Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
(jfr. fig. 8) av resp. områden (t. ex. H. panaeolum, acidotum och
caliginosum). Att några synas ha sin största frekvens mot ändarna
av sina utbredningsområden, kan hos dessa säkerligen mycket
gamla arter bero på de mellanliggande trakternas topografi, jord-
mån och därpå beroende vegetationsförhällanden i allmänhet. Sär-
skilt är det de pA Silvaticiformia fattiga områdena i södra Väst-
manland, västra Uppland samt mellersta och västra Hälsingland,
som inverka störande på kartbildernas utseende. Till en del kunna
naturligtvis de nu upprättade kartorna vara vilseledande på den
grund, att somliga områden varit föremål för noggrannare under-
sökningar än andra.
De arter, som i Sverige ha vidsträckt utbredning (kart. 1—24),
förekomma i allmänhet också i Norge, många även i Finland.
Märkligt är, att de flesta av dem äro sällsynta i Värmland och
Dalsland och att nästan hälften t. o. m. icke alls anträffats väster
om Klarälven och Vänern. Då flertalet arter med sålunda begrän-
sad utbredning, så vitt hittills är bekant, saknas i södra och mel-
lersta Västergötland, synes det, som om deras spridning försiggått
söderifrån genom östligare delar av Sverige. Här kunna kvartär-
geologiska förhållanden spelat in. Mot slutet av istiden var större
delen av Bohuslän, Dalsland och Värmland betäckt av havet, och
i början av ancylustiden, då en landbrygga kring Vättern förenade
Småland med Närke, utgjordes de förstnämnda landskapen av ge-
nom vatten från varandra mer eller mindre fullständigt skilda
partier, varjämte Vänerns stora vattenmassa låg hindrande i vägen
för växternas vandring. Vid en tidpunkt, då landfördelningen var
ungefär sådan, som den framställes å tavl. 5 i DE GEERS arbete
"Om Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden”, skulle
florans vandring söderifrån lättare kunnat försiggå över landbryg-
gan vid Vättern, ungefär där H. obliquifolium nu har sin utbred-
ning (fig. 5 b), än i västra Sverige. Om den tidens klimat tillät
ifrågavarande Hieracium-arter att framtränga så långt norrut, är
väl svårt att avgöra, då ännu vid början av tallens tid Dryas
kunde trivas där i trakten (A. G. NarHonsr, 1886). Men flera av
de åsyftade arterna leva nu i Torne Lappmarks björkregion, var-
för det ej synes orimligt, att de, redan innan tallen blev förhär-
skande träd, kunnat sprida sig över Vätterbryggan. Detta förutsät-
ter givetvis, att de funnos till vid slutet av Siden eller utveckla-
des då. Att klimatet vid nämnda tid var betydligt varmare, än
som motsvarade istäckets storlek, är uppenbart, ty i annat fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
