Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Skandinaviens kuster. Speciellt redogjordes för de härjningar, som den
västliga stormen den ??/7 1920 utförde på vegetationen på ön Jungfrun
i Kalmarsund. Stora delar av öns västsida befunno sig under stormen
under ett fint duggregn av havsvattenstänk från bränningarna. Efter
stormen följde några varma och torra dagar, varigenom havsvaltnet på
bladen fick tillfälle att ostört torka in utan att bortspolas av regnvatten.
Följderna visade sig i en fullständig eller partiell brunfärgning av bla-
den över hela den överstänkta delen av ön, på vissa ställen av full-
ständigt katastrofal omfattning. Skadorna voro tydligen oberoende av
den direkta vindexpositionen; de återfunnos även i mer eller mindre
fullständigt vindskyddade klyftor och skrevor; däremot hade kronorna
av en del högre träd undgått förödelsen. Liknande skador hade föredr.
experimentellt lyckats framkalla genom regelbunden bestänkning av
björkbuskar med havsvatten. På grund av dessa och andra iakttagelser
ville föredr. tillmäta saltstänket, m. a. o. en osmotisk utsugning av vatten
genom epidermis, en högst betydlig roll vid utbildningen av havskuster-
nas karakteristiska trädformer.
Det faktum, att de enda kärlväxter, som helt undgingo den allmänna
förödelsen, voro vissa suckulenter, gav föredr. anledning att även något
vidröra de allmänna halofytproblemen. Högosmotiska växter måste
» givetvis ha större motståndskraft mot en dylik osmotisk utsugning än
lågosmotiska. Därför blir det som bekant genomgående arter med för-
måga att skaffa sig ett högt osmotiskt tryck, som komma att bilda strand-
floran. Sammanställer man detta med suckulenternas nyssnämnda mot-
ståndskraft och deras f. ö. i många fall direkt påvisade höga osmotiska
tryck, synes det ligga nära till hands att förklara havsstrandväxternas
suckulens helt enkelt som en direkt följd av det höga osmotiska trycket.
Med någon anpassning för transpirationsnedsättning i stil med den
Schimperska halofythypotesen torde den näppeligen kunna ha något att
göra.
Slutligen vidrördes även frågan om den maritima trädgräns och mari-
tima lövskogszon, om man h. o. d. finner utbildade i våra yttre skär-
gårdar, och frågan om saltstänkets eventuella ansvarighet härför. Upp-
trädandet av en trädlös skärgårdszon ville föredr. i stort sett skriva på
saltstänkets konto. Den maritima lövskogszonens orsaker torde vara nå-
got mer komplicerade. Att barrträden faktiskt torde vara mindre mot-
ständskrafliga än lövträden mot det extrema havsklimatet (inkl. salt-
stänket), framgår tydligt bl. a. av det lidande utseendet hos de enstaka
barrträd, som man h. o. d. finner i vår ståtligast utbildade maritima
lövskogszon, Stockholms norra skärgård. Det förhållandet, att lövskogs-
zonen försvinner, så snart skärgården blir tätare, tyder emellertid på
att även björkens större spridningsförmåga över havsvidder måste spela
en viss roll. Det trädslag, som först kunnat kolonisera de yttre skären
och på dem bilda en mer eller mindre sluten vegetation, har givetvis
därigenom fått ett ofantligt övertag i den framtida konkurrensen. Det
är vida lättare att försvara en en gång intagen ställning än att erövra
den, och i detta faktum ansåg föredr. kärnpunkten i den marilima löv-
skogszonens problem vara att söka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
