gifver endast en ringa föreställning om svenska
föreningsväsendet. En midsommardag i Chicago, när svenska blågula
flaggor blåsa öfver alla hus och gator och annonser om utfärder i
det gröna synas i alla butikfönster i stora trakter af staden, från
Chicago avenue upp åt Lake View och på sydsidan från tjugonde
till trettiofemte gatan — då kanske man skulle kunna skrifva ett
par digra anteckningsböcker fulla med endast namn på svenska
föreningar i det modiga, glada, svenska Chicago. Och vid John
Ericssons jubelfest i New York 1903 marscherade icke mindre än
femtio svensk-amerikanska föreningar under flygande fanor och
klingande spel genom jättestadens gator, ställande mer än 9,000
man i sina led. — Med af stolthet och glädje klappande hjärta år
det som fosterlandsvännen ser dessa modiga trupper i det
främmande landet. 139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
