Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
glest strödda lokalerna för morulum, som har sin största frekvens
i Medelpad och norra Småland, och för Hjellii, vars frekvens-
maximum ligger i Dalarne, tämligen nära artens nordgräns, ligger
det nära till hands att tolka en del som reliktlokaler från en tid
med avsevärt kallare klimat än nutidens.
Frågan om arternas uppkomst plägar behandlas i sam-
manhang med utbredningen. Darwıns teori kan ju knappast
komma på tal beträffande arter, som äro apogama. På våra Silva-
ticiformia skulle teorien för övrigt ej kunna tillämpas på grund
av de skildrade utbredningsförhållandena, bristen på mellanfomer
hos dessa hundratal av närstående former samt orimligheten i att
de oändligt små olikheterna i blomfärg, de ytterligt talrika varia-
tionerna i beklädnad, i holkens och holkfjällens form o. s. v.
skulle ha sådan betydelse i kampen för tillvaron, att de kunde i
så talrika och nästan omärkliga gradationer fixeras genom natur-
ligt urval.
SAMUELSSON (1910 a) har diskuterat utbredningsförhållandena hos
några arter och visat, att WETTSTEINS geografisk-morfologiska me-
tod ej kan användas på dem. Detsamma gäller nog om Silvatici-
formia i allmänhet. Högst få närbesläktade former med varandra
tangerande utbredningsareor kunna uppletas, och om mellanfor-
mer stundom tyckas förekomma, så tillhöra de icke särskilt grän-
serna utan hela området. Några former, som närmast kunde
komma i fråga, såsom paren Stenstroemii—subincrassans, och chris-
tianense—caesitium, äro troligtvis ej morfologiskt skilda. Bland
Vulgatiformia kunde möjligen H. kuusamoense Wain.—plicatiforme
Dahlst. och laeticolor Almqu.—longimanum Norrl. vara förtjänta
av en undersökning i detta avseende.
DE Vries mutationsteori motsvarar då bättre de faktiska förhäl-
landena, vilket på senare tid framhållits i botanistkretsar (t. ex.
SAMUELSSON, anf. st.). I de flesta fall skulle de nya formerna mot-
svara knoppmutationer. Men om samma mutation uppstode unge-
fär liktidigt på olika ställen och den muterande arten vore vitt
spridd, så borde de nya formerna ej alltid erhålla väl begränsade
områden. Det kan ej gärna invändas, att mutationsperioden för
längesedan upphört och att småarterna därefter intagit de för sig
passande områdena. Ty förnämsta stödet för teoriens tillämpning
på hieracierna är väl förekomsten av dessa ofantligt talrika när-
stående former med ytterst liten utbredning (se fig. 12) och, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
