Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
dem kunnat påvisa 4 västliga termofyter, af hvilka tvänne, Fra-
garia vesca och Viola Riviniana, med största sannolikhet icke på
denna breddgrad uppträda i det svenska fjällområdets centrala och
västra delar, medan de båda öfriga, Sedum annuum och Erysimum
hieraciifolium på grund af sina något mindre anspråk på värme
kunna förmodas förekomma på en rad ståndorter mellan sydbergen
i fråga och norska kusten. Ty Lule-dalen genomskär hela hög-
fjällszonen på samma nivå, och stigningen upp öfver hufvudvatten-
delaren i V belöper sig ej till mera än 150 m. Att sydbergen om-
kring den östliga glintlinjen uppvisa ett varmare lokalklimat än
de, som äro belägna V om stora Sjöfallet, torde alltså hufvudsak-
ligen bero på att de förra ligga närmare det kontinentala tempera-
turmaximet i inre Lappland, från hvilket sommarvärmen på samma
nivå aftager emot norska kusten.
I andra delar af Lappland, t. ex. Sarek- och Kebnekaise-områ-
dena, saknas däremot djupt nedskurna genombrottsdalar, och vid”
sträckta fjällplatåer med betydlig höjd öfver hafvet torde där för-
svåra spridningen af äfven mindre utprägladt termofila arter från
norska kustlandet till sydbergen vid den östra glinten.
Af denna anledning fann jag det vara af intresse att under en
marsch från Kebnekaise tvärs öfver fjällkedjan till norska kusten
sommaren 1915 företaga en undersökning af sydbergsfloran på
denna sträcka. :
Som bekant skjuter öfversta delen af Kalix älfdal under namn
af. Ladtjovagge från Paitasjärvis västända in i Kebnekaise-området
som en bred, djupt nedskuren dalgång. Dess botten ligger på de
första femton kilometerna på i stort sedt samma nivå, nämligen
460—515 m. ö. h. Dalsidorna resa sig till en höjd af 500—600 m.
öfver densamma, och vid istidens slut torde de nästan öfverallt ha
tedt sig som ända från bottnen lodrätt uppstigande väggar. Men
just till följd af dessas stora höjd" blef mängden af lösvittradt och
nedramladt material mycket stor, och rasmarker växte hastigt upp
emot bergväggarne (jfr. 9, s. 211). Bergroten ligger därför i all-
mänhet mycket högt — på Tjäuratjåkkos sydsida t. o. m. på en
nivå af 800 a 900 m. ö. h. Pa denna höjd torde ej ens sydbergen
uppvisa tillräckligt hög sommarvärme för att några speciellt värme-
älskande arter där skulle kunna förmodas uppträda (jfr. 9, s. 210).
Från västra delen av Tjäuratjåkkos sydsida skjuter emellertid
en liten platå ut i Ladtjovagge strax nedanför Tarfalajokks inflöde
i Ladtjojokk. Dess nästan fullständigt horisontella yta torde ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
