Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
ticiformia i någorlunda stort antal, om ock proportionsvis mindre
än i de mest gynnade trakterna av Götaland. På området för
kartbladet Huseby (D. Hummer, 1877) förekommer visserligen täm-
ligen mycket diabas (eller hyperit?), men dess augit lär aldrig vara
väl utbildad. Här äro Silvaticiformia svagt representerade likasom
i övriga delar av mellersta och södra Småland, i vilka diabas upp-
ges som sällsynt eller ej ens omnämnes i beskrivningarna till de
geologiska kartbladen. Utan tvivel beror således Silvaticiformia’s
rikligare förekomst på berggrundens beskaffenhet. Osäkert är
emellertid, om detta beroende är direkt, eller om artgruppens trev-
nad närmast bör sättas i sammanhang därmed, att lövskogsforma-
tioner på de bättre jordarterna haft större möjligheter att uthärda
i kampen mot de påträngande barrskogarna.
Jag tror dock icke, att ekologiska och synekologiska grunder
äro tillräckliga för att förklara den skarpa kontrasten emellan
norra och södra Götalands Hieracium-floror. Det måste därjämte
finnas en allmän orsak, och det kan knappast vara någon annan
än den, att de flesta av våra Silvaticiformia ha sin klimatiska syd-
gräns i södra Sverige. Därför talar också den omständigheten,
att vissa lokaler i norra Småland ha något tycke av reliktlokaler.
Även om man utgår från det antagandet, att de flesta arterna
äro unga, att de äro i hög grad känsliga för klimatiska och eda-
fiska faktorer samt att deras spridningsförmåga är svag, synes
koncentrationen i resp. arters utbredning oväntat stor. Vid för-
sök att förklara hithörande frågor får man ej taga alla arterna i
klump, ty alla förhålla sig ej lika. De äro ej lika livskraftiga och
spridningsdugliga. Ett exempel må anföras. H. subulatidens ingår
i några lövängsformationer på Gottland och kan således icke vara
nyligen inkommen. Efter järnvägens anläggning i slutet av 1870-
talet har den uppträtt som kolonist i stor skala på banvallar vid
Kopparsvik söder om Visby. Den visar där i motsats mot andra
i dess sällskap växande arter den egendomligheten, att nästan
varje individ reflorescerar om hösten. Ända till. slutet av novem-
ber kan banvallen vara översållad med blommor av denna art.
På alvarmark norr om staden har den slagit sig ned först på
ställen, där genom grustäkt ovittrad kalkstensklapper jämte ner-
sköljd märgel blottats, och har där bildat täta bestånd, som bjärt
avsticka mot den spridda förekomsten av de på stället gamla ar-
terna (stenolepis, triangulare, caesium m. fl.). Sedan har den på
liknande sätt hopat sig även på områden, där kalkstensklappern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
