Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
hvilka dock vid Bölet bägge två förekomma rätt rikligt; i ringa
mängd äro de funna på ytterligare några få lokaler i Undenäs (se
kartorna 3 och 4). Af berberis eller surton (Berberis vulgaris)
har jag ej lyckats finna mer än 2 individ, båda i Undenäs, det
ena vid Högsås, det andra väster om Lillsjön. Bägge exemplaren,
som voro kraftiga, vackra buskar, uppträdde under förhållanden,
som utesluta hvarje tanke på, att de ursprungligen skulle varit
odlade på platsen; helt säkert föreligger i dessa fall spridning genom
fåglar (sidensvansar? Jfr HENNING, 8, sid. 7 och 8). Till områdets
allra sällsyntaste buskar äro att hänföra tvenne Salix-arter, nämligen
Salix depressa och S. hastata. Från nordöstra Västergötland fin-
nas inga lokaler för någondera af dem uppgifna i RUDBERGS »För-
teckning». S. depressa har jag sett i enstaka individ à blott 3
ställen i Undenäs samt 1 i Tived (se kartan 2). Ännu ovanligare
i dessa bygder är S. hastata, som i likhet med föregående art visser-
ligen är funnen mångenstädes inom landskapets silurområden, men
hittills ej torde varit känd norr om Sköfde. Tvenne buskar af den-
samma upptäckte jag 1913 å en gammal mosse vid Ösjö i Tived
och följande år påträffades ännu en å likartad mark vid Fräckstad
i Undenäs. På båda lokalerna är S. hastata tydligen en utpräglad
nordlig relikt. Endast en af de tre buskarne var af yngre datum;
de båda öfriga, särskildt den vid Fräckstad, voro af stora dimen-
sioner och hade med all säkerhet befunnit sig mycket länge på
respektive platser.
Vid det tillfälle jag 1913 påträffade Salix hastata lyckades jag i
ungefär samma trakt hitta en annan af landskapets reliktväxter,
nämligen dvärgbjörken (Betula nana). Det vore emellertid orätt
att ge mig själf äran af den sistnämnda upptäckten. Jag hyste
visserligen, när jag först började mina exkursioner å södra Tiveden,
en liflig öfvertygelse om, att dvärgbjörken måste finnas kvar där-
städes, men 1 början hade jag ingen framgång i mitt letande.
Emellertid fick jag händelsevis anvisning på en med ortens träd
och buskar ganska förtrogen skogsarbetare, som på mina förfråg-
ningar om dvärgbjörk försäkrade, att dylik växte i ett par mossar
ej synnerligen långt från sjön Trehörningen. Vid företagen under-
sökning af en af dessa bekräftades hans utsago, ity att där fanns
Betula nana i mängd. Följande år, då jag ånyo besökte trakten,
ledsagade mig samme man till den andra mossen, som också myc-
ket riktigt innehöll dvärgbjörk. Dessa båda mossars öfriga karak-
tärsväxter voro: ljung, skvattram, odon- och tranbärsris,
ee ee
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
