Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Utfällningen af vatten ur atmosfären liksom belysningen sökande
genom reflekteradt ljus torde väl knappast i nämnvärd grad utöka
epilitoralens område, men väl influera på beskaffenheten af dess
vegetation.
De skilda betingelserna för epilitoralens uppkomst och olikartade
utformning vid hafsstränderna böra ses i samband med vissa ut-
bildningsfenomen i nedre delen af insjöarnes supralakustrin (Ser-
NANDER 1912 p. 871), hvilka ibland äfven här rättfärdiggöra upp-
ställandet afen särskild epilitoral region. Att vindpiningen enbart,
utan salt i luften åstadkommer dyner och sandfält, ej blott till sin
plats i regionernas succession utan äfven till hela sin utformning
fullständigt analoga med dem i hafs-epilitoralen torde vara kändt,
och vi äga genom NoRrÉN 1906 en förträfflig skildring af denna natur-
typ från Vänerns sandstränder.
Vindskogarne i form av »buskdyner» (FRÖDIN) utdanas också utan
salt i luften?), som t. ex. Fria (1901) med ett stort bevismaterial
påvisat. Om vi fästa oss vid svenska förhållanden, så finna vi
sådana af t. ex. Prunus Padus på en del Mälaröar. Helt säkert
skall man nog också vid Vänern kunna uppspåra en lakustrin
skogsgräns analog med den maritima.
Saltets inverkan på hafssträndernas epilitorala samhällen visar sig
i uppträdandet af vissa mer eller mindre halofila växter. FRÖDIN
(1912 p. 49—53) har genom en viktig studie visat, hur just sall-
imprägnationen troligen är den bestämmande faktorn för utbred-
ningen af en typisk epilitoral laf (Ramalina scopulorum) inåt land.
Andra vanligen epilitorala stenlafvar, som genom sin saknad eller
ytterst sparsamma förekomst vid sjöarna förråda en viss grad af
halofili, äro t. ex. Ramalina subfarinacea Nyl., Physcia aquila och
Lecanora cartilaginea. Intressant är att se, hur dessa arter också
mycket riktigt aftaga inåt det utsötade Bottenhafvet. Ramalina scopu-
lorum, R. subfarinacea och Physcia aquila stanna på olika höjder i
Roslagens skärgård; Lecanora cartilaginea når endast Gäfle, ehuru
de samtliga utmed Norges kust gå upp i N. Ishafvets strandflora.
Det inflytande epilitoralen röner af luftfuktigheten borde vara lik-
artadt vid hafvet och de större insjöarne. Vi veta emellertid myc-
ket litet om arten af detta inflytande. Uppmärksammas bör, att
några af de epilitorala, mer eller mindre halofila lafvarne sprida sig
längre inåt land, ju större luftfuktigheten är. Om Physica aquila i
" Fröpın har (1912, p. 32) en häremot afvikande åsikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
