Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
denna nationella instinkt. Därför inse icke
svensk-amerikanerna sin betydelse som bärare af en gammal kultur i ett
nytt land. I Sverige bibringades dem aldrig någon
fosterlandskärlek, och de lärdes aldrig att inse betydelsen af att
tillhöra ett gammalt kulturfolk.
Den svenska kulturen lämnade dem så godt som oberörda.
Den ,enda form, i hvilken den mötte dem, var i katekesen.
Om Sveriges hjälteminnen fingo de höra mindre än om judiska
folkets historia. De lärde sig att rabbla upp namnen på
judarnas patriarker och dessas barn, men icke att räkna upp
namnen på Sveriges konungar. Om de svenska segrarna på
de fredliga idrotternas fält fingo de icke höra ett dugg.
Man får verkligen icke förtänka svensk-amerikanerna, att
de så lätt slå rot i den amerikanska kulturen och så
kritiklöst acceptera alla färdigsatta kulturvärden, som möta dem
här ute. Amerikas storhet och resurser fördunkla helt och
hållet för mångens blickar det lilla Sverige.
När svensken kommer till Amerika, möter honom en
patriotism, som är betydligt uppblandad med nationalstolthet.
Amerikanen är stolt öfver sina stora minnen, hvilka ligga
honom närmare i tiden än svenskens, och söker så mycket som
möjligt idealisera dem. Det är förnämligast de stora
männens privatdygder, man stoltserar med, t. ex. Washingtons
sanningskärlek, Franklins diplomatiska talanger, Lincolns
rättrådighet o. s. v. Lojalt böjer sig svensken härför och
firar med glädje de amerikanska fosterlandsminnena.
Amerikanen ser märkvärdigt nog icke alls illa på om
invandrarna i tacksam hågkomst bevara sina respektiva
fosterland och fira sina historiska minnen. Svensken, som hemma
icke hade reda på sitt lands stora män eller ock icke brydde
sig om dem, börjar här fira Gustaf Adolfs, Linnés, John
Ericssons m. fi. minnen. Det är detta, som man sedan
inbillar sig vara kärlek till Sverige, ehuru det i verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
