Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
Alltså förekomma vid Östanå 27 enligt ANDERSSON och BIRGER
sydskandinaviska arter, vartill kommer Sorbus suecica, sålunda sam-
manlagt 28. Av dessa äro emellerlid inom norra Hälsingland ej
mindre än 11, nämligen Betula verrucosa, Anemone nemorosa,
Arenaria trinervia, Dactylis glomerata, Fragaria vesca, Hypericum
quadrangulum, Orobus tuberosus, Pteris aquilina, Trifolium medium,
Veronica chamaedrys och Viola riviniana i kustsocknarna tämligen
allmänna även pä icke särskilt gynnade lokaler, medan fem arter,
Campanula persicifolia, Carex digitata, Centaurea jacea, Habenaria
bifolia och Vicia sepium i detta avseende intaga en mer intermediär
ställning. Av de återstående 12 sydskandinaviska förekomma Gera-
nium roberlianum och Silene rupestris här och där i sydberg utan
skalbankar, den förra nägon gäng även pä stenblock i skuggad
skogsmark.
De övriga 10 arterna Lonicera xylosteum, Sorbus suecica, Viburnum
opulus, Anemone hepatica, Briza media (?), Convallaria polygonatum,
Orobus vernus, Primula officinalis, Vicia silvatica, Viola mirabilis
samt sannolikt även Actaea spicala och Habenaria conopea, sålunda
sammanlagt 12 arter, torde för sin förekomst vid Östanä vara be-
roende av den kalk, som skalbanken innehäller (jfr sid. 198—200).
Vegetationen ä denna skalgrusbacke är av en yppighet, som san-
nolikt endast ä Storön i Bergsjö torde ha sitt motstycke i norra
Hälsingland. Anemone hepatica, Orobus vernus, Viola mirabilis och
Vicia silvatica finnas i stor ymnighet; den senare sågs av fil. mag.
D. ÅKERBLOM stundom klättra ända till 2 m högt. Viburnum opulus
nådde enligt ÅKERBLOM ända till 6 A 7 m:s höjd, särskilt vid berg-
roten. Av Briza media fann jag ända till 80 cm höga strån.
Det största växtgeografiska intresset knyter sig onekligen till oxel-
förekomsten. Sammanlagt 10 exemplar av växlande storlek anträf-
fades, flertalet inom den aspblandade barrblandskogen. Det största
individet, uppmätt av mag. ÅKERBLOM, var vid rothalsen 85 cm och
1 m över marken 58 cm i omkrets. Toppen, som var skadad, nådde
ungefär 13 m över markytan. Ett annat exemplar, avbildat å fig. 4,
delade sig vid marken i 3 större och 10 mindre buskstammar; den
grövsta hade vid 1 m:s höjd en omkrets av 37 cm. Åtminstone år
1919 torde ej hos något exemplar någon blomning ha ägt rum.
Oxeln förekommer i Sverige å lövängar, i lundar samt i skogar
på klipprik mark, vanligen enstaka eller i fåtaliga individ tillsam-
mans. Oxelns uppträdande vid Östanå förefaller vara fullt typiskt
för arten. Så intimt äro dessa främlingar här inblandade i den öv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
